Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Utanför utanförskapet

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, December 29, 2013 12:04:06

De senaste åren har tiggarna på gatorna blivit ett naturligt inslag i stadsbilden. Liksom de hemlösa. Jag är fortfarande helt ovan vid detta. När jag växte upp var det enda inslaget mannen i Nordstan som gick runt med kundvagn och plastpåsar på fötterna och som verkade leva på att äta sådant som slängts i soptunnorna i köpcentret. Det gick massor av rykten om honom, att han egentligen var miljonär och periodvis levde loppan på Rivieran som ombyte. Hur hans liv egentligen såg vet jag inte men jag gissar att det vi såg där han hasade omkring i stan faktiskt var hans liv.

Dem vi ser idag, tiggarna och de hemlösa, placerar vi i ett utanförskap. Och vi vill hjälpa, stödja och skapa bättre och värdigare livsbetingelser. Vi vill inkludera – i alla fall är det vad vi säger.

Ett annat, och mer våldsamt utanförskap, hittar vi i stadens ytterområden. Där kämpar människor för att vara inkluderade i samhället i stort. Många är födda och uppvuxna i Sverige men har efternamn som saknar naturromantiska kopplingar eller släkttillhörighet i form son-namn och till råga på allt kan de dessutom ha en annan nyans på sin hud än den blekt urvattnade rödrosa majoriteten har. På grund av yttre omständigheter försvårar vi för dessa svenskar att känna tillhörighet. Det finns många uppriktiga försök från båda sidor att bryta detta utanförskap.

Sedan finns det stora märkliga utanförskap som är så omfattande att det finns de, både innanför och utanför, som helt väljer att förneka dem. Om du föds som pojke eller flicka kan ha mycket stor påverkan på ditt liv och avgöra vad som är möjligt, eller om inte omöjligt så i alla fall högst otroligt, för dig att uppnå. Denna gräns har utmanats från ena sidan under lång tid, men framgångarna är ständigt behäftade med bakslag. Andra sådan breda gränsdragningar kan även dras mellan vilka som älskar personer av ”rätt” kön och nu blir det även allt tydligare att man också skall tillbe ”rätt” gud. Det sista är extra intressant eftersom vi är ett folk som annars nästan tycks vara stolta över att ta religion med en klackspark – med undantag för en religiös högtid som jul eller dop och kyrkbröllop.

Runt omkring oss finns massor av linjer som antingen placerar oss innanför eller utanför. Dessa är även hierarkiskt ordnade så att den som står utanför i ett sammanhang är innanför i ett annat. Det blir som ett sorts globalt herre på täppan där gruppen på toppen har hållit positionerna under lång tid. Gruppen brukar beskrivas som vit, medelålders, heterosexuell man.

Alla dessa osorterade funderingar kring utanförskap kom när jag såg dokumentären Ingen riktig finne. Filmen beskriver svårigheten att hitta en tillhörighet när världen är så uppdelad i vi och dom, likheter och skillnader, rätt och fel men också den maktlöshet individen kan känna för dessa strukturer och hur olika våra överlevnadsstrategier är. Det finns många i min omgivning som på olika sätt hittat sätt att överleva sitt utanförskap, sitt upplevda utanförskap. För det är inte säkert att omgivningen ser utanförskapet, i synnerhet inte om det är en känsla. Men känslan har någonstans ett ursprung.

Och det var i funderingarna kring detta jag började fundera på ifall det finns utanförskap mitt i innanförskapet. Små svarta hål som nästan är osynliga och där den som faller i dessa hål är helt förlorad. Utanförskapet skrivs på strukturella plan där grupper klumpas samman och placeras i förhållande till varandra. Utanförskapet tar sällan hänsyn till individen och dennes särart. Den som bryter sitt utanförskap och ändå lyckas ”komma in” lyfts som en förebild men blir sällan av med utanför-stämpeln. Därför har vi chefer och kvinnliga chefer. Vi har riksdagsmän och muslimska riksdagsmän. Vi skådespelare och homosexuella skådespelare. Vi har svenskar och finlandssvenskar.

Men är då den som har alla trumfkort på hand skyddad från utanförskap? Ja, på ett sätt. Murarna runtom är så höga och solida att det förhindrar direkta fall till utanförskap. Istället imploderar tillvaron och de svarta hålen uppstår. Och på samma sätt som ljuset sugs in i det svarta hålet blir den som imploderat osynlig. Det går att se personen men bilden med allt vad den innehåller studsar inte tillbaka. Signalerna går bara åt ett håll och i det svarta hållet fylls desperationen på med misslyckanden, orealistiska förväntningar och en allt snabbare sönderfallande självkänsla. Men eftersom det svarta hålet uppstår i ett tryggt innanförskap finns ingen hjälp och inget stöd att få. Sådana insatser vore att erkänna att idyllen trots allt inte är solid, att det finns fel och brister och världen kanske trots allt inte är så enkel.

Den inkluderade som står utanför utanförskapet har bara att lita på sig själv. Det kan vara en tuff match att ta sig an för att överleva, och även den som lyckas fly det svarta hålet har alltid någon del kvar däri. Mörkret lämnar aldrig själen helt.



Att kunna läsa ≠ Att kunna förstå

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, December 25, 2013 22:27:08

Så var julen mer eller mindre över för det här året. Utmärkande för 2013 i min egosfär var att jag så adventskalendern. Det har inte skett sedan mina barn var mycket små.

Kalendern i år var Barna Hedenhös uppfinner julen. En riktig skröna som tilltalade mig med, vad jag kan tycka vara ovanligt i svenska sammanhang, både en lagom lätt skruvad historia iscensatt genom skapligt skådespeleri och en beskrivning av en alternativ värld som både är lik vår egen och samtidigt rejält annorlunda. På det hela har det varit riktigt underhållande.

En underhållande biprodukt var, vid sidan om olika nojiga anmälningar, Aftonbladets artikel om att kalendern var ett hot mot barns matvanor. Artikeln tog avstamp i en text i Läkartidningen där forskare varnade för familjens ensidiga kost. Det hela verkade tillräckligt korkat för att vara värt att kolla upp. Om något är för bra eller för korkat för att vara sant så bör källkritik vara det första som dyker upp i skallen innan man gå vidare. Så jag kollade källan, som det heter i skolan.

En behöver inte läsa många rader i den där medicinska texten som beskrev Hedenhösarnas matvanor för att man skall förstå att detta är en sorts kåseri, om än med just medicinska förtecken. Det finns termer i texten jag inte har den blekaste om, men tillräckligt mycket är begripligt för dess ironi tydligt skall framgå. De hade lika gärna kunnat analysera Bamse, Games of Thrones eller Pippi Långstrump och kommit fram både det ena och det andra vad gäller kosthållningen och vilka konsekvenser den skulle ha ifall den verkligen tillämpades på vardagsbasis.

Att man inte kan ta en fiktiv berättelse och seriöst översätta den till nutida här och nu förhållanden borde vara självklart. De uppkommer i en kontext och/eller med ett syfte vilket kommer att påverka innehållet att olika väl knyta an till verkligheten vi har omkring oss. Som Tintinentusiast kan jag lugnt säga att jag genom åren sett detta blossa upp lite då och då. De äldsta Tintinalbumen uttrycker en mycket kolonial syn på urinvånare på olika kontinenter, en syn som mycket starkt skiljer sig från vår nutida humanism och syn på alla som lika värda. I alla fall påstår vi det, våra handlingar kan fortfarande tyckas antyda att vi har en bit kvar innan vi faktiskt lever upp till våra ideal.

Aftonbladet borde alltså kunna förstå att texten om mathållningen har ironiska förtecken. Och för säkerhets skull kanske tidningen borde kollar upp något att Hedenhösarnas originaläventyr bara för att själva se, och därmed skaffa sig en uppfattning om, hur berättelserna där ser ut. Det som då borde blivit extremt uppenbart är hur denna stenåldersfamilj ges cred för allsköns uppfinningar och företeelser runt om i världen. Det är med glimten i ögat som författaren skämtar om och tvistar till historien som i slutänden pekar på att vi svenskar egentligen minsann är upphovet till mycket intressant i världen, eller att vi redan på stenåldern importerade många nymodigheter. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i historia för att inse att Hedenhösarna inte bara är en helt uppdiktad historia utan även en rejäl skröna med avsikt att underhålla och roa. För det underhållande.

Jag tror inte att det är så ovanligt att låta sina fiktiva hjältar sätta spår i historien. Ett klassiskt exempel är när Asterix och hans vänner introducerar te för britterna som fram till dess enbart drack hett vatten med mjölk i. Och om man vill tvista till det ytterligare ett varv så är Terry Pratchett den ohotade mästaren som låter invånarna i Skivvärlden drabbas av alla möjliga företeelser från vår värld och därmed får vi idag en chans att genom händelserna i Skivvärlden reflektera över vad vi själva gör här och nu i verkligheten.

Det finns alltså en tradition av att hitta på kopplingar som inte finns bara för att det är underhållande, och denna tradition finns uppenbarligen också i medicinska kretsar. Kanske är då texten i Aftonbladet skruvad text som medvetet skall provocera oss genom att spegla en ironisk text som skriven på fullt allvar. Det skulle kunna vara hänt, men underhållningsnivån ligger då så långt ovanför mitt huvud att det är omöjligt för mig att skratta med den. Därför nöjer jag mig denna gång med att skratta åt den, samtidigt som jag fäller en stilla tår över att Aftonbladets ”nyhet” spred sig på ett internet där alltför många missar att själva ta reda på hur saker och ting ligger till.

Självhjälp genom empati

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 09, 2013 20:29:32

Vad har en rumänsk tiggare, en student från Kazakstan och en cancersjuk svart kille gemensamt? Alla har de senaste veckorna blivit föremål för människors vilja att hjälpa, människor som faktiskt inte känner dessa personer men som ändå helt frivilligt ber om att få göra skillnad i deras liv. Vad beror denna godhjärtade och generösa vilja på?

Fenomenet att hjälpa någon, även om det är en främling, är ett uttryck för den altruistiska paradoxen. Paradoxen säger att det är mer motiverande att göra något som kommer någon annan till nytta inom tio minuter än att göra något som kommer mig själv till nytta om tio år. Jag kan ha missuppfattat dess exakta formulering, men kärnan är alltså att vi går igång på att hjälpa någon annan här och nu, eller i alla fall inom en mycket nära tidsrymd, medan de långa målen i det egna livet känns måttligt inspirerande. Paradoxen är formulerad av en vän, Martin Lackéus som är doktorand på Chalmers i Göteborg.

