Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Rör på påkarna!

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, May 02, 2015 19:45:03

Vi behöver röra på oss. Det ligger i vår natur, i vår biologi, att röra på oss. Vi är helt enkelt skapta för rörelse, det är genom fysiska aktiviteter vi överlevt genom historien. Jakt med alla dess moment är överlag fysiskt. Även odling kräver mycket fysiskt arbete. Även matlagning. Liksom att se till att det finns fysiska byggnader där vi kan bo och förvara våra redskap eller matvaror. Och så där kan vi hålla på. På 1900-talet däremot har vi lärt oss att förflytta oss över stora ytor stillasittande i bilar, tåg och flygplan. Mat tillverkas industriellt där maskiner gör i stor utsträckning gör det tunga jobbet. Maskiner hjälper oss även att bygga våra hus och andra maskiner som gör vårt liv så bekvämt. De fysiskt arbetsintensiva industrierna har automatiserats och idag jobbar många av oss stillasittande på rumpan och den enda del av kroppen som verkligen jobbar är våra händer, framförallt fingrarna som dansar fram över tangentborden. Den sensationella förslitningsskadan musarm har nu fått sällskap av bland annat paddnacke, sms-tumme och laptopknä.

Även om en stor del barn och ungdomar är engagerade i olika idrotter eller andra fysiska aktiviteter på sin fritid finns också många vars enda egentliga stund av rörelse är idrottslektionerna. I slutet av april publicerade Göteborgs Posten några artiklar som berörde skolresultat, antal idrottstimmar i skolan och övervikt. Det är inte lätt för en lekman som mig att se orsakskedjan, i synnerhet inte vad gäller sambandet mellan övervikt och sämre skolresultat. Det visar sig att inte heller forskarna är ense om vad som leder till vad, eller om sambandet ens är relevant. Däremot tycks det finnas en samsyn kring vikten av att röra på sig, och att det är på tok för lite idrottstimmar i skolan idag. I en forskningsstudie som presenterade i slutet av 2014 berättas om hur elever i årskurs fem på en skola i Mölndal varje vecka två extra lektioner som präglades av lek och rörelse. När dessa elevers skolresultat sedan jämfördes med kontrollgrupper visade det sig att Mölndalseleverna lyckades bättre i ämnena matematik, svenska och engelska.

Så vad är det som är så bra med att röra sig? Att kroppen mår bra av det är rätt självklart, likaså att det hjälper oss att hålla vikten och även undvika att musklerna försvagas. Men nyttan är betydligt mycket större än så. Till exempel är fysik aktivitet ett erkänt sätt att behandla depression. Medicin kan vara bra, och ibland helt enkelt nödvändigt, men målet bör vara att medicineringen är tillfällig och motion och fysisk aktivitet kan då vara ett livsstilskomplement.

Det har även forskats en hel del på det som kallas neurogenesis, det vill säga nybildning av neuron - hjärnceller. Detta sker framförallt vid fysisk aktivitet och innebär alltså att hjärnan både får material för reparation och för förbättring.

Rörelse har även den effekten att vi aktiverar hela hjärnan, det vill säga båda hjärnhalvorna, och jobbar även hårt med exempelvis syn, hörsel, känsel och koordination. Den fysiska aktiviteten ökar blodflödet till hjärnan och stärker vår koncentration men också vår kreativitet.

Det finns ytterligare positiva effekter men dessa kan räcka här. Bevisen finns redan idag i form av forskningsresultat. Det innebär inte att forskarna dessutom har tagit fram checklistor på hur vi skall göra, och det kanske inte behövs. Sunt förnuft kan många gånger räcka riktigt långt, i synnerhet på det här området där vi alla har erfarenheter av effekterna både av rörelse och ansträngning och av stillasittande och slappande. Kritiker menar att skolan inte skall undervisa hjärnor utan barn, men jag personligen har mycket svårt att separera bort hjärnan från barnet. Jag tror snarare att om jag förstår hjärnan och hur den funkar så har jag ytterligare ett verktyg, och ett mycket kraftfullt sådant, att ta till för att stimulera och stödja lärande, nyfikenhet och kreativitet - oavsett om jag arbetar med en femåring, femtonåring eller femtifemåring. Och det är inte fy skam.





Smart, eller...?

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, March 09, 2014 08:34:48

Genom en länk på Facebook fick jag syn på några artiklar publicerade i Svenska Dagbladet i slutet av 2012. Ämnet är svagbegåvade och skolan, ett ytterst känsligt område att diskutera. Och när jag läser artiklarna så känner jag både ilska och vanmakt – vad håller vi på med egentligen?

