Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Utanför utanförskapet

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, December 29, 2013 12:04:06

De senaste åren har tiggarna på gatorna blivit ett naturligt inslag i stadsbilden. Liksom de hemlösa. Jag är fortfarande helt ovan vid detta. När jag växte upp var det enda inslaget mannen i Nordstan som gick runt med kundvagn och plastpåsar på fötterna och som verkade leva på att äta sådant som slängts i soptunnorna i köpcentret. Det gick massor av rykten om honom, att han egentligen var miljonär och periodvis levde loppan på Rivieran som ombyte. Hur hans liv egentligen såg vet jag inte men jag gissar att det vi såg där han hasade omkring i stan faktiskt var hans liv.

Dem vi ser idag, tiggarna och de hemlösa, placerar vi i ett utanförskap. Och vi vill hjälpa, stödja och skapa bättre och värdigare livsbetingelser. Vi vill inkludera – i alla fall är det vad vi säger.

Ett annat, och mer våldsamt utanförskap, hittar vi i stadens ytterområden. Där kämpar människor för att vara inkluderade i samhället i stort. Många är födda och uppvuxna i Sverige men har efternamn som saknar naturromantiska kopplingar eller släkttillhörighet i form son-namn och till råga på allt kan de dessutom ha en annan nyans på sin hud än den blekt urvattnade rödrosa majoriteten har. På grund av yttre omständigheter försvårar vi för dessa svenskar att känna tillhörighet. Det finns många uppriktiga försök från båda sidor att bryta detta utanförskap.

Sedan finns det stora märkliga utanförskap som är så omfattande att det finns de, både innanför och utanför, som helt väljer att förneka dem. Om du föds som pojke eller flicka kan ha mycket stor påverkan på ditt liv och avgöra vad som är möjligt, eller om inte omöjligt så i alla fall högst otroligt, för dig att uppnå. Denna gräns har utmanats från ena sidan under lång tid, men framgångarna är ständigt behäftade med bakslag. Andra sådan breda gränsdragningar kan även dras mellan vilka som älskar personer av ”rätt” kön och nu blir det även allt tydligare att man också skall tillbe ”rätt” gud. Det sista är extra intressant eftersom vi är ett folk som annars nästan tycks vara stolta över att ta religion med en klackspark – med undantag för en religiös högtid som jul eller dop och kyrkbröllop.

Runt omkring oss finns massor av linjer som antingen placerar oss innanför eller utanför. Dessa är även hierarkiskt ordnade så att den som står utanför i ett sammanhang är innanför i ett annat. Det blir som ett sorts globalt herre på täppan där gruppen på toppen har hållit positionerna under lång tid. Gruppen brukar beskrivas som vit, medelålders, heterosexuell man.

Alla dessa osorterade funderingar kring utanförskap kom när jag såg dokumentären Ingen riktig finne. Filmen beskriver svårigheten att hitta en tillhörighet när världen är så uppdelad i vi och dom, likheter och skillnader, rätt och fel men också den maktlöshet individen kan känna för dessa strukturer och hur olika våra överlevnadsstrategier är. Det finns många i min omgivning som på olika sätt hittat sätt att överleva sitt utanförskap, sitt upplevda utanförskap. För det är inte säkert att omgivningen ser utanförskapet, i synnerhet inte om det är en känsla. Men känslan har någonstans ett ursprung.

Och det var i funderingarna kring detta jag började fundera på ifall det finns utanförskap mitt i innanförskapet. Små svarta hål som nästan är osynliga och där den som faller i dessa hål är helt förlorad. Utanförskapet skrivs på strukturella plan där grupper klumpas samman och placeras i förhållande till varandra. Utanförskapet tar sällan hänsyn till individen och dennes särart. Den som bryter sitt utanförskap och ändå lyckas ”komma in” lyfts som en förebild men blir sällan av med utanför-stämpeln. Därför har vi chefer och kvinnliga chefer. Vi har riksdagsmän och muslimska riksdagsmän. Vi skådespelare och homosexuella skådespelare. Vi har svenskar och finlandssvenskar.

Men är då den som har alla trumfkort på hand skyddad från utanförskap? Ja, på ett sätt. Murarna runtom är så höga och solida att det förhindrar direkta fall till utanförskap. Istället imploderar tillvaron och de svarta hålen uppstår. Och på samma sätt som ljuset sugs in i det svarta hålet blir den som imploderat osynlig. Det går att se personen men bilden med allt vad den innehåller studsar inte tillbaka. Signalerna går bara åt ett håll och i det svarta hållet fylls desperationen på med misslyckanden, orealistiska förväntningar och en allt snabbare sönderfallande självkänsla. Men eftersom det svarta hålet uppstår i ett tryggt innanförskap finns ingen hjälp och inget stöd att få. Sådana insatser vore att erkänna att idyllen trots allt inte är solid, att det finns fel och brister och världen kanske trots allt inte är så enkel.

Den inkluderade som står utanför utanförskapet har bara att lita på sig själv. Det kan vara en tuff match att ta sig an för att överleva, och även den som lyckas fly det svarta hålet har alltid någon del kvar däri. Mörkret lämnar aldrig själen helt.