Jag har funderat mycket på den här paradoxen sedan jag fick den presenterad för mig första gången. Inte för att jag tvivlar på den utan för att jag undrar vad den beror på och hur den tar sig uttryck. Naturligtvis har jag varken kunskap eller utbildning nog att göra några korrekta analyser, men en är ju ändå fri att fundera.

Det första jag tänker på är just svårigheten vi har att sätta upp långsiktiga mål för oss själva. Där tror jag att de främsta två hindren när vi lägger målen långt fram i tiden kan kopplas till det faktum att vi jobbar djupt in i framtiden. När vi lägger något långt fram så finns det alltid tid att ta tag i saker senare, när det finns mer tid, nären har mer pengar, när vädret är bättre eller när barnen blivit äldre. Målet må vara både tjusigt och vettigt men det är knappast något som angår mig här och nu med alla bestyr jag måste hantera för att klara vardagen. Den andra utmaningen med stora livsmål kan vara den att dessa mål med stor sannolikhet skiljer sig en hel del från min nuvarande situation och det där fleråriga klivet härifrån och in i målet kan då kännas övermäktigt, kanske till och med omöjligt. Och är det en sak motivationsforskning och forskning kring uppskjutarbeteenden (prokrastinering) är ense om så är det att uppgifter som bedöms vara omöjliga är stendöda vad gäller inspiration och motivation.

Båda dessa utmaningar går givetvis att möta. Strategierna kan se lite olika ut beroende på vilka vi är men två bra utgångspunkter är dels att levandegöra målet och dels att ta fram en genomförandeplan med hanterbara steg. Det kan då vara bra att ta fram denna genom arbeta sig bakåt från målet till nutid och se till att det första steget kan tas redan idag. Det finns flera bra sätt för detta som ingår i coaching kurs 1a.

Men även om detta kan ge en hint om varför jag har svårt för att idag göra något som jag kommer att ha nytta av om tio år så säger det inget om varför jag så gärna gör något för någon annan om tio minuter. Där tror jag att något annat spelar in, nämligen den fantastiska hjärnan. I den cellhärva som utgör hjärnan finns flera olika sorters hjärnceller av vilka en kallas för spegelneuron. Den har det beteendet att den inte bara fyrar av vid egna upplevelser och känslor utan även när vi ser att andra upplever eller känner något. Om vi ser någon upptäcka en spindel på handen och förskräckt vifta bort den kan vi mycket väl själva rycka till och vifta bort spindeln från vår egen hand – trots att det aldrig funnits någon där. När vi ser någon trilla på trottoaren kan vi själv känna smärtan ila genom kroppen. Det kan till och räcka med att vi ser en bild på någon som skrattar så börjar vi själva skratta. Vi känner alltså vad den andre känner, och det finns de som menar att spegelneuronen är vår källa till empati och medlidande. Jag tänker som så att endast genom att lindra den andres smärta så lindras också den smärta jag känner bara genom att betrakta den andre. På samma sätt upplever också jag glädje och lycka när jag ser någon annan uppleva glädje och lycka. Genom hjälpa en annan från smärta till lycka så hjälper jag också mig själv från smärta till lycka.

Dock tror jag att detta framförallt gäller när min relation till den andre på något sätt blir personlig. Att veta att miljoner är på flykt i Syrien och se bilder på hundratals eller tusentals flyktingar kan vara högst känslosamt men min empati fäster inte riktigt. När människor däremot får se tvååriga Majsaa Akra som fått splitter i benen händer något. En namngiven liten flicka med gipsade ben leder direkt till att folk börjar hjälpa till.

När den rumänske tiggaren Krasto blev oskyldigt anklagad för rån blev han plötsligt en person för vanligt folk. Människor som gått förbi honom där han suttit i tiggt i centrala Göteborg ville plötsligt hjälpa till. Tiggaren hade blivit en person, Krasto, som inte bara hade en röst utan som också blivit utsatt för en kränkning och därigenom väcktes människors vilja att gott.

När vi läser om hur Migrationsverket plötsligt lägger fällben för Viktoriya från Kazakstan som är student på Göteborgs Universitet strömmar hjälpen till – trots att det säkert var få som ens kände till att Viktoriya existerade innan hennes situation lyftes i pressen.

När vi läser om Kevin som kämpar mot akut myeloisk leukemi och vars enda hopp är en stamcellstransplantation från en svart donator leder det inte bara till att folk hör av sig och vill hjälpa till utan att Tobiasregistret, som är Sveriges nationella stamcells­givarregister, på bara några dagar fick rekordmånga nya anmälningar.

Det verkar alltså som att när vi kan identifiera en person uppstår också en relation till personen och vi kopplas samman, kanske genom våra spegelneuroner, och plötsligt är främlingen inte längre en främling utan en medmänniska i vars liv jag kan göra avgörande skillnad.

Jag skulle vilja säga att dessa små exempel visar att det finns hopp om mänskligheten, framförallt om vi tar oss tiden att se våra medmänniskor. Så egocentrerande framtidsplaner i all ära, det är i det interpersonella mötet här och nu som den verkliga förändringen, förbättringen och ökade livskvalitén uppstår.

Adoptera sig fri från ansvaret

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, October 13, 2013 14:10:41

Häromdagen meddelades att Nobels fredspris tilldelas organisationen OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons) som arbetar för att kemiska vapen skall upphöra. Ett bra val där vem som helst förstår vad det handlar om.

Även om OPCW är högaktuella just nu i och med arbetet i Syrien så har det varit flera andra nominerade som gissats ha stor möjligheter att få priset. En av dessa är 16-åriga Malala Yousafzai från Pakistan. Trots sin ringa ålder har hennes kamp för flickors rätt till utbildning gjort henne till måltavla för talibanerna som för ganska exakt ett år sedan utförde ett attentat mot henne som hon mirakulöst överlevde.

Inte nog med att Malala funnits med som trolig mottagare av Nobelpriset, även en bok av/om henne har precis kommit ut. Intresset för hennes person har varit, och är, med andra ord extra stort just nu. Det innebär offentliga framträdanden och en länk som går viral just nu är en talk show-intervju där hon mycket kort berättar om vikten av utbildning och sin övertygelse att våld aldrig kan mötas med våld. Hennes tankar imponerar så pass på intervjuaren att han uttrycker en önskan att adoptera henne, vilket naturligtvis är att betrakta som ett uttryck för den djupaste beundran. Att adoptera är något oerhört stort, där man väljer att bjuda in en främmande person och acceptera och respektera och älska denne som om hen vore ens eget kött och blod.

Samtidigt finns det något lite beskt i det hela. Malala Yousafzai är ung och har en övertygelse som endast extremister kan avsky i rädsla för att förlora den makt de äger på grund av ett kunskaps- och informationsmonopol över en geografisk yta. Malalas glöd och passion imponerar, men framförallt är det hennes styrka att stå upp mot ett orättvist men också våldsamt, straffande och nästan irrationellt system som väcker beundran. Det är lätt att önska att alla unga var som henne, då skulle minsann världen bli en bättre plats. Underförstått; med generationer med Malalas engagemang kommer de att kunna fixa det kaos och det galna sätt att organisera världen som vi vuxna tycks vara helt oförmögna att göra något åt. De skulle rädda oss.

Det jag kan uppleva som beskt är då huruvida vi faktiskt uppfostrar, uppmuntrar och stödjer våra unga att utveckla en passion för rättvisa och demokrati, för jämställdhet och jämlikhet, för att ta tag i problemen och göra något åt dem – nu, oavsett om de spräcker en eller annan budget eller går på tvären med förordningar och föreställningar om vad som inte är möjligt. Hur gör vi detta? Hur kan vi göra detta om vi själva inte är förebilder? Hur kan vi göra detta utan att dra den där blöta filten av rädsla, osäkerhet och motvilja till att göra något annorlunda som sticker ut eller inte kan garantera 100 procentig succé över dem som skall peppas?

Ett enkelt sätt skulle vara att leta upp de där ljusen, som trots vuxenvärldens försök att slipa bort alla kantigheter och avvikelser ändå lyckats tränga igenom mörkret, och adoptera dem. Då skulle man kunna sitta och kura någonstans i närheten av ljuset och peka på det och säga ”jodå, det där är allt min dotter/son som säger och gör så fantastiska saker”. Underförstått; om mitt barn är fantastiskt så måste ju jag också vara det.

Det svåra sättet, och det som verkligen skulle göra skillnad, vore att istället låta de unga vara varandras förebilder och stärka varandra. Då skulle ljusen tändas i större antal och märkliga, spännande och utmanande lågor skulle brinna sida vid sida med de få som vi ser idag. Vår uppgift skulle bli att stödja dem att hitta sina passioner och göra det möjligt för dem att förverkliga dessa. Det verkliga kvittot på vårt arbete skulle då istället kanske bli att något av ljusen skulle vilja adoptera någon av oss vuxna, och det kan vara då vi verkligen har lyckats.

Hjältar i fängelse och i landsflykt

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, September 07, 2013 18:11:05
Jag diskuterar sällan politik, men det innebär inte att jag har uppfattningar. Till exempel står jag för en mänsklighet som bygger på empati, respekt och kärlek för och till varandra - oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, sexuell läggning eller annan undanflykt med vilken man kan skapa ett "vi" och "dom" för att slippa ta tag i de stora utmaningar vi tillsammans står inför på den här lilla planeten. Jag uppfattar det som att nu högaktuella Chelsea Manning och Edward Snowden har tänkt liknande tankar och därför utsatts för karaktärsmord för att vi skall missa deras gärning.

Chelsea Manning har för andra året i rad nominerats till Nobels fredspris för att till Wikileaks avslöjat amerikanska övergrepp i Irak. USA har mött detta med att döma Manning till 35 års fängelse. Inlåst i 35 år som följd av att ha berättat sanning. 35 år som följd av att ha lyssnat till samvetet och pekat på det som är fel.

Även Edward Snowden har nominerats. Snowden har läckt enorma mängder information som visar att Internet är övervakat och avlyssnat i jakten på terrorister. Ingen tycks vara säker då vi nyligen fått veta att FN's videokonferenssystem avlyssnats, liksom Brasiliens och Mexicos presidenter. Som en konsekvens har Snowden tvingats i landsflykt och befinner sig nu i Ryssland, och har därigenom blivit ett spelkort i det storpolitiska pokerparti som USA och Ryssland är mitt uppe i.Två potentiella pristagare till Nobels fredspris; en i fängelse, en i landsflykt. Båda amerikaner och medborgare i en nation som ofta utmålas som förkämpe för friheter och demokrati. Just Nobels fredspris går i linje med de idealen. Alla Nobelprisen skall tilldelas "dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta" och i synnerhet fredspriset skall uppmärksamma "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser". Så lyder testamentet.