Just nu kokar skallen av frågor, av förslag och naturligtvis också av hinder och svårigheter. Det finns egentligen inte på kartan att jag skall lyckas reda i detta på ett vetenskapligt eller objektivt sätt, jag har varken kunskap eller just nu tid att sätta mig in i ämnet på djupet. Ändå behöver jag sortera mina tankar, om inte annat så för mig själv. Dessutom är jag fortfarande lite uppe i varv efter två dagar med #afkrektor i Varberg i veckan som gick.

Det första jag funderar kring är det här med begåvning. Det finns massor av forskning och undersökningar kring begåvning och en sak är säkert, och det är att det är svårt att vara helt säker. Vad är begåvning? Finns det bara en begåvning, eller finns det olika begåvningar och går de att samla i ett och samma fack? Just nu bollar vi ofta med IQ som begåvningsbegrepp eftersom det har hängt med länge och är etablerat. Samtidigt finns det en bred och accepterad kritik mot vad det egentligen mäter och säger. Trots det håller vi fast vid det, och kanske kan man applicera Churchills bevingade ord om demokrati också på IQ, nämligen att det är det minst dåliga av de sätt vi känner till.

Kruxet just nu är att även om forskarvärlden har reservationer i arbetet med IQ så tror gemene man att vi här har något objektivt sanningsinstrument som dessutom har en värdeskala. I ena änden har vi smarteliten med übergenierna, i den andra dregglande vårdpaket. Och i vilken ände av skalan vill du befinna dig? Eller var vill du att dina barn skall vara?

IQ är en normalfördelningskurva som justeras med jämna mellanrum. Det innebär att om vi alla drog i oss varsin burk smartpiller och ökade vår intelligens så skulle inte vårt IQ enligt mätstickan öka eftersom en viss del av totalen ändå måste hamna i botten och en annan i toppen. För oss som gick i skolan och fick betyg enligt systemet före 1994 är detta välbekant. Betygen 1-5 delades ut enligt samma princip. Och problemen uppstod ifall alla i en klass skulle ha alla rätt på ett prov, för alla kunde inte få 5:a i betyg. Många av oss minns helt tokiga resonemang som att ”4:orna tog slut snabbt så du får en 3:a”. I jämförelser med parallellklasser som gjort samma prov kunde vi alla se hur olika betyg vi kunde fått om vi gjort samma prestation fast i en annan grupp.

Men vad spelar detta för roll, att IQ är en konstruktion? I folkmedvetande är det en sanning. IQ kan visa att du är antingen Einstein eller dum i huvudet. Och att de allra flesta av oss utgör den stora konturlösa massan i mitten.

Så går det att kombinera den här synen på begåvning med ett modernt utbildningsväsen? Det individuella betygssystem som infördes 1994 skulle antyda att vi är på väg. Enligt det kan alla i en klass få högsta betyg. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg i allting, vilket låter sympatiskt och rättvist. Men i ett samhälle där själva utbildningsstrukturen bygger på tanken om sortering skulle det vara en mardröm. Hur vet vi annars att det är de bästa lämpade blir ingenjörer, läkare, advokater, psykologer, arkitekter, frisörer och lärare? Därför behöver systemet, trots allt, bygga in spärrar och hinder som sorterar individer. Ungefär som det finns maskiner som sorterar potatis i storleksordning eftersom olika storlekar passar bäst till olika tillagningsprocesser. Det kan aldrig handla om att alla verkligen skall med. ”No Child Left Behind” är förvisso en amerikansk utbildningslogan, men motsvarande uttalanden finns även här och det känns minst sagt cyniskt.

Skolan hamnar alltså i skärning mellan idén att alla skall utvecklas så långt som möjligt och nå sitt max och idén om bäst lämpad på rätt plats. Just i skärningspunkten kan det upplevas som lite besvärligt att uppfylla båda. Den första idéen kräver en individualiserad och stödjande undervisning där var och en möts på sin nivå utifrån sina förutsättningar. Tillsammans med pedagog skall individen växa, och utbildningen blir en spännande upptäcktsresa där alla inblandade är nyfikna på hur långt vi kan gå. Mycket långt från potatissorteringen som präglar den andra idén. Men visst går det att kombinera de båda. Problemet är dock att detta, i alla fall så som vi organiserar utbildning idag, skulle vara oerhört resurskrävande. Kanske skulle vi behöva byta innehållet i det väletablerade begreppet ”En till en” och snarare förstå det som att en vuxen per elev.

