Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Självhjälp genom empati

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 09, 2013 20:29:32

Vad har en rumänsk tiggare, en student från Kazakstan och en cancersjuk svart kille gemensamt? Alla har de senaste veckorna blivit föremål för människors vilja att hjälpa, människor som faktiskt inte känner dessa personer men som ändå helt frivilligt ber om att få göra skillnad i deras liv. Vad beror denna godhjärtade och generösa vilja på?

Fenomenet att hjälpa någon, även om det är en främling, är ett uttryck för den altruistiska paradoxen. Paradoxen säger att det är mer motiverande att göra något som kommer någon annan till nytta inom tio minuter än att göra något som kommer mig själv till nytta om tio år. Jag kan ha missuppfattat dess exakta formulering, men kärnan är alltså att vi går igång på att hjälpa någon annan här och nu, eller i alla fall inom en mycket nära tidsrymd, medan de långa målen i det egna livet känns måttligt inspirerande. Paradoxen är formulerad av en vän, Martin Lackéus som är doktorand på Chalmers i Göteborg.

Jag har funderat mycket på den här paradoxen sedan jag fick den presenterad för mig första gången. Inte för att jag tvivlar på den utan för att jag undrar vad den beror på och hur den tar sig uttryck. Naturligtvis har jag varken kunskap eller utbildning nog att göra några korrekta analyser, men en är ju ändå fri att fundera.

Det första jag tänker på är just svårigheten vi har att sätta upp långsiktiga mål för oss själva. Där tror jag att de främsta två hindren när vi lägger målen långt fram i tiden kan kopplas till det faktum att vi jobbar djupt in i framtiden. När vi lägger något långt fram så finns det alltid tid att ta tag i saker senare, när det finns mer tid, nären har mer pengar, när vädret är bättre eller när barnen blivit äldre. Målet må vara både tjusigt och vettigt men det är knappast något som angår mig här och nu med alla bestyr jag måste hantera för att klara vardagen. Den andra utmaningen med stora livsmål kan vara den att dessa mål med stor sannolikhet skiljer sig en hel del från min nuvarande situation och det där fleråriga klivet härifrån och in i målet kan då kännas övermäktigt, kanske till och med omöjligt. Och är det en sak motivationsforskning och forskning kring uppskjutarbeteenden (prokrastinering) är ense om så är det att uppgifter som bedöms vara omöjliga är stendöda vad gäller inspiration och motivation.

Båda dessa utmaningar går givetvis att möta. Strategierna kan se lite olika ut beroende på vilka vi är men två bra utgångspunkter är dels att levandegöra målet och dels att ta fram en genomförandeplan med hanterbara steg. Det kan då vara bra att ta fram denna genom arbeta sig bakåt från målet till nutid och se till att det första steget kan tas redan idag. Det finns flera bra sätt för detta som ingår i coaching kurs 1a.

Men även om detta kan ge en hint om varför jag har svårt för att idag göra något som jag kommer att ha nytta av om tio år så säger det inget om varför jag så gärna gör något för någon annan om tio minuter. Där tror jag att något annat spelar in, nämligen den fantastiska hjärnan. I den cellhärva som utgör hjärnan finns flera olika sorters hjärnceller av vilka en kallas för spegelneuron. Den har det beteendet att den inte bara fyrar av vid egna upplevelser och känslor utan även när vi ser att andra upplever eller känner något. Om vi ser någon upptäcka en spindel på handen och förskräckt vifta bort den kan vi mycket väl själva rycka till och vifta bort spindeln från vår egen hand – trots att det aldrig funnits någon där. När vi ser någon trilla på trottoaren kan vi själv känna smärtan ila genom kroppen. Det kan till och räcka med att vi ser en bild på någon som skrattar så börjar vi själva skratta. Vi känner alltså vad den andre känner, och det finns de som menar att spegelneuronen är vår källa till empati och medlidande. Jag tänker som så att endast genom att lindra den andres smärta så lindras också den smärta jag känner bara genom att betrakta den andre. På samma sätt upplever också jag glädje och lycka när jag ser någon annan uppleva glädje och lycka. Genom hjälpa en annan från smärta till lycka så hjälper jag också mig själv från smärta till lycka.

Dock tror jag att detta framförallt gäller när min relation till den andre på något sätt blir personlig. Att veta att miljoner är på flykt i Syrien och se bilder på hundratals eller tusentals flyktingar kan vara högst känslosamt men min empati fäster inte riktigt. När människor däremot får se tvååriga Majsaa Akra som fått splitter i benen händer något. En namngiven liten flicka med gipsade ben leder direkt till att folk börjar hjälpa till.

När den rumänske tiggaren Krasto blev oskyldigt anklagad för rån blev han plötsligt en person för vanligt folk. Människor som gått förbi honom där han suttit i tiggt i centrala Göteborg ville plötsligt hjälpa till. Tiggaren hade blivit en person, Krasto, som inte bara hade en röst utan som också blivit utsatt för en kränkning och därigenom väcktes människors vilja att gott.

När vi läser om hur Migrationsverket plötsligt lägger fällben för Viktoriya från Kazakstan som är student på Göteborgs Universitet strömmar hjälpen till – trots att det säkert var få som ens kände till att Viktoriya existerade innan hennes situation lyftes i pressen.

När vi läser om Kevin som kämpar mot akut myeloisk leukemi och vars enda hopp är en stamcellstransplantation från en svart donator leder det inte bara till att folk hör av sig och vill hjälpa till utan att Tobiasregistret, som är Sveriges nationella stamcells­givarregister, på bara några dagar fick rekordmånga nya anmälningar.

Det verkar alltså som att när vi kan identifiera en person uppstår också en relation till personen och vi kopplas samman, kanske genom våra spegelneuroner, och plötsligt är främlingen inte längre en främling utan en medmänniska i vars liv jag kan göra avgörande skillnad.

Jag skulle vilja säga att dessa små exempel visar att det finns hopp om mänskligheten, framförallt om vi tar oss tiden att se våra medmänniskor. Så egocentrerande framtidsplaner i all ära, det är i det interpersonella mötet här och nu som den verkliga förändringen, förbättringen och ökade livskvalitén uppstår.