Både Manning och Snowden har visat på olika övergrepp som sanktionerats och hållits hemliga. Genom att visa detta har vi alla fått chans att korrigera, att välja en mer etisk och human väg. Vi har fått en chans att erkänna våra fel och brister, att uppriktigt ångra de "fel" som begåtts (om man nu kan använda ett så simpelt ord som "fel" när det handlar om oskyldiga människor, av alla åldrar och kön, som dödas) och i handling göra bot och bättring. Manning och Snowden har gett oss en möjlighet att se de brister vi annars inte skulle se.

I detta perspektiv är det skrämmande att det är så tyst om det hela. Inte minst är det skrämmande att notera hur vi låter två potentiella fredspristagare demoniseras som kriminella och som fiender till de fria staterna. Vi borde gå man ur huse och kräva att övergrepp och avlyssningar upphör och att respekten för medmänniskan är en grundsten för att vår globala samhällsbyggnad (vilken vi alltjämt håller på att resa) som måste överordnas politisk paranoia. Istället tiger vi still och galenskapen normaliseras.

Jag tror att vi behöver människor som är villiga att riskera allt för att världen skall bli en bättre plats, både för oss som lever här idag men framförallt för våra barn som skall ta över. Vi behöver modiga, rakryggade förebilder som kan visa oss vägen, som i handling kan hjälpa oss att själva stå upp emot orättvisor, hemlighetsmakeri och försök att dölja brottsliga handlingar.
Vi behöver hjältar utan andra superkrafter än ett hjärta och ett samvete.

Slutet på en epok

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, August 10, 2013 10:59:06
Igår vajade flaggorna på halv stång i Göteborg. Den specifika anledningen var Sten A Olssons begravning. Sjöfartsstaden sörjer en profil och inflytelserik person, enligt många en förutsättning för att Göteborg fortfarande är just en sjöfartsstad. Just igår var det få som gav uttryck för sin frustration att Sten A Olssons arv också innebär att stora delar av södra älvstranden är helt avskuren från standens invånare till förmån för Stenabåtarnas färje- och godstrafik. Hyreskontrakten löper under många år med få luckor till förhandling, luckor där Stenas verksamhet har företräde.

För bara ett par dagar sedan fick vi en annan nyhet med koppling till Göteborg som sjöfartsstad. Ett av stadens sista varv varslar en stor grupp av sina anställda.

Känslan jag fick var att flaggorna som vajade på halv stång egentligen gällde en hel epok där Göteborgs innerhamnar hade med sjöfart att göra. De rester som finns kvar idag, varven vid Götaverken och Stenas terminaler och kontainerkajer, tillhör det förflutna. Framtiden ser vi istället redan idag i de gigantiska containerfartyg kommer anlöpa ytterhamnen.

Med flaggor på halv stånd tar vi farväl av det som varit. Vi är tacksamma och stolta över vår historia. Men vi blickar också framåt. Vi ser framför oss ett modernt Göteborg där stadens bebyggelse har närkontakt med vattnet. Det handlar dock inte om att "slänga ut" den färjetrafik som fortfarande existerar men det är definitivt dags att se över alternativa lösningar och slutligen börja bygga ett Göteborg som står stabilt i 2000-talet med moderna krav och hänsyn.

Det springande köpet

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 28, 2013 14:04:50

Köpte ett par nya skor häromdagen, skor att spring i. Det har blivit ett par genom åren och nu när jag handlade fick jag rådet att köpa nya var sjätte månad. Jag vet ju sedan tidigare att skorna skall bytas efter ett visst antal mil eller efter en viss tid och då jag för tillfället faktiskt klämmer några mil i veckan landar jag alltså på halvårsbyte.

Det jag funderar på, när jag ännu en gång står barfota på glas- och spegelkuben för att visa mina fotsulor och sedan spelar in löpstegen på löpbandet, är ifall allt detta verkligen är nödvändigt. Eller vad är skapat, medvetet eller som konsekvens av andra företeelser.

Allt jag vill ha är ett par nya skor att springa i, de gamla är för trötta – jag känner det i fötterna. Men att bara ramla in och köpa ett par ”joggingskor” tycks inte vara möjligt. När jag säger att jag kanske skulle skriva ner vad min fot kallas och vilken pronation jag har så säger killen i affären att det är lika bra att göra testerna varje gång eftersom skoteknologin utvecklas så snabbt. För mig är det ett obegripligt svar men jag är novis i, och faktiskt rätt ointresserad av, skoteknologi så jag åter det passera.

Sedan är det dags att testa skor. I Askungen fanns bara en sko och massor av folk som ville testa. Nu är situationen den omvända, det finns bara jag och en hel vägg med skor som jag skall prova för att hitta den bästa. Säljaren frågar hur de olika skorna känns och jag svarar…fel. ”De här skorna känns lättare än de andra” säger jag och får till svar ”Ja, fast de andra väger faktiskt mindre”. Jag säger ”De här skorna känns mjukare i sulan än de där” och han säger ”Jo, fast de andra är faktiskt mjukare”. Och så där håller det på. Till slut vågar jag knappt säga något, det känns som att jag har sagt fel varenda gång och jag känner mig som en otroligt korkad kund.

För att göra slut på pinan tar jag de skor jag tycker känns bäst, fast de har en helt galen färg och trots att säljaren nog tycker att jag borde överväga ett annat par. Nu efteråt, efter ett par löpturer, kan jag säga att jag är mer än nöjd med mitt val – det är grymma skor. Fast färgen är galen.

Jag önskar att saker och ting var lättare. Att man vågade gå in i en skoaffär, prova ut ett par som är rätt storlek och sedan är det bra med det. Hela den här grejen med skoteknologi känns rätt krystad, jag menar, hur avancerad kan en sko vara, och varför skall den vara det? Det är ju inte så att jag jagar tiodels sekunder på elitnivå, snarare är det så att mitt mål är att varje vår ta mig runt Göteborgsvarvet utan att lägga mig ner och gråta vid 17 – 18 kilometer. Hur mycket micro och gel och stöd och annat jox går det att putta in i en sko innan den är färdig? En gång i tiden köpte folk Lejonskor vars sula knappast var mer avancerad är en flipp flopp-tofflas och sedan var det ut och lunka.

Och eländet går igen i kläderna. Här är jag helt klart glad över att kunna dra på mig annat än bomull men samtidigt undrar jag ifall jag verkligen har rätt plagg. Ju fler små hål och tunnare partier på märkliga ställen desto dyrare, och säkert då också avsevärt bättre, är såväl tröjor som tights. Dessutom kan man rocka loss med säsongens färger och mönster om man vill, det går ju säkert både snabbare och lättare ju fler neonfärger man har på sig.

Nu slipper jag i alla fall skoångesten ett tag. Mina nya giftgrodegröna skor skall räcka över hela vintern så får vi se vad det blir för nya vidunder till nästa Göteborgsvarv. Det blir kanske sådana där med NASA teknologi som jag valde bort förra gången det köptes skor. Vore coolt att köra moonwalk varvet runt.

Tear this wall down

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 14, 2013 14:05:59

Berlin. En minst sagt spännande stad. Jag har varit här förut, för länge sedan, men det var först nu, vid detta besök, som jag verkligen såg staden. Och började fundera på dess historia, eller framförallt dess nutidshistoria.

En vän till mig som hyser den största kärlek till staden och som skickade med flera sidor tips på intressanta platser och företeelser påminde om att ”Berlin grundades på 1200-talet och har varit huvudstad i flera tyska stater och statsformationer, t ex Preussen, Tyska kejsardömet, Weimarrepubliken, Nazityskland och Östtyskland. Sedan 1991 är staden det återförenade Tysklands huvudstad.” Det är med andra ord en stad med brokig historia, och historia som pågått ända in i nutid. När man står i Berlin blir man därför påtagligt direktuppkopplad mot historien genom en kedja av historiska länkar på ett sätt som troligen är ganska unikt. Och bland alla olika intryck och avtryck från olika epoker så är det muren som upptagit det mesta av mina tankar.

Muren, denna så påtagliga manifestation för kalla kriget och järnridån som har gett alla möjliga märkliga konsekvenser. Under dagarna i Berlin har jag grubblat (och googlat) på en hel del. Men det jag mest tänker på är vems historia som berättas, och vilken historia vi väljer att höra.

Att muren fortfarande är viktig, trots att den demonterats, är uppenbart. Vid Checkpoint Charlie kryllar det av fotograferande turister och inne i det intilliggande murmuseet räcker knappt syret till alla som vistas i lokalen. Bokhandlarna och souvenirbutiker är fulla med böcker, filmer, kort och t-shirts som refererar till muren. Det krängs och månglas, och det känns rätt typiskt att gyllene bågarna har verksamhet intill posteringen (på västsidan såklart) och erbjuder sina kunder att käka hamburgare med ett av de mest symboliska uttrycken för mänsklig galenskap som fond. Kommersialiseringen av 28 års maktpolitiskt spel tycks vara fullt accepterat.

Faktum är att muren faktiskt finns kvar. Där den en gång gick löper nu ett streck i gatan genom staden och visar var den delade Berlin, Tyskland, Europa och till stor del världen. Samtidigt inser jag vid Checkpoint Charlie, där Berlinbesöket börjar, att jag är osäker på exakt vilken sida av muren det där strecket symboliserar – öst eller väst, liksom var dödsremsan bredde ut sig, detta ”ingemansland” med vakttorn,minor, taggtråd och fastgjutna spanska ryttare av järnbalkar som skulle hindra folk att ta sig från ena sidan till andra. Strecket i marken symboliserar var folket i västra Berlin fann muren. Det är deras syn på saken som presenteras, och det skaver lite. Det är som att det fortfarande finns ett vi och dom.

Det är är först vid Gedenkstätte Berliner Mauer på gränsen mellan Weddig och Mitte i stadsdelen Mitte som det blir riktigt tydligt att muren faktiskt hade två sidor. Här blir det tydligt att när Berlin så påtagligt och definitivt delades fanns det inte bara en utan två förlorare. Här känns det också enklare att på allvar diskutera vad muren gjorde. Den spännande, och nästan paradoxala frågan är, stängde den inne eller stängde den ute?