Ekonomi är nog det största hindret för att ens tanken på en vuxen per elev skulle kunna ses som ett seriöst förslag. Eftersom vi idag valt ett samhällsystem där ekonomi är överordnat allt annat och vår uppgift som människor är att agera i enlighet med ekonomiska teorier så måste skolan vara effektiv, och patentlösningen är att skära i just personal eftersom detta är en den betydande utgiften. Även i själva klassrummet landar då verksamheten i en sorts effektivisering, nämligen att rikta in sig på den där konturlösa massan i mitten. Frågan är då – hur ser denna massa ut? För det intressanta är att alltihopa är modeller som försöker beskriva verkligheten, det är inte verkligheten i sig. Den där massan i mitten finns inte. Utifrån studier av arbetsminnet visar Torkel Klingberg att klassrummet är befolkat av individer som befinner sig på mycket olika individuella nivåer. Undervisningen riktar sig alltså till elever som inte finns i klassrummet!

Konsekvensen blir att svagbegåvade elever varken får stöd eller anpassad undervisning utan förväntas skärpa till sig och hänga med. Den andra sidan av myntet är att inte heller särbegåvade barn får anpassad undervisning utifrån sina förutsättningar. Istället får de som regel mer av samma genom att få extra uppgifter som varken utmanar eller fördjupar utan bara repeterar. Varken svagbegåvade eller särbegåvade stimuleras eller motiveras, och båda grupper kan uppvisa koncentrationssvårigheter och ointresse och allihop skickas iväg för att utredas för ADHD.

Så frågan är om inte den ”epidemi” av ADHD som Sir Ken Robinson ironiserar kring är ett symptom på en utbildning med god ambitioner (alla får stöd utifrån sina förutsättningar) mot ett gott mål (alla får utvecklas så långt de kan) och där ekonomi (kostnadseffektivitet) och kortsiktighet styr.

Inte så knepigt då kanske att yrkesförberedande program på gymnasiesidan går kräftgång. Att välja ett program som inte ger högskolekompetens är ju att skrika ut att jag befinner mig i fel ände av IQ-skalan. Resultatet är inflation i betyg och utbildningar och i slutänden kanske vi står där med krav på doktorshatt för den som skall sälja langos på musikfestivaler.





PISA on earth

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, December 06, 2013 11:12:56

Jag skall villigt erkänna att jag är försiktig när det gäller att kommentera PISA. Jag känner att jag har alltför dåligt på fötterna i mig själv. Däremot har jag en känsla, vilket väl inte är så gångbart i sammanhang där man skall slå handfasta argument i huvudet på varandra, och utifrån den sorterar och läser jag. Och jag är väl inte bättre än andra än att också jag är sådan att jag i första hand läser det som bekräftar det jag känner. Jag brukar även ha som regel att inte prata utan att tänka, eller att skriva utan att tänka för delen. Men nu blir det ett litet undantag där tänkandet får ske genom skrivandet – med allt vad det nu kan leda till.

En vän och kollega funderade i samband med senaste rabaldret kring PISA resultaten: "En fråga jag ställer mig när jag lyssnat på Björklunds presskonferens är - är det verkligen så många lärare i Sverige som arbetar på ett sådant sätt att elever får ta eget ansvar? Jag upplever att det i de flesta klassrum ännu bedrivs klassisk katederundervisning. Ngt Björklund menar inte görs." Jag är själv lite skeptisk till uttalandet om den totala friheten att arbeta under eget ansvar. Bilden som förmedlas är ju en klassrumsmiljö där pedagogen, så fort lektionen börjar, slänger ur sig ett ord, typ "fotosyntes", varefter eleverna har två veckor självständigt grupparbete helt under eget ansvar kring detta medan pedagogen i godan ro får tid över att syssla med administration. Det är ju givetvis en överdriven bild jag målar upp här, men jag känner faktiskt att det är den typ av bild som förmedlas. Och om det faktiskt såg ut såhär i skolan vore det katastrof, det skulle vem som helst hålla med om. Men det är ju inte så. Man skall naturligtvis aldrig säga aldrig och det kan säkert finnas något enstaka exempel på sådan total brist på lärarkompetens men det kan knappast vart en regel. Detta är (som jag upplever det) inget annat är propaganda och skrämseltaktik. Lite i stil med bild av Sverige som i dessa dagar målas upp inom vissa kretsar i Ryssland.

