Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Smart, eller...?

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, March 09, 2014 08:34:48

Genom en länk på Facebook fick jag syn på några artiklar publicerade i Svenska Dagbladet i slutet av 2012. Ämnet är svagbegåvade och skolan, ett ytterst känsligt område att diskutera. Och när jag läser artiklarna så känner jag både ilska och vanmakt – vad håller vi på med egentligen?

Just nu kokar skallen av frågor, av förslag och naturligtvis också av hinder och svårigheter. Det finns egentligen inte på kartan att jag skall lyckas reda i detta på ett vetenskapligt eller objektivt sätt, jag har varken kunskap eller just nu tid att sätta mig in i ämnet på djupet. Ändå behöver jag sortera mina tankar, om inte annat så för mig själv. Dessutom är jag fortfarande lite uppe i varv efter två dagar med #afkrektor i Varberg i veckan som gick.

Det första jag funderar kring är det här med begåvning. Det finns massor av forskning och undersökningar kring begåvning och en sak är säkert, och det är att det är svårt att vara helt säker. Vad är begåvning? Finns det bara en begåvning, eller finns det olika begåvningar och går de att samla i ett och samma fack? Just nu bollar vi ofta med IQ som begåvningsbegrepp eftersom det har hängt med länge och är etablerat. Samtidigt finns det en bred och accepterad kritik mot vad det egentligen mäter och säger. Trots det håller vi fast vid det, och kanske kan man applicera Churchills bevingade ord om demokrati också på IQ, nämligen att det är det minst dåliga av de sätt vi känner till.

Kruxet just nu är att även om forskarvärlden har reservationer i arbetet med IQ så tror gemene man att vi här har något objektivt sanningsinstrument som dessutom har en värdeskala. I ena änden har vi smarteliten med übergenierna, i den andra dregglande vårdpaket. Och i vilken ände av skalan vill du befinna dig? Eller var vill du att dina barn skall vara?

IQ är en normalfördelningskurva som justeras med jämna mellanrum. Det innebär att om vi alla drog i oss varsin burk smartpiller och ökade vår intelligens så skulle inte vårt IQ enligt mätstickan öka eftersom en viss del av totalen ändå måste hamna i botten och en annan i toppen. För oss som gick i skolan och fick betyg enligt systemet före 1994 är detta välbekant. Betygen 1-5 delades ut enligt samma princip. Och problemen uppstod ifall alla i en klass skulle ha alla rätt på ett prov, för alla kunde inte få 5:a i betyg. Många av oss minns helt tokiga resonemang som att ”4:orna tog slut snabbt så du får en 3:a”. I jämförelser med parallellklasser som gjort samma prov kunde vi alla se hur olika betyg vi kunde fått om vi gjort samma prestation fast i en annan grupp.

Men vad spelar detta för roll, att IQ är en konstruktion? I folkmedvetande är det en sanning. IQ kan visa att du är antingen Einstein eller dum i huvudet. Och att de allra flesta av oss utgör den stora konturlösa massan i mitten.

Så går det att kombinera den här synen på begåvning med ett modernt utbildningsväsen? Det individuella betygssystem som infördes 1994 skulle antyda att vi är på väg. Enligt det kan alla i en klass få högsta betyg. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg i allting, vilket låter sympatiskt och rättvist. Men i ett samhälle där själva utbildningsstrukturen bygger på tanken om sortering skulle det vara en mardröm. Hur vet vi annars att det är de bästa lämpade blir ingenjörer, läkare, advokater, psykologer, arkitekter, frisörer och lärare? Därför behöver systemet, trots allt, bygga in spärrar och hinder som sorterar individer. Ungefär som det finns maskiner som sorterar potatis i storleksordning eftersom olika storlekar passar bäst till olika tillagningsprocesser. Det kan aldrig handla om att alla verkligen skall med. ”No Child Left Behind” är förvisso en amerikansk utbildningslogan, men motsvarande uttalanden finns även här och det känns minst sagt cyniskt.

Skolan hamnar alltså i skärning mellan idén att alla skall utvecklas så långt som möjligt och nå sitt max och idén om bäst lämpad på rätt plats. Just i skärningspunkten kan det upplevas som lite besvärligt att uppfylla båda. Den första idéen kräver en individualiserad och stödjande undervisning där var och en möts på sin nivå utifrån sina förutsättningar. Tillsammans med pedagog skall individen växa, och utbildningen blir en spännande upptäcktsresa där alla inblandade är nyfikna på hur långt vi kan gå. Mycket långt från potatissorteringen som präglar den andra idén. Men visst går det att kombinera de båda. Problemet är dock att detta, i alla fall så som vi organiserar utbildning idag, skulle vara oerhört resurskrävande. Kanske skulle vi behöva byta innehållet i det väletablerade begreppet ”En till en” och snarare förstå det som att en vuxen per elev.

Ekonomi är nog det största hindret för att ens tanken på en vuxen per elev skulle kunna ses som ett seriöst förslag. Eftersom vi idag valt ett samhällsystem där ekonomi är överordnat allt annat och vår uppgift som människor är att agera i enlighet med ekonomiska teorier så måste skolan vara effektiv, och patentlösningen är att skära i just personal eftersom detta är en den betydande utgiften. Även i själva klassrummet landar då verksamheten i en sorts effektivisering, nämligen att rikta in sig på den där konturlösa massan i mitten. Frågan är då – hur ser denna massa ut? För det intressanta är att alltihopa är modeller som försöker beskriva verkligheten, det är inte verkligheten i sig. Den där massan i mitten finns inte. Utifrån studier av arbetsminnet visar Torkel Klingberg att klassrummet är befolkat av individer som befinner sig på mycket olika individuella nivåer. Undervisningen riktar sig alltså till elever som inte finns i klassrummet!

Konsekvensen blir att svagbegåvade elever varken får stöd eller anpassad undervisning utan förväntas skärpa till sig och hänga med. Den andra sidan av myntet är att inte heller särbegåvade barn får anpassad undervisning utifrån sina förutsättningar. Istället får de som regel mer av samma genom att få extra uppgifter som varken utmanar eller fördjupar utan bara repeterar. Varken svagbegåvade eller särbegåvade stimuleras eller motiveras, och båda grupper kan uppvisa koncentrationssvårigheter och ointresse och allihop skickas iväg för att utredas för ADHD.

Så frågan är om inte den ”epidemi” av ADHD som Sir Ken Robinson ironiserar kring är ett symptom på en utbildning med god ambitioner (alla får stöd utifrån sina förutsättningar) mot ett gott mål (alla får utvecklas så långt de kan) och där ekonomi (kostnadseffektivitet) och kortsiktighet styr.

Inte så knepigt då kanske att yrkesförberedande program på gymnasiesidan går kräftgång. Att välja ett program som inte ger högskolekompetens är ju att skrika ut att jag befinner mig i fel ände av IQ-skalan. Resultatet är inflation i betyg och utbildningar och i slutänden kanske vi står där med krav på doktorshatt för den som skall sälja langos på musikfestivaler.






Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.