Den västliga delen av Berlin var helt innesluten av ungefär 156 kilometer aggressivitet; genom staden löpte muren i öst, och vid stadsgränsen i norr, väst och syd löpte flera rader med taggtråd och minerade fält. Att det fanns invånare i väst som lämnade staden för att den blev klaustrofobisk talar för att muren stängde inne. Samtidigt flydde invånare från det omgivande öst för att ta sig in innanför den. De markerade flykttunnlarna vid Gedenkstätte Berliner Mauer avslöjar att kanske var det den instängde som trots allt var fri. Är det då inte märkligt att de är deras mur som hela berättelsen handlar om?

Vid hörnet av Bernauer Straße och Ackerstraße kan man från ett utsiktstorn se en bevarad bit av dödsremsan. I samma byggnad finns även en utställning där bland annat journalfilmer visas. Som betraktare med viss distans (både i tid men även vad gäller egna och kollektiva minnen ur det svenska perspektivet) upplever jag att det finns något bisarrt över hela händelsen. Muren klipper sönder staden, helt utan hänsyn till individer. Det jag ser är människor som inte riktigt vet vad som händer, som inte förstår hur allvarlig gränsen är och som inte hinner förbereda sig. Ingen tid för samtal, för planering eller ens för farväl. Från en dag till en annan förändras livets alla förutsättningar. På en bild ser jag de murbyggande soldaterna från öst ut skämta med åskådarna från väst samtidigt som de delar upp världen. Min känsla är att de faktiskt inte inser vad som sker. Hur skulle de kunna det? De flesta stora och omvälvande förändringar sker succesivt. De ger en möjlighet att tänka, ta ställning och agera. Även revolutioner, som till sin karaktär är totalt omstörtande, behöver viss tid på sig att byggas upp, genomföras och hanteras. Men här, ena dagen går det att passera gränsen mellan det sovjetiska och det fransk-brittiska-amerikanska området, nästa dag kan man bli skjuten för det.

Bland journalfilmerna fanns det många rörande bilder som visade hur invånarna i öst och väst ändå försökte kommunicera med varandra över muren. Trots muren fanns det samhörighet. Även om vi vet att de fanns många som kapitulerade för förtrycket i den Östtyska staten och ”anpassade” sig genom att ange landsmän och anamma den sovjetdikterade historieskrivningen så fortsatte folk på båda sidor att i största hemlighet arbeta för att hjälpa varandra.

Det jag saknade i Berlin var berättelsen ur östperspektivet. Kanske var jag där för kort tid för att uppfatta det, kanske missade jag de platser där detta gavs uttryck. Man kan tänka att STASI-muséet erbjöd en viktig bit här. Det står på besökslistan inför nästa resa.

Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över andra, liknande situationer. Även om jag tror att det unika med Öst- och Västtyskland är just delningen av Berlin – där delningen av en stad är så totalt galen att omvärlden aldrig kunde släppa det under de 28 år som förflöt – så är det värt att ägna andra delningar en tanke. Som Korea till exempel. Landet har varit delat i 65 år, i en demokratisk och en diktatorisk sfär. Skulle det vara möjligt att ena, eller har det gått för lång tid? Går det ens att återförena ett land som inte har ett Berlin där banden mellan de båda sidorna ständigt hålls levande, både i minnet men även i handling? Eller hur skall barriären/muren i Israel kunna bidra till en lösning av konflikten där? Där handlar det inte ens om ett folk utan många folk, många religioner och många kulturer. Hur skall den muren kunna rivas, och vad skall den ersättas med som garanterar samexistens och helst integration mellan dessa olika folk och perspektiv på tillvaron?

Upprörd utan kunskap

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, January 15, 2013 20:12:33

Nog har vi alla sett de hysteriska bilderna från muslimska samhällen med rasande folkmassor som eldar flaggor, skriker slagord och är allmänt upprörda över något påhitt i västvärlden som uppfattas kränkande mot islam. Väldigt sällan har dessa folkmassor sett bilderna, läst boken eller sett filmen, däremot har de hört om det och det räcker för upplopp. Nu nemar jag inte att människor inte får vara upprörda, däremot är jag tveksam över upplopp baserade på hörsägen.

Det senaste har vi sett samma fenomen här hemma. I Göteborg hade vi upploppet kring det kränkande Instagram-kontot där ryktesspridning om vem som låg bakom ledde till att en oskyldig familj fick fly sitt hem. I det här fallet var det inte någon som visste utan istället spred sig ryktet om vad man trodde. Hur kan en gissing leda till upplopp och trakasserier?

Och nu helt nyligen har Centerpartiet råkat ut för en storm av protester kring sitt nya idéprogram. Eller rättare, förslag till nya idéprogram. Folk är vansinniga, bestörta och känner inte igen sig i något - oavsett ifall de är centerpartister eller inte. Särskilt vissa detaljer har växt och blivit enorma men frågan är ifall de verkligen läst själva programmet? Eller har de bara hört om det? Har de ens förstått att det är en skiss på en önskad framtid, om kanske hur världen skulle kunna vara om sisådär femtio år, och därifrån ha samtalet kring "så hur gör vi då idag för att det skall bli så bra som möjligt?".

Själv är jag ingen anhängare av Centern däremot tycker jag att idéprogramet är intressant att läsa. Och detaljerna som alla förfasas över känns knappast märkvärdiga i det sammanhang i vilket de presenteras.

Det jag är mest rädd för är att andra partier noga betraktar hela den här cirkusen och fundera på hur de skall göra i framtiden när de vill uppdatera sina idéprogram. Jag tror att idédiskussioner är exakt vad som behövs i den trista, sörjiga och likriktade politiska miljö vi har idag. Då får man inte på förhand skiva något för att undvika upplopp av okunniga som endast hört något av någon. Det skulle vara en stor fara för hela samhället.

http://www.centerpartiet.se/Documents/Id%C3%A9program/En%20h%C3%A5llbar%20Framtid-f%C3%B6rslag.pdf

Tomater och kunskap

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, January 04, 2013 13:06:52

Den här bilden dök upp på Facebook och fick naturligtvis igång mig:

Det första jag insåg att jag inte hade klart för mig är att tomat är en frukt. Eller...? I jakten på vad tomat är har jag fått lära mig att dess latinska namn är en kompromiss, att den är en potatisväxt och att den kom till oss från Sydamerika. Jag har även lärt mig att den är en frukt, det vill säga att den är resultatet av en befruktad blomma och innehåller frön. Bland frukterna tillhör den bär tillsammans med bland annat banan, blåbär och gurka. Frukter visar sig vara hur många som helst och om man verkligen skulle göra en fruktsallad så skulle det hamna både nötter, rättika och paprika.

Så kunskapen är en sak. Visdomen är en annan, vad som passar med vad. Det är något man lär sig genom erfarenhet, det är inget som går att läsa sig till. Eller jo, det går att läsa sig till men det behövs upplevas och göras och att verkligen förstås. Visdom erövrar man, man kan inte enbart läsa sig till det. Eller hur vad det nu, "visdom är det som är kvar när man glömt det man lärt sig"...

Mäktigast på jorden

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, December 25, 2012 19:48:10

Idag har jag lärt mig ett nytt ord; Antropocen. Antropocen är en period i världen historia, en persiod vi nu gått in i. Det är den period då människan är den största kraft som påverkar jordens klimat och ekosystem. Det är människans tidsålder. Det låter lite Tolkien då de sista alverna lämnade Midgård strax efter ringens krig avslutats och människans tidsålder tog vid. Men till skillnad från människans tidsålder i Tolkiens universum innebär Antropocen ett vägval där vi antingen drar på oss foliehattarna och stämmer in i klimatförnekarnas kör och menar att allt är hittepå för att hindra folk från att bli rika, eller så måste vi alla gemensamt göra upp med våra värderingssystem för att rädda oss själva från undergång. Tolkiens människor ställdes inte för riktigt samma utmaning.

Jag har just börjat läsa boken Vår tid på jorden av Johan Rockström, och redan under förorden (som är flera och av diverse högdjur) inser jag att den här boken borde bli obligatorisk läsning för alla i alla sammanhang. För jag vägrar låta mig, mina nära och kära och världens folk tvingas till katastrofens rand och ut över kanten för att några få skall få lov att bli tokrika. Det kommer inte att rädda dem från att också störtas i fördärvet, men förblindade som de är av rikedomens imaginära lycka kommer de förmodligen, som Gollum, vara helt hypnotiserade av sin rikedom och därför omedvetna om sin egna undergång. Vi andra tvingas dock se den med vakna ögon.

Rockström skriver att det ännu inte är försent men att vi inte klarar fler internationella fiaskon där länder vägrar släppa taget om sina idéer om att rikedomen de håller i sin hand fortfarande är deras frälsning. Det är som att de alla är hypnotiserade av ringens glans och helt missar kostnaden, för ingenting är gratis och idag är systemet globalt. Lokala, nationella och regionala nivåer finns förvisso men vi sitter idag ihop globalt och därför är de lägre nivåerna mer chimärer än ”behållare” inom vilka företeelser kan uppstå och hanteras utan att påverka andra områden – lokalt, nationellt, regionalt eller globalt.

För att välja ny väg kommer det att ”krävas dels initiativ från de styrande, både regionalt och globalt, dels innovationer från lokalsamhällen, sociala nätverk, industrier, nationer, religiösa samfund och många fler. /…/ För att lyckas krävs nya förhållningssätt till i stort sett alla aspekter av våra liv och hur vi bygger och organiserar våra samhällen.” Vägen är ”en grundläggande förändring i vårt tankesätt, vilket vi tror är nödvändigt för att åstadkomma förändring av ekonomiska paradigm, ledarskapet och politiken, och för att ge incitament till omvälvande förändringar inom teknologin, det mänskliga beteendet, och i de inbördes relationerna mellan alla samhällen i världen. Vi behöver ett nytt social-ekologiskt avtal mellan världens medborgare för att lyckas” (sid 49).

Detta stämmer så väl med vårt arbete i Samklang, att vi väljer att se helheten i vilken allt och alla ingår, och ställa vårt här och nu, våra planer och drömmar, och våra förutsättningar och möjligheter i förhållande till denna helhet. Det finns inget du och jag, det finns bara vi. Det går inte ens att bli eremit idag utan att vardagen i vildmarken (om det nu är där man väljer att hålla till) bär påverkan av oss andra. Alltså, det är dags att släppa superegot, det är dags att mentalt göra en förändring liknande den som skedde inom astronomin för drygt 400 år sedan då man övergav uppfattningen att jorden var den medelpunkt som allt annat kretsade och istället placerade solen i mitten varvid jorden bara blev en planet bland andra.