När det gäller just bilder vill jag jämföra med en spännande passage i Stephan Mendel Enks bok Med uppenbar känsla för stil som handlar om fotbollshuliganer. Där funderar han över huliganerna som strävar efter att vara som den manliga idealbilden, det vill säga stark, aggressiv, lojal och som inte viker ner sig och gråter eller drar iväg i känslostormar. Det intressanta som Stephan pekar på är att det finns ju ingen man som är sådan, om att om det skulle funnits så skulle han inte fungera i vårt samhälle. Men det spelar ingen roll, bilden finns där och den är lätt att begripa och ta till sig. Lite liknar detta hur konspirationsteoretiker och övriga foliehattar tänker, de söker den enkla och begripliga förklaringen i en svårt komplex verklighet - oavsett förklaringens uppenbart logiska brister eller ifall två förklaringsmodeller står i motsatsförhållande till varandra. Det är enkelheten som lockar, och detta tror jag är en orsak till att vi faktiskt har ett fascistparti som enligt senaste mätningen visade tecken på att vara tredje största parti hos väljarna idag. Enkla problemskrivningar och enkla lösningar. Och för att knyta ihop resonemanget så är det så jag ser på skoldebatten - enkla problembeskrivningar och på det enkla lösningar. (notera nu att jag inte på något sätt kopplar samman dagens skoldebatt med huliganvåld, allmän paranoia eller fascism däremot att jag tror att de mentala mekanismerna har likheter)

En annan vän och kollega funderade "Som ett exempel på det som Svein säger i sin vetenskapliga och publicerade artikel så ville alla länder ta efter Finland efter att de fått så goda resultat för några år sedan; de låg högst i NO, tror jag. Men Svein visade också kurvan över elevernas intresse för de olika ämnena och där låg Finland LÄGST. Är det det vi vill? Att de ska vara duktiga i PISA-testen men sedan inte alls vara intresserade av ämnet = inte söka vidare inom ämnet???" Den här frågan tycker jag mycket starkt visar på komplexiteten. Allt är idag mer komplext än vad det var igår, och i morgon blir det än mer rörigt. Ett tydligt exempel på detta är matskandalerna vi sett under det gångna året. Produktionskedjorna från trött rumänsk hästkrake till barnmeny med köttbullar på IKEA är så komplexa att ingen har, och kanske inte ens kan ha, överblick längre. Produktionskedjor som visar att djur matas med benmjöl av artfränder, mat som fraktas klotet runt flera varv innan den slutligen konsumeras i ursprungslandet igen, verkningslösa förbud mot genmodifierad mat då de långa kedjorna erbjuder många tillfällen där modifierade ingredienser ingår i nya ingredienser som ingår i nya ingredienser som till slut hamnar i "den rena" maten. Förr såg vi denna kontaminering gällande exempelvis bekämpningsmedel, idag sker det inom så många fler områden.

Det finns forskare som menar att det är just komplexiteten som får kulturer och civilisationer att braka samman. De imploderar då bygget likt ett galet korthus vindlar iväg åt alla möjliga håll - okontrollerat - och ingen kan varken se helheten eller komma upp med en verkligt effektiv lösning. Och jag tror inte att skolan är mindre komplex, problemet är snarare att det fortfarande är alltför få som förstår, eller vågar erkänna, att skolan idag är precis lika integrerad i det galna korthusbygget som precis vilken annan del som helst av samhället. Varje åtgärds förväntade effekt kommer att påverkas av hela omvärlden. När vi tittar på skolan, rent fysiskt, så luras vi att tro att kontakten med omvärlden består av byggnadens olika fönster samt de dörrar genom vilka eleverna kommer och går. Men egentligen är skolan lika solid som ett fiskenät och vi som finns däri utsätts för enorm påverkan utifrån, vare sig vi vill det eller inte. Det går inte att täppa igen, inte ens med mobilförbud eller kommunala it-avdelningar vars primära uppdrag är att styra upp och kontrollera den digitala verksamheten så långt att det i slutänden inte ens går att använda sig av utrustningen.

