Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Tear this wall down

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 14, 2013 14:05:59

Berlin. En minst sagt spännande stad. Jag har varit här förut, för länge sedan, men det var först nu, vid detta besök, som jag verkligen såg staden. Och började fundera på dess historia, eller framförallt dess nutidshistoria.

En vän till mig som hyser den största kärlek till staden och som skickade med flera sidor tips på intressanta platser och företeelser påminde om att ”Berlin grundades på 1200-talet och har varit huvudstad i flera tyska stater och statsformationer, t ex Preussen, Tyska kejsardömet, Weimarrepubliken, Nazityskland och Östtyskland. Sedan 1991 är staden det återförenade Tysklands huvudstad.” Det är med andra ord en stad med brokig historia, och historia som pågått ända in i nutid. När man står i Berlin blir man därför påtagligt direktuppkopplad mot historien genom en kedja av historiska länkar på ett sätt som troligen är ganska unikt. Och bland alla olika intryck och avtryck från olika epoker så är det muren som upptagit det mesta av mina tankar.

Muren, denna så påtagliga manifestation för kalla kriget och järnridån som har gett alla möjliga märkliga konsekvenser. Under dagarna i Berlin har jag grubblat (och googlat) på en hel del. Men det jag mest tänker på är vems historia som berättas, och vilken historia vi väljer att höra.

Att muren fortfarande är viktig, trots att den demonterats, är uppenbart. Vid Checkpoint Charlie kryllar det av fotograferande turister och inne i det intilliggande murmuseet räcker knappt syret till alla som vistas i lokalen. Bokhandlarna och souvenirbutiker är fulla med böcker, filmer, kort och t-shirts som refererar till muren. Det krängs och månglas, och det känns rätt typiskt att gyllene bågarna har verksamhet intill posteringen (på västsidan såklart) och erbjuder sina kunder att käka hamburgare med ett av de mest symboliska uttrycken för mänsklig galenskap som fond. Kommersialiseringen av 28 års maktpolitiskt spel tycks vara fullt accepterat.

Faktum är att muren faktiskt finns kvar. Där den en gång gick löper nu ett streck i gatan genom staden och visar var den delade Berlin, Tyskland, Europa och till stor del världen. Samtidigt inser jag vid Checkpoint Charlie, där Berlinbesöket börjar, att jag är osäker på exakt vilken sida av muren det där strecket symboliserar – öst eller väst, liksom var dödsremsan bredde ut sig, detta ”ingemansland” med vakttorn,minor, taggtråd och fastgjutna spanska ryttare av järnbalkar som skulle hindra folk att ta sig från ena sidan till andra. Strecket i marken symboliserar var folket i västra Berlin fann muren. Det är deras syn på saken som presenteras, och det skaver lite. Det är som att det fortfarande finns ett vi och dom.

Det är är först vid Gedenkstätte Berliner Mauer på gränsen mellan Weddig och Mitte i stadsdelen Mitte som det blir riktigt tydligt att muren faktiskt hade två sidor. Här blir det tydligt att när Berlin så påtagligt och definitivt delades fanns det inte bara en utan två förlorare. Här känns det också enklare att på allvar diskutera vad muren gjorde. Den spännande, och nästan paradoxala frågan är, stängde den inne eller stängde den ute?

Den västliga delen av Berlin var helt innesluten av ungefär 156 kilometer aggressivitet; genom staden löpte muren i öst, och vid stadsgränsen i norr, väst och syd löpte flera rader med taggtråd och minerade fält. Att det fanns invånare i väst som lämnade staden för att den blev klaustrofobisk talar för att muren stängde inne. Samtidigt flydde invånare från det omgivande öst för att ta sig in innanför den. De markerade flykttunnlarna vid Gedenkstätte Berliner Mauer avslöjar att kanske var det den instängde som trots allt var fri. Är det då inte märkligt att de är deras mur som hela berättelsen handlar om?

Vid hörnet av Bernauer Straße och Ackerstraße kan man från ett utsiktstorn se en bevarad bit av dödsremsan. I samma byggnad finns även en utställning där bland annat journalfilmer visas. Som betraktare med viss distans (både i tid men även vad gäller egna och kollektiva minnen ur det svenska perspektivet) upplever jag att det finns något bisarrt över hela händelsen. Muren klipper sönder staden, helt utan hänsyn till individer. Det jag ser är människor som inte riktigt vet vad som händer, som inte förstår hur allvarlig gränsen är och som inte hinner förbereda sig. Ingen tid för samtal, för planering eller ens för farväl. Från en dag till en annan förändras livets alla förutsättningar. På en bild ser jag de murbyggande soldaterna från öst ut skämta med åskådarna från väst samtidigt som de delar upp världen. Min känsla är att de faktiskt inte inser vad som sker. Hur skulle de kunna det? De flesta stora och omvälvande förändringar sker succesivt. De ger en möjlighet att tänka, ta ställning och agera. Även revolutioner, som till sin karaktär är totalt omstörtande, behöver viss tid på sig att byggas upp, genomföras och hanteras. Men här, ena dagen går det att passera gränsen mellan det sovjetiska och det fransk-brittiska-amerikanska området, nästa dag kan man bli skjuten för det.

Bland journalfilmerna fanns det många rörande bilder som visade hur invånarna i öst och väst ändå försökte kommunicera med varandra över muren. Trots muren fanns det samhörighet. Även om vi vet att de fanns många som kapitulerade för förtrycket i den Östtyska staten och ”anpassade” sig genom att ange landsmän och anamma den sovjetdikterade historieskrivningen så fortsatte folk på båda sidor att i största hemlighet arbeta för att hjälpa varandra.

Det jag saknade i Berlin var berättelsen ur östperspektivet. Kanske var jag där för kort tid för att uppfatta det, kanske missade jag de platser där detta gavs uttryck. Man kan tänka att STASI-muséet erbjöd en viktig bit här. Det står på besökslistan inför nästa resa.

Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över andra, liknande situationer. Även om jag tror att det unika med Öst- och Västtyskland är just delningen av Berlin – där delningen av en stad är så totalt galen att omvärlden aldrig kunde släppa det under de 28 år som förflöt – så är det värt att ägna andra delningar en tanke. Som Korea till exempel. Landet har varit delat i 65 år, i en demokratisk och en diktatorisk sfär. Skulle det vara möjligt att ena, eller har det gått för lång tid? Går det ens att återförena ett land som inte har ett Berlin där banden mellan de båda sidorna ständigt hålls levande, både i minnet men även i handling? Eller hur skall barriären/muren i Israel kunna bidra till en lösning av konflikten där? Där handlar det inte ens om ett folk utan många folk, många religioner och många kulturer. Hur skall den muren kunna rivas, och vad skall den ersättas med som garanterar samexistens och helst integration mellan dessa olika folk och perspektiv på tillvaron?


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.