Människans tidsålder tror jag måste innehålla en acceptans av denna paradox, att samtidigt som människan på allvar erkänns som den viktigaste faktor som påverkar ödet för allt liv så måste människan också erkänna att vi inte under några omständigheter kan sätta oss över de system i vilka vi själva och allt annat levande igår. Vi är kanske högst i kedjan, men vi är också en del i kedjan och helt beroende av den försätter existera. I vår värld finns inga trollkarlar eller alver som kan rädda oss, vi måste själva slänga våra förödande illusioner om vår oantastliga överlägsenhet i Domedagsbergets eldar och upprätta en ny världsordning, som numera den mäktigaste kraften på jorden är det möjligt.

Lek med deg

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, December 11, 2012 16:30:37

Vuxna som leker, kan det verkligen vara vettigt? Svaret på frågan är otvivelaktigt JA! Inget att tjafsa om, vi mår bra av att leka. Och det senaste har jag råkat på så många spännande exempel på vuxna som leker att jag helt enkelt tar det som ett tecken på att vi blivit klokare, och därmed också vågar bejaka vår lekfullhet.

För någon vecka träffade jag gamla scoutvänner som jag senast träffade för flera decennier sedan. Nu blev vi uppemot 40 stycken personer i 40-50 spannet, som efter decennier hade återträff i form av pepparkaksbak. Och alla sätter genast igång att skapa lekfulla kreationer. Temat var att med sitt verk återge någon händelse från våra glansdagar på 80-talet. Det är så härligt att se vuxna som ger sig hän där skratt och allvar blandas till en skön mix och uppriktig spegel av vad livet egentligen är. Då var vi tonåringar och unga vuxna, idag är vi föräldrar. Då låg livet framför oss och välden skulle erövras. Idag har vi alla ryggsäckar som tyngs av de otaliga minor min trampat på, svåra sjukdomar vi fajtats mot, hem som måste underhållas, erfarenheter av en nyckfull arbetsmarknad och berg av räkningar som uppstår i slutet av varje månad. Vi är kantstötta och skrynkliga, luttrade och erfarna men vi har aldrig gett upp vår lekfullhet. Det från noll till hindra direkt, det är glädje och nyfikenhet, det är lekfullhet som stärker.

Det var två bak som fick flest marshmallows, så klart. Varför skall bara en vinna? Och det var två lekfulla och härliga aktiviteter som avbildats. Dels klassiska badkarsrallyt, där de flesta av oss någon gång har paddlat nerför Säveån och dessutom vid något tillfälle tvingats simma in till stranden i det kalla aprilvattnet. Den andra vinnaren var fruktrullningen som är en helt omöjlig aktivitet att ens erkänna som aktivitet utan ett lekfullt sinne. Och när vi lämnade lokalen på kvällen, renare än den var när vi kom, hade vi redan bokat in ett nytt datum och en ny aktivitet. Så till våren är det dags för just fruktrullningen att återuppstå. Jag ser så fram mot upplevelse av några dussin medelålders individer som i en skidbacke tävlar i frukters förmåga att tillryggalägga avstånd. Om det blir lekande lätt vet jag inte, men det blir definitivt lekfullt!

Svårigheten med att trycka ut ord

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 10, 2012 19:20:11

Så. Den här sidan, den här bloggen, finns trots allt kvar.

Nu har den legat uppe ett par år och antalet inlägg har varit allt annat än imponerande. I snitt ett inägg varannan månad! Det måste väl då innebära att jag inget har att säga? Eller så är det helt enkelt så att tiden inte alltid räcker till.

Sanningen är nog att tiden inte riktigt räcker till för att jag skall lyckas formulera mig så som jag vill. Det finns många som är helt fantastiska på att snabbt, enkelt och elegant fånga en tanke eller känsla i några meningar producerade under några minuter och jag avundas dessa skickliga formulatörer. Hos mig själv har tanke och skrivhastigheten många gånger samma smidighet som svalnad knäck. Det är jobbigt.

Men bara för att det är jobbigt så måste man inte ge upp. Så det blir ett nytt försök, och kanske blir det lättare med en, om än begränsad, möjlighet til återvinning? I april i år dog min första hemsida som hette FELiskolan och några av texterna p åden var rätt okej och kanske fortfarande funkar. Så det blir till att blanda nytt och gammalt. Det viktiga är ju att komma igång, och alla vet ju att det tar lite tid att verkligen sätta en ny vana. 30 dagar brukar det pratas om, vilket naturligtvis är en siffra lite tagen ur luften. Det dubbla får man nog räkna med, så vi får väl se i vår om det alls blev något uttryckt den här vintern...

Skrivbord vs verklighet

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, February 22, 2012 12:43:18

I något sammanhang när jag pluggade råkade jag på uttrycket ”vulgär effekt”. Tyvärr minns jag inte exakt vad det gällde, och kanske var det en av författaren egenhändigt ihopsatt beskrivning, men den fastnade. Vad den beskrev var när en åtgärd eller handling inte leder till det förväntade eller får en helt annan konsekvens än den avsedda.

Vilket inte är ett så ovanligt fenomen. Hur ofta sitter vi inte i möten och konferenser och utifrån våra individuella uppfattningar om verkligheten fattar beslut som sedan skall genomföras. Och när dessa beslut väl verkställs visar det sig att olika grupper, eller kanske till och med folk överlag, inte agerar utifrån den förenklade bild vi utgått från vid besluten.

Ett övertydligt exempel presenteras i dagens DN. Lite grovt kan man sammanfatta det hela med att det fanns en rutin som utfördes av experter. Trots detta inträffade en tragisk olycka. Därför blev slarv med rutinen kopplat till högt straff. Därmed har experterna avsagt sig dessa rutinuppdrag. Eftesrom rutinerna måste göras utförs de av lekmän, med resultat att den tidigare tryggheten med experterna är borta. Situationen har på det hela taget blivit farligare. (Läs artikeln här)

Det finns inga vattentäta system, i alla fall inte om man fortfarande önskar ett öppet och demokratiskt samhälle där människor har friheter. Det innebär inte att man skall acceptera olyckor eller att slarv skall kunna viftas bort, men kanske finns det andra vägar att gå när det blir fel.

Framförallt kanske skrivbordsprodukter ibland behöver en realitycheck innan de implementeras. För sällan faller ansvaret för misslyckade reformer på de som hittar på, istället är det de som skall utföra som blir syndabockar.

Köttfritt?!

allmäntPosted by Jonaz Björk Mon, February 13, 2012 21:59:39

Vad är det som är så provocerande kring att äta vegetariskt? Vad är det som gör att kött är så självklart att äta, hela tiden? Varför väcker det sådant motstånd att låta bli att äta kött åtminstone en dag i veckan?

Det som fascinerar mig är den här ilskan över pekpinnar, förmyndarmentalitet och begränsning av individens frihet. Frågan hamnar då i ljuset av en diskussion om varför vi alls har regler i ett samhälle? Alla samhällen har sina regler, ibland i form av ritualer och traditioner, ibland i form av religion, ibland av ”neutrala” lagar. Få är de samhällen som är helt utan regler, även ett anarkistiskt samhälle måste följa några få regler för att fungera.

Men låt oss då tänka att alla borde få göra som de vill. Hur bra skulle det bli? Innerst inne tror jag att människan är god. Kanske som ett medvetet val utan mer som ett uttryck av vår biologi, vi är i vår makalöst komplexa och samtidigt i det närmaste slumpmässigt organiserade biologi, skapta till empati. Vi behöver varandra, och enda sättet att verkligen veta att andra finns där för mig är att själv finnas där för andra. Vi delar varandras glädje och sorg, vi känner det andra känner. Total egoism skulle helt enkelt kosta för mycket. Naturligtvis menar jag inte att vi skall var osjälviska intill självutplåning, vi måste se till att själva fungera först, men när vi gör det – när vi har vad vi behöver – då kan vi agera för andra.

Att då anse att jag skall få göra precis som jag själv vill, utan hänsyn till någon annan, är en sorts egoism som jag inte tror leder till lycka. Och att hålla igen med kött i alla fall en gång i veckan lär knappast ta livet av någon. Snarare tvärtom, vi äter allt mer kött vilket vi inte är skapta för. Vår biologi funkar bra för kött men förutsätter inte på långa vägar kött varje dag. Vegetariskt kan vi däremot äta varje dag.

Kanske är det snarare så att folk i gemen inte har koll på vad vegetariskt kan innebära. Minnen av nonchalanta lunchrestauranters trötta ”salladsbord” kan vara avskräckande. Hur lockande är det att lägga upp lite torra majskorn, några tomatslamsor, uttorkade gurkbitar och ett par oliver på en bädd av halvbruna salladsblad? Men det är just bara en solkig skugga av vad riktig vegetarisk mat är.

Vegetariskt som heter duga kan exempelvis se ut så här.

Med tanke på koldioxidutsläpp, behov av vatten och avkastning per kvadratmeter behöver vi minska köttkonsumtionen för allas skull. Därtill kommer djurhållningen, foderindustrier och slaktmetoder som argument som tar hänsyn till djuren.

Att avstå kött i alla fall en gång i veckan är inte pekpinnar, det är att ta sitt förnuft till fånga och agera ansvarsfullt. Och när man njuter tabouleh, hummus eller zucchinibiffar inser man att steget inte är långt till att avstå ytterligare en dags kött till förmån för fantasiska färger och smaker.

Se det lekfulla!

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, February 11, 2012 22:44:54

Plötsligt dyker världen sötaste video upp. Bra låt (cover på Depeche Mode), snyggt arrangerad (med blockflöjt, xylofon och rivjärn) och en pappa och hans barn som gör en sorts livevideo av det hela. Allt är bara charmigt och perfekt. Eller…?

Det hela är självklart för lekfullt för att inte åka på gnäll från hat-gänget. Viktigpettar går igång och påpekar att originalet är bättre (vilket väl ändå måste anses som subjektivt) som svar till dem som gillar tilltaget.

Än tråkigare är ändå gnället över att det inte är en livetagning. Ändå tror jag inte att någon påstått det. Visst, inledningsvis ser det kanske så ut, men det tar inte många sekunder innan man inser att det naturligtvis är playback. Och inget fel i det, jag tror att det är ganska vanligt i musikvideos. Hur många musikvideos där artisterna spelar på trottoarer, bergstoppar, på bilflak eller liknande är liveupptagningar? Inte ens där de sitter i studioliknande miljöer skall man ge sig den att allt är filmat samtidigt som artisten spelar exakt det man hör. Visst, sånt höll man på med på 50- och kanske 60-talet, men det måste nog anses vara ytterst ovanligt idag.