Kanske är skolan idag en kollapsad struktur, en kollapsad del i det komplexa samhällsbygget. Eftersom alla delar är så tätt sammanflätade i varandra är kanske risken idag för att en kollapsad struktur helt faller samman förhållandevis liten. Det finns då andra strukturer runt om som kan fånga upp idéer, organisatoriska delar eller andra resurser och införliva i nya sammanhang. Frågan blir då ifall skolan, som den ser ut globalt idag, svarar mot de behov det komplexa och globala samhället definierar. Och om skolan faktiskt svarar upp mot detta, är då PISA det vassaste och mest pricksäkra instrument för att mäta detta? Och slutligen, är mätandet i sig verkligen det enda, eller ens ett vettigt, sätt att hålla komplexiteten på benen redo att möta det oförutsägbara när det dyker upp i nya skepnader och med ny styrka?

Varför skola?

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, June 26, 2013 22:00:37

Varför skola? En fråga som endast består av två ord måste ju vara enkel att besvara. När det dessutom berör något som i princip alla har en erfarenhet av och därför vet mycket om så borde den alltså vara den enklaste av frågor. Så, vad är då svaret på frågan varför skola? Jo, för att annars skulle vi inte lära oss något!

Fast det stämmer ju inte. Vi lär oss massor utanför skola. Gå, prata, reglerna i fotboll, hur man cyklar, att borsta tänderna och knyta skorna. Det finns även de som lär sig både läsa och räkna utanför skolan. Och även om det också finns skolor för att lära sig simma, spela instrument och dansa finns det många som erövrat kunskaper om och kunnande i detta utan instruktör. Vi lär oss alltså massor utanför skolan och det finns forskare som pekat på att barn kan lära sig minst lika bra på egen hand, utanför skolan, och till och med snabbare än dem i skolan. Så varför skola? Jo, för att annars skulle vi inte lära oss rätt saker!

Men vänta, innan det blir en sanning måste vi enas om vad som är ”rätt saker”. Vad som är rätt och fel är som regel starkt bundet till en kontext, ett sammanhang. Det kan vara en tidsålder, en ideologi eller en religion. Dessutom är det ju så att sanningar föråldras. Det som är rätt bygger ofta på det som är sant och när det som är sant förändras ändras även det som är rätt. Alltså är det inte fullt så enkelt. Dessutom finns det som regel någon som ”bestämmer” vad som är rätt (utifrån rådande sanningar) och som sedan kommer till uttryck i kursplaner, läromedel och koncept. Om vi anlägger lite längre tidsperspektiv kan vi alla se att vi lärt oss mycket i skolan som idag inte är rätt eftersom det inte är sant längre. Skolan är alltså ingen garant för att det rätt saker som lärs ut. Så varför skolan? Jo, för annars skulle vi inte lära oss saker i rätt ordning!

Detta argument har liknande svagheter som de gällande att lära rätt. Någon eller några har alltså bestämt i vilken ordning ett ämne eller företeelse skall läras in. Naturligtvis finns det en idé bakom varje ordning, men det är samtidigt en konstruerad ordning. Oavsett hur förälskade vi i västvärlden är i det linjära så tycks världen omkring oss ständigt göra motstånd i att inordna sig i trånga ”om a så b”-boxar. Det är snarare en ständig förvirring ifall det var hönan eller ägget som kom först, alltså mer cirkulära sammanhang. Det är också intressant att elever själva vill ha en helt annan ordning än ämnets inre logiska ordning för att det skall vara intressant. Och man måste ju fundera på varför autentiska uppgifter är så motiverande, de erbjuder ju knappast en på förhand inre logisk ordning utan tio olika grupper kan ta sig an en och samma uppgift på tio olika sätt och komma fram till tio olika svar och ändå ha berört ungefär samma delar under processen. Så varför skolan? Jo, för annars skulle inte samhället vara effektivt!

Och här tror jag att vi närmar oss något väsentligt. Skolan är inte av naturen given. Skolan som samhällsinstitution har en förhållandevis kort historia. Liksom fenomen som tryckpressar och flygplatser. Det finns än idag kulturer där skola inte existerar och människorna i dessa kulturer är varken dumma än oss eller ständigt på väg mot sin undergång på grund av okunnighet (tyvärr är dock många hotade, men då snarare som konsekvens av det tryck vårt "civiliserade" samhälle utövar genom att bland annat tycka att de borde bli som vi – och exempelvis ha skola, böcker och flygplatser på sina områden).