Det jag funderar på är hur de här upprörda personerna reagerar på övrigt som är filmat. Hur beter dom sig på bio? Springer runt inne i salongen och gapar och skriker om att Batman inte är på riktigt för man kan inte göra sådana grejer som han gör på riktigt. Man kan föreställa sig deras förtvivlan på Sagan om ringen-filmerna, att få fanatiska Tolkienfans att inse att hobbitar och orcher bara är fantasier och därmed lämna biografen i besvikelse. Eller att inte heller Milleniumfilmerna är på riktigt, även om det varken innehåller superkrafter eller sagoväsen. Frågan är vad som blir kvar. Bonde söker fru? Melodifestivalen?

Det är tragiskt hur vissa väljer att leva sina liv, helt utan magi och glädje och fantasi. För det är ett val vi gör, tro inget annat.

Var har du varit?

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, September 02, 2011 19:45:10

När man har förmånen att få lov att röra sig rent geografiskt i sitt jobb kommer man förr eller senare att få besöka platser man kanske inte ens hört talas om tidigare. Besöken i sig har oftast karaktär av kommandoräd – snabbt in, aktion, snabbt ut. Frågan man kan ställa sig efteråt är: kan jag egentligen säga att jag varit på orten?

En vän till mig arbetade som underhållstekniker och kunde plötsligt få i uppdrag att åka till exempel till Hong Kong och fixa något som strulade. Resan såg då ut så här: flygplats – taxi till hotell – taxi till företag – taxi till flygplats. Och om uppdraget var på flera dagar ökade bara antalet resor mellan hotell och företag. Min vän kunde alltså tillbringa flera nätter i metropoler runt om i världen utan att för den skull sett något av själva staden. Vad borde han svara på frågan ”Har du varit i Hong Kong?”.

Själv har jag mellanlandat på flygplatsen i Helsingfors och flygplatsen i Budapest. Självklart anser jag mig inte varit i dessa städer, däremot har jag sett vänthallar på deras flygplatser. Skulle jag då på en lista över länder jag varit i skriva upp Finland och Ungern utifrån dessa besök? Nej.

Men om jag ätit lunch på orten, har jag varit där då? En lunch kan ju innebära att jag lämnar en utbildningslokal och faktiskt promenerar några minuter utomhus och alltså får se ett par hus kanske. Eller krävs det något mer för att verkligen säga att ”jag har varit där”? Vad i så fall? Hur mäter man geografiska erfarenheter?

Det finns mycket omkring oss som vid en första anblick eller beskrivning verkar banalt och självklart men som vid en lite närmare titt genast blir nästintill omöjligt komplext och i slutänden bara handlar om individuella tolkningar. Det är endast genom att acceptera dessa våra olika synsätt och tolkningar hos varandra som vi kan fortsätta att fungera tillsammans. Varje strid om den enda sanningen tar oss istället i helt fel riktning.

Förändring

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, August 07, 2011 11:40:23

Tänk vad lätt det är att tänka att allt är för evigt, att vi alltid till slut nått toppen och är klara! Samtidigt är det självklart att titta i backspegeln och konstatera att utveckling varit nödvändig fram till vårt nu, där allt är som det skall vara. Någon framtid tycks däremot inte alltid finnas, utan snarare gäller där en sorts kontinuitet där vi från och med idag kommer att upprepa vårt nu, möjligen med marginella justeringar.

Men inget är stilla. Även när jag ligger helt stilla så rör sig mitt hjärta som pressar runt blodet i min kropp. Celler arbetar i en ständig förändringsprocess som formar om min kropp. Osynligt för mitt öga är alla de partiklar som passerar genom min kropp i varje sekund. I större perspektiv så rör sig den planet jag ligger på. Den roterar både runt sin egen axel och sin sol. Solsystemet rör sig i galaxen som i sin tur är på färd genom universum. Rörelse är normaltillstånd. Rörelsen är så självklar att icke-rörelse snarast är negativ rörelse än ingen alls. I en värld där vi driver vår omgivning framåt och den i sin tur driver oss framåt kommer den som väljer att stå still snarast röra sig bakåt, bli akterseglad och förloras i dåtidens suddiga dunkel.

Förändringar sker i stort och i smått, ibland ytterst subtilt och nästa osynligt, ibland brutalt påtagligt. Vissa förändringar överraskar, andra är väntade. Men vi kan aldrig veta exakt konsekvenserna av dessa förändringar, universum är inte skapt som ett fulländat mekaniskt urverk och på längre sikt kan även den allra minsta och mest obetydliga avvikelse får helt avgörande konsekvenser.

Idag ser vi hur en förutspådd förändring kommer allt närmre utan att veta dessa konsekvenser. Förändringen handlar om maktbalans mellan stater, mellan kulturer och mellan det som varit och det som skall bli. Efter USA’s svårigheter att få ordning på sin ekonomi och den politiska oviljan att ta ansvar då extremegoister blockerar allt som på något sätt kan gynna ett flertal har dörren till en ny tid öppnats på glänt.

Kina fördömer politiska bråk i USA (TT, Uppdaterad 2011-08-06 08:58)

Kina fördömde på lördagen "de kortsiktiga" politiska bråken i USA om landets problem med dess skulder. I en kommentar som publicerats av den statliga nyhetsbyrån Nya Kina sades det att världsekonomin behöver en ny, global och stabil reservvaluta.

"Internationell övervakning av USA-dollarn borde instiftas och en ny, stabil och säker reservvaluta borde vara en möjlighet för att undvika en katastrof som orsakas av ett enda land" uppgav Nya Kina.

"Kina, som är den största långivaren till världens enda supermakt, har all rätt att nu kräva att USA tar ansvar för landets strukturella låneproblem och säkerställer säkerheten för de kinesiska dollartillgångarna" skrev Nya Kina.

Genom modern historia har vi i väst sätt stora delar av övriga världen i skuld till oss, och den som har en fodran har makt över den skuldsatte. Istället för att se mekanismerna i detta har förklarat detta som sakernas naturliga tillstånd utifrån en bisarr självbild. Och om det är ens öde att vara utvald kan man själv sätta sig i skuld till andra utan att själv till slut hamna i underläge. Eller?

Kanske är vi nu till slut på väg in i en asiatisk, eller helt enkelt en kinesisk, tidsepok. Det blir spännande. Hur rustar vi våra unga för detta? Hur många av dem kommer att flytta till den del av världen där det händer?

Trög verklig förändring

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 31, 2011 22:08:42

- Vi gjorde revolt mot en diktator och ett diktatoriskt system, men vi upptäckte att när diktatorn försvann fanns systemet fortfarande kvar.

Orden tillhör Missaoui Houria från den tunisika staden Sidi Bouzid och jag läste dem i ett reportage om Tunisien i dagens GP (2011-07-31). Det Missaoui konstaterar är tyvärr inte så ovanligt, och just idag är de särskilt aktuella. Jag tänker då på kampen om ekonomin i USA. Obama gick på val med löftet om förändring och det amerikanska folket gav honom mandatet att förändra. Men det räcker inte att byta ut mannen i toppen, inte heller att byta ut hela staben i Vita Huset – det är fortfarande alldeles för lite som byts ut. Strukturer finns kvar och i dessa många mäktiga män, mäktiga män som i första hand ser till sina egna och den egna gruppens intressen istället för folkets/nationens intressen. Eller kanske globala intressen…

Det är till ganska stor detta som de heroiska The Yes Men lyfter fram i sin andra film, The Yes Men Fix The World (från 2009). Vi kan byta ut och trixa med översta toppen på isberget hur mycket vi vill, isberget i sig finns ändå kvar. Å andra sidan kan vi också inse att det verkliga isberget, det som inte syns eller hörs men som finns under ytan och håller resten flytande, det är alla vi andra. Och som Yes Men säger i slutet av filmen, om en liten klicka kan åstadkomma så mycket kass i världen tänk då vad mycket gott alla vi andra kan åstadkomma om vi verkligen vill. Revolter måste med andra ord vara mer omfattande än störtade diktatorer eller utbytta presidenter, de verkliga revolterna sker i våra huvuden när vi väljer att själva agera i stort eller smått för att förbättra världen.

Den förlamande rädslan

allmäntPosted by Jonaz Björk Thu, June 09, 2011 22:24:11

Zappade en kväll på TVn och landade i Kunskapskanalen som precis drog igång ett avsnitt av Klädkod. Hur kul verkade det? Nå, landet för kvällen var Colombia och jag gav det ett par minuter på försök och fastnade sedan och lärde mig fantastiskt mycket. Bland annat visade det sig att knarkhandel och våld påtagligt påverkat landets mode. Bland annat har en ny sorts skottsäkert material uppfunnits, som till skillnad från tjocka och klumpiga kevlarhistorier funkar i vanliga kavajer, jackor och till och med linnen. En arm, ett ben eller skallen kan skjutas söner, men bålen kommer vara intakt. Smart, eller?

Rädslan för våldet leder alltså till att man uppfinner skydd, inte att man tar sig an våldet i sig. Vilket nog inte är rättvist beskrivet, men tänk om alla gick man ut huse och krävde våldsstopp? Hur skulle det då gå? Se vad som händer i arabvärlden idag när vanligt folk slutat att vara rädda.

Idag fanns ett stort uppslag i GP om hur översvämmad staden Göteborg skull bli om vattennivån i haven stiger med 2,5 meter. Det kan vem som helst räkna ut att det blir ett problem. Och rädslan för detta problem leder till lösningen att inte bygga mer i områden med risk för översvämning, vilket är ungefär detsamma som alla ytor några hundra meter från älven. Här finns det stora ”hål” i bebyggelsen som idag är grusplaner, parkeringar eller gamla lagerlokaler eller rivningshus. ”Låt bli att bygg där, det kan bli översvämmat”, är budskapet. Underförstått en total kapitulation för ett helt havererad miljö, som jag tror kommer innebära helt andra fasor för mänskligheten som helhet och art än vattenfyllda källare och butikslokaler.

Rädslan leder även här till en sorts acceptans snarare än insikten att nu jävlar får det vara nog, nu måste vi ta tag i det här en gång för alla. Modigt skulle vara att säga att vi bygger i dessa ”riskområden” och Göteborg tänker därför bli världens första storstad (nåja, största småstad) som är helt miljöneutral. Och vi föregår som gott exempel och visar på möjligheter kommer andra våga följa efter och risken för översvämningar minskar och än fler följer efter osv.

Just nu tycks ehec-epidemin klinga av. Här leder faktiskt rädslan till handling såsom bojkott av vissa grönsaker från vissa länder. När sedan just dessa grönsaker från dessa länder visat sig vara smittfria håller rädslan folk kvar med följden att stora mängder tjänlig mat helt enkelt måste kasseras. Trots matbrist i världen. Och dessutom är det ekonomiskt eländigt för de oskyldigt drabbade producenterna som förlorar inkomst. Visst utlovas viss ekonomisk kompensation, men den är inte tillräcklig och gräver dessutom hål i EUs ekonomi. Alla förlorar, och fortfarande inga spår efter smittkällan. Här är rädslan grundläggande, rädslan för giftig mat får oss att inte bara välja bort gurkan från just det fältet, utan alla grunkor från hela Europa och i värsta fall gurkor helt enkelt. Inga fler gurkor alls. Eller tomater. Eller groddar. Med konsekvensen att röster höjs att i framtiden skall man inte slå larm ifall dödliga smittor bryter ut förrän man till hundra procent vet källan. Rädslan för den ekonomiska förlusten är större än rädslan för förlust av människoliv.

Här är jag osäker på vilken handling som skulle vara att föredra. Givetvis måste man tidigt gå ut och varna människor vid fara. Men då måste människor också vara förnuftiga i sina åtgärder när de agerar utifrån informationen. Och att förebygga ekonomiska förluster får inte värderas högre än att förebygga mänskliga förluster. För om vi värderar pengar högre då är faktiskt den mänskliga förlusten dubbel eftersom vi dessutom förlorar vår mänsklighet.

Julklappstips? Nej tack!

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, December 25, 2010 14:28:06

Så var julen över. Igen. Den smyger sig på, är plötsligt där och just när man tycker sig ha kommit i stämning är den över. Svisch!

I år har jag drabbats av lite anti-känslor när det gäller julfirandet. Inte stämningsmässigt, det har varit underbart med all snö och kyla och jag minns att det var så här jularna var förr. (Huga, gagg-varning där, man börjar bli gammal). Inte heller vad gäller familjens julfirande finns något ytterligare att önska, allt har varit perfekt. Men ute i världen utanför hemmet (och i världen utanför mitt huvud) har jag fullständigt bombarderats av ett nytt hemskt ord: julklappstips.

Överallt har det presenterats julklappstips, och allt är julklappstips, från tandtråd och fullständigt meningslösa plastprylar till överdimensionerade hushållsapparater och säsongsbetonade kläder. När man under rubriken julklappstips dessutom hittar saker som butiker inte blivit av med tidigare under året lyser försäljningsdesperationen igenom totalt. Med skydd bakom ordet julklappstipset försöker handlare rädda tillbaka några slantar som annars tynar bort i högar av nerköp. Jag har upplevt det som att det är bakom julklappstipsen som man verkligen finner konsumtionsvansinnets verkliga ansikte. I fall man vågar ha ögonen tillräckligt öppna.

Jag har också sett folk, i förtvivlad jakt på något att köpa och ge bort, som faktiskt köper dessa dumheter som man annars, under normala omständigtheter, skulle låta bli. Effekten blir ju då att de meningslösa prylarna trots allt säljer varvid handlarna förmodligen fortsätter att köpa in onödigheter med följd att producenter kan fortsätta tillverka skräp.

Ur ett miljöperspektiv måste julen vara den värsta av mänskliga påhitt. Tyngda under tvånget att köpa och ge bort saker spenderas enorma summor på produkter som vi egentligen inte behöver. De flesta av oss har det så bra i våra liv att vi egentligen inte behöver så mycket ting för vår överlevnad, eller ens för ett bra liv. De allra flesta av oss har vad vi behöver, egentligen. Men konsumtionsmonstret har lurat oss att det vi alltid behöver är det senaste. Efter tillräckligt många lögner börjar vi bygga in behovet av det senaste i systemet och till slut har myten blivit sanning medan själva förvandlingen från möjlighet till behov varit nästintill omöjlig att urskilja.

Trots att vi vet att vi har vad vi behöver, trots att vi vet att vi måste minska vårt slitage på miljön, så fortsätter vi glatt att producera och konsumera och kassera. De långa perspektiven har minskat och nuet har blivit allt. Kanske är det lättare så. Samtidigt förvärrar det sakernas tillstånd. Vi vet att vi måste tänka om annars kommer det bli värre, men ingen vill vara först med att tänka om. Föreställningen är att den som säger stopp blir förlorare, omsprungen av alla andra.

Tänk följande bild: vi kör på en motorväg, och alla vill vi ligga först. Dels för att det är jobbigt med andra som skymmer, dels för att slippa koncentrera sig på övrig trafik, dels för att den som är först har fräckast utsikt över landskapet. Samtidigt har skyltar indikerat att vägen kommer att ta slut vid en ravinkant, men informationen har inte var it helt tydlig med var kanten finns. Valet finns alltså att bromsa in, sakta ner och fundera på om vägen skulle kunna vara annorlunda. Men hur skall den som är sist på vägen kunna påverka dess sträckning längre fram? Då gäller det att ta sig längst fram, samtidigt som man då hetsar tempot på övriga. Fast om man stannar missar man de resurser som finns längre fram på vägen som skulle kunna behövas för ett alternativ. Situationen blir ett dilemma alltså, en situation där enda chansen att klara sig är att tänka annorlunda trots att majoriteten väljer stupet. Även bland majoriteten finns det de som insett situationen men som ändå väljer den som kör snabbast när han dör vinner. Att vinsten då är meningslös är en så jobbig tanke att man helt enkelt väljer att inte tänka den.

Julklappstips är en sådan tanke. Istället för att se att ”oj vad mycket skräp och dumheter vi satsat pengar på här, vi får nog tänka annorlunda i framtiden” så använder man julens tvång att köpa saker till varandra. Med ordet ”tips” hintar man om att här finns lösningen för dem med dåligt samvete som kanske inte lyckats hitta något att köpa.

Nästa år skall jag med kamera dokumentera allt korkat som hamnar under julklappstips och kanske kan en sammanställning av det utgöra grunden för en sund diskussion om vad vi egentligen:

· anser att jordens resurser skall användas till,

· vad vi tycker motiverar ytterligare klimatpåverkan,

· samt inte minst vad vi vill lägga våra pengar på

Själva var vi medvetna i år, minskade vår julklappskonsumtion och skänkte dessutom hyfsade pengar till Unicef för att komma dem som kämpar för sin överlevnad till del. Det är väl egentligen till sådant pengarna borde gå vid jul.

Vad gäller presentköp till nära och kära kanske insikten om att man faktiskt kan ge bort något till dem som betyder något när som helst under året. Allt måste inte ske i slutet av året. Och tänk vad glad man skulle bli när man väl fick något av någon, närsomhelst under året, eftersom gåvan då verkligen skulle vara ett bevis på att givaren uppskattar mig. Det kan med andra ord vara läge att nu revidera hela ge och ha-kulturen. Kanske det hänger mer än vi vill inse på en sådan tankeförnyelse.

Folkkär doldis

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 27, 2010 14:55:18

Egentligen borde jag väl inte bry mig om sådant jag egentligen inte bryr mig om, men när konstigheterna blir för många kan jag inte låta bli att reagera.

Förtillfället finns det möjlighet för den som vill att slösa bort tid i TV-soffan med att spana på föredettingar, eller personer i farozonen att bli just detta, när de tolkar varandras musik. Programet heter "Så mycket bättre" och det påstås att det är landets mest folkkära artister som medverkar. TV4 beskriver själva serien "Sju folkkära artister lever ihop under en vecka och bjuder på hyllningssånger under varandras egen dag - det är Så mycket bättre det." Visst är det en helt oförarglig serie men knappast att gänget är det mest folkkära som går att uppbåda.

Därför blir det lite knepigt att läsa i kvällspressen att serien nu gjort doldisen September till folkkär. (http://www.expressen.se/noje/1.2229997/tv-succen-har-gjort-september-folkkar) Då faller ju grejen, eller är kanske konceptet Sveriges mest folkkära artister och en doldis det som man skall slipa till för att sälja in ytterligare en säsong.

Visst är detta ett icke-problem. Det som jag stör mig på är att stora delar av underhållningsbranschen tycks gått över styr och att synen på oss tänkbara konsumenter är att vi alla är idioter. Det går att ljuga och skarva och låtsas, och komma undan med det. Jag undrar är vad som skall till för att man skall slippa allt hittepå som vräks över oss.

Att fara och flyga

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, August 15, 2010 20:11:57

Det här med förhållningssätt är svårt. Ett förhållningssätt skulle kanske lite slarvigt kunna beskrivas som en viss uppsättning regler och värderingar, lite som ett samvete. Är förhållningssätt och samvete samma sak? Ingen aning, det var första gången den tanken for genom hjärnan så den får jag fundera på senare, just nu var det annat jag funderade på.

Om ett förhållningssätt är regler och värderingar så lever vi alla med förhållningssätt som mer eller mindre stämmer överrens. Fast det nog ytterst sällan vi funderar över vad vi har för förhållningssätt. Eller, det har nog varit så, idag tror jag att vi måste börja fundera över vilka regler och värderingar som styr oss i våra liv. Vad har vi egentligen för förhållningssätt, och ä vi nöjda med det? Och om vi inte är det, hur förändrar man det då? Går det? Och vad händer då med folk omkring oss, med jobbet, med våra intressen – med vårt liv som vi lever?

Vad som får mig att fundera är en händelse helt nyligen när jag en sväng till Stockholm för ett möte. Eftersom SJ går lite på halvfart just nu hamnade vi i en situation där avgångarna lämnade en del i övrigt att önska. Resultatet för min egna del blev att jag åkte tåg upp och flög ner. I vanliga fall åker jag alltid tåg, av miljöskäl. Man skulle kanske kunna säga att det finns framförallt värderingar här i kulisserna så tågåkning är ett förhållningssätt.

Samtidigt blev jag varse att flygbiljetten var hälften så dyr som tågbiljetten. Visst jämnar det ut sig lite med tåg till Arlanda och buss från Landvetter, men prisskillnaden var ändå tydlig. Även om det tidsmässigt i slutänden inte blir så stor skillnad (skillnaden till flygets fördel) så vet jag som luttrad tågresenär att man aldrig kan vara helt säker på att tågen verkligen kommer och går som de skall.