Om det nu inte är en naturlag att skola finns, lika lite som det är naturlag att det finns järnvägsnät, hamburgerrestauranger eller bensinstationer, så finns det inte heller någon på förhand given sanning om hur nu skolan skall se ut när en sådan ändå finns. De flesta av oss visste hur en bilverkstad ser ut och fungerar fram till 2007 då Upplands motor öppnade sin anläggning i Akalla. Där erbjuds kunderna träning i verkstadens gym, massage eller mat medan de väntar på att bilen blir servad. Det är fortfarande en verkstad där bilar fixas till men det är samtidigt något mer, själva konceptet verkstad har utmanats och utvidgats och blivit attraktivt på ett sätt det inte varit tidigare. Det går alltså att förändra det som är som det alltid har varit. På tal om bilar, de stora köpcenter, ofta placerade en liten bit utanför stadskärnorna, ser vi som en självklarhet. Trots det är företeelsen förhållandevis ung då den på allvar etablerades under 50-talet i samband med att det blev allt vanligare att äga en bil. Ett ökat bilägande la grunden för helt ny infrastruktur för shopping. Då - en revolution. Idag - något vi tar för givet. Allt förändras, det handlar bara om tillräckligt stora perspektiv för att det skall bli synligt – perspektiv i relation till tid. Det finns få, om alls några, företeelser som inte uppvisar någon form av förändring om man zoomar ut tillräckligt för att få två tidpunkter att jämföra med varandra.

Det finns alltså andra orsaker än naturlagar som kan förklara skolan. Den vanligaste och mest accepterade är att skolan helt enkelt är samhällets strukturella anpassning till den framväxande industri för ett par hundra år sedan. Ett industrisamhälle ställde andra krav på medborgarna än vad ett jordbrukssamhälle gjorde. Innovationen skolan med dess effektiva organisation kan alltså snarast ses som svaret på ett definierat behov än som en generell plats att odla demokratiskt medborgarskap och individuell utveckling på.

Idag lever vi i ett samhälle som har mycket små likheter med det som härskade under 1800-talet. Förutsättningar och behov har ändrats radikalt, på snart sagt alla områden. Även i ett globalt perspektiv är mycket lite sig likt jämfört med 100 eller 200 år sedan. Utom möjligen på ett område, och det är skolan.

Detta är inte detsamma som att inget hänt i skolans värld, tvärtom har väldigt mycket hänt. Det som är unikt är dock att det mesta som hänt ryms inom en struktur som till stora delar ser likadan ut. Klivet från skrivtavlor till iPads är stort, men är det mentala klivet bakom lika stort? Från griffeltavla till smarboard, från kulram till räknedatorer, från högläsning till podcast osv. I väldigt stor utsträckning är det kostymen som ändrats, själva skelettet ser oftast likadant ut; separerade ämnen där de teoretiska kärnämnena anses finare och nyttigare, tidsmoduler på bestämt antal minuter och med helt olika fokus som avlöser varandra under dagen, en kunnigare person som med stöd av statiska läromedel går igenom på förhand givna områden och sakfakta, åldersindelade grupper som oavsett mognad, intresse eller andra förutsättningar jämförs med varandra samt e idé om att lärandet alltid är effektivast mellan kl 08 och 15, måndagar till fredag, året runt utom några månader på sommaren och ett par veckor runt årsskiftet.

När strukturen i grund och botten ser likadan ut år efter år, generation efter generation, då är utrymmet för nyfikenhet, upptäcktsfärder och innovationer högst begränsat. När strukturer sett likadana ut i århundraden är det inte konstigt ifall vi möter dessa med böjda huvuden och erkänner dem inte bara som omöjliga att utmana, utan att det rent av är direkt opassande att alls ifrågasätta dem. Försök till nytänkande möts med skepsis och kanske till och med förakt. Och i de fall nytänkande faktiskt ändå prövas praktiskt skall dess effekter mätas enligt traditionen, med det föga överraskande resultatet att deras utfall kan skilja sig från det "normala" varvid alltihop med lätthet kan avfärdas. Det är som om vi hade bytt ut timmersågar mot motorsågar och sedan avfärdat motorsågarna på grund av de enorma svårigheterna för två man att fälla träd med dem genom att dra dem fram och tillbaka över trädstammen.

Så varför skola? Även om det historiskt funnits anledningar är jag inte alls säker på att just de gäller idag. I alla fall tvivlar jag starkt på att de skulle leda till den organisation vi har idag. Däremot tror jag att det är önskvärt med någon form av sanktionerat, uppmuntrat och handlett lärande, det kanske till och med är nödvändigt. Men om denna arena då skall kallas skola är jag inte alls säker på.

Dags för en ny verklighet

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, June 23, 2013 17:02:21

Idé och lärdomshistoria är kanske det enda ämne som borde vara obligatoriskt i