Sammantaget ledde detta till att jag plötsligt fann mig tänka ”det här med flyg kanske inte är så dumt”. Vilket egentligen helt går mot mina värderingar. Så vad som hände var att för ett ögonblick ställdes min egna bekvämlighet mot ett större ansvar, ett ansvar gentemot alla nu levande och alla framtida levande varelser. Eftersom jag rätt ofta reflekterar över mitt beteende och mina resonemang, för att avgöra huruvida jag faktiskt står för dem eller bara går på automatik, kunde jag upptäcka hur lätt det var att börja tänka annorlunda. Det skulle kunna ha lett till att jag så småningom blev stammis på flyget, eftersom man faktiskt måste sig själv i första rummet. Vilket man så klart måste, men det är inte detsamma som att desperat gripa varje möjlighet till extra bekvämlighet bara för att den finns.

Det är svårare att gå åt andra hållet. Mycket svårare. Det kräver en uppoffring, en medvetenhet – ofta både psykiskt och fysiskt – och det kräver uthållighet. Hur många har inte påbörjat kloka och sunda livsmönster men som snart återgått till det gamla eftersom ”belöningen” inte kommer i en handvändning? Och om belöningen dessutom består i en idé, då krävs det minsann rejält med övertygelse. Och ett väl grundat förhållningssätt.

Jag tänker alltså fortsätta att åka tåg, med alla förseningar, inställda avgångar, signalfel och andra störande element, även i fortsättningen eftersom jag är övertygad om att jag drar ett litet litet strå till stacken. Frågan är bara hur man påverkar andra till liknande beslut, när det enda man kan locka med är idén om att man kanske förbättrar sakernas tillstånd, eller i alla fall inte förvärrar dem?

Höjden av skicklighet...

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, July 30, 2010 16:10:08

...bevittnades igår då vi fick en fin uppvisning i den ädla konsten att backa med husvagn. Första försöket höll på att sluta inne i vårt tält, men när väl föraren fått klart för sig var tälten respektive vägen befann sig genomförde han en manöver man nästan ställde sig upp och spontanapplåderade.

Okej, det låter kanske inte så märkvärdigt, men den som besökt den helt kaotiska campingen i Lödderup, när den i princip är fullbelagd, förstår nog situation och kan föreställa sig vilken skicklighet som uppvisades.

Well done!

Syns det inte så finns det inte

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, July 14, 2010 16:18:12

Läste i GP igår om barnskor med hyfsad hög gifthalt i sulan. Ämnet heter dibutylftalat (DBP) och lär vara mjukgörare i plastprodukter, gärna leksaker. Gränsvärdet skall ligga på 0,1 % medan skorna innehöll hela 32 %! Ämnet kan påverka hormonbalansen i kroppen och leda till infertilitet. En kemist kommenterar nivån med att i industrin skulle en produkt med 32 % DBP vara märkt med dödskallesymbol.

Det jag då lite stillsamt undrar, lekman som jag är och helt utan kunskap om tillverkning av barnskor, är hur man lyckas pilla i massor av gift i en produkt som man väl ändå måste veta om är gift utan att bry sig? Någon måste ha designat skon, sitter hon/han och tänker ut vilka ingredienser som skall blandas för att bli en sko? Eller står det en kemist någonstanns med massor av gift över och tänker "ähh, vad 17, vi blir aldrig av med det här giftet - lika bra att köra ner det i barnskorna". Eller hur går det till?

Oavsett var skorna tillverkas så bör ju utbildningsnivån hos dem som sätter samman produkten vara hög, det kan ju knappast se ut som när svenske kocken lagar mat - i med allt sånt där, i med allt det här, och sedan rubbet av det där...vad det nu är.

Alltså måste det istället handla om samvete. Var finns samvetena? Eller är det så, att om man inte ser kunden så kan man heller aldrig bry sig om deras eventuella lidande. Det enda man ser är pengarna som kommer in, och pengarna förblindar, till och med så att de allra mest uppenbara fusken verkar möjliga att komma undan med. Som att blanda ut mjölkersättning med gift, "det är säkert ingen som märker, dessutom tjänar jag pengar på det så då är det okej".

Om det inte syns så finns det inte - gift i produkter där det inte hör hemma. Om inte den drabbade kunden är någon som syns (barn, det handlade om Hello Kitty- och Cars-skor, eller till mödrar med nyfödda) så finns inte heller offret. Än värre, om inte samvetet syns omkring mig (ett skrupelfritt samhälle där pengar i sig har ett egenvärde - ju mer man har desto bättre) så finns det inte heller och då behöver jag inte vara blödig och skapa mig onödiga hinder genom att fundera på konsekvenser.

Hur skall det gå för oss när det visar sig att det är just det som inte syns som verkligen finns och som kan komma att avgöra vårt öde?

Arbetsdelning

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, June 22, 2010 09:49:33

Varför är gycklare i så stor utsträckning män? Eller borde frågan snarare vara varför män i så stor utsträckning är gycklare? Läste en konsertrecension i GP häromdagen om The Sounds spelning på Metaltown. Recensenten avslutar med:
Kaxigast är när Maja Ivarsson beställer in en plywood-skiva för att täcka ett galler i scengolvet. ”Ingen har tydligen räknat med någon ska uppträda i sådana här”, säger hon och flashar sina stilettklackar. Det säger en del om könsfördelningen på scenen under de fyra dagarna på piren.

Ja, var är kvinnorna? Nu är detta en fråga som man kan ställa generellt, med nyfikenhet och utan anklagan, och i synnerhet i underhållningsbranschen. Visst finns det massor av kvinnliga musiker, skådespelare, komiker, programledare etc, men som jag uppfattar det är de ändå klart färre än männen.

Däremot är kvinnorna i majoritet i hela sektorer som exempelvis utbildning, vård och omsorg – sektorer som utgör samhällets själva stödstruktur utan vilket allt vi ser och tar för givet skulle falla. De utgör samhällets ryggrad och arbetar med framtiden (det är de som uppfostrar, rustar och utbildar de generationer som en dag skall ta över), nutiden (det är de som bokstavligen håller den aktiva arbets-, och därmed köpkraften, vid liv) och dåtiden (det är de som ger de falnande generationer som skapat och byggt det vi idag tar för givet ett värdigt avslut på livet).

Den enda vettiga slutsats man kan dra av detta är alltså att eftersom kvinnorna tilldelats den tuffa uppgiften att hålla samhället vid liv och garantera dess fortlevnad så behöver de också någon form av belöning, och vad kan väl då vara bättre än underhållning i alla dess former att koppla av till? Eftersom vi män inte riktigt lyckats slå oss in i de samhällsbärande sektorerna får vi helt enkelt ta skeden i vacker hand och göra vårt bästa för att stötta kvinnorna, och det gör vi då alltså genom att underhålla dem.

Visst finns det män som förirrat sig in i exempelvis förskolan, men det är så underligt att det krävs myndighetspapper som visar att dessa faktiskt kan få det förtroendet. Samtidigt finns det kvinnor som ställer sig på scen, men de lyckas sällan bli helt övertygande besatta av eld, rök, yttre rymden fantasier, fejkblod, militära attribut eller medeltida rustningar. Undantagen behövs alltså för att de bekräftar regeln.

Det enda som är lite märkligt i sammanhanget är hur det ekonomiska systemet belönar de olika insatserna när den som arbetar samhällets fortlevnad ofta har låg status och kanske tjänar en bråkdel av det som den dyrkade och beundrade underhållaren får i arvode. Fast det kanske inte är så konstig, de är ju formulerade av män. Så kan det alltså gå när man låter gycklarna formulera de ekonomiska spelreglerna.

Into the night

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, June 16, 2010 22:58:38

Det finns så mycket döda ytor i den här stan, döda ytor med makalöst bra läge. Varför inte utnyttja dem och göra något åt bostadsbristen?

Och när dessa funderingar vindlar sig fram längs möjligheternas snåriga stigar minns jag plötsligt några röster kring området vid Gullbergsvass. En enorm yta, mitt i city, där det pratades om att massor av lägenheter skulle byggas. Vilket lät utmärkt!

Sedan kom invändningarna, nämligen att området ligger förhållandevis lågt varför det vore olämpligt för bostäder vid eventuell höjning av havsnivån...

Ehhh.... hur tänker man då? Stora delar av stan ligger på den höjden, vad händer med dessa då? Skall de rivas? Eller flyttas (som man gör i Kiruna)? Eller skall staden säkras mot vattenhöjning, och borde man inte då kunna bygga nytt? Eller är det bara otur för dom som bor på ytor som i framtiden kommer att översvämmas?

Vore det inte bättre om man sa "Vi vet att detta område ligger i riskzonen, men vi bygger ändå. I och med det kommer vi som stad nu aktivt, alltid och på alla områden agera miljömedvetet så att inte denna investering ställs under vatten i framtiden." Det vore något det.

Men nej, vi lägger väl lite järnväg och nya bilvägar där istället. Det är ju inte bara vattensäkra konstruktioner, det är dessutom snyggt och väl utnyttjade stora centrala ytor. Det bådar inte gott när våra förtroendevalda hellre med en uppgiven axelryckning kallt räknar med världens undergång istället för att stå rakryggade och lova att ta strid.

*suck*

Jag skriver, alltså tänker jag!?

allmäntPosted by Jonaz Björk Thu, June 10, 2010 20:49:57

Att skriva är ett sätt att få syn på sina egna tankar. Och om man får syn på de egna tankarna kommer man också snart få syn på var tankar och resonemang kommer till korta. Var det inte Nalle Puh som sa att en bra idé inte alla gånger är så bra när den väl lämnar huvudet? Genom att skriva är det så mycket lättare att få syn på dessa skevheter.

Men självklart fungerar också samtalet utmärkt för att avslöja resonemang som inte håller eller upptäcka helt nya spännande tankar. Med rätt samtalspartner anser jag att samtalet är vida överlägset skrivandet eftersom ett papper och en penna är långt ifrån lika dynamisk och utmanande som en samtalskompis.

Ändå kan just skrivandet i vissa fall vara det enda rätt. Som när ämnet kan upplevas som lite känsligt eller hemligt, eller för att sätta de där första orden på en känsla, vilka man sedan kan prata med en medmänniska om.

Att hänga ut sina tankar på nätet så här är ett sorts mellanting. Jag skriver och formulerar tankar och idéer utan feedback från någon annan. Å andra sidan, efter att texterna blivit publicerade är de tillgängliga för alla och kan granskas och kommenteras vilket i sin tur kan leda till att de utvecklas, omvärderas eller helt enkelt faller.

Vi får väl se hur det kommer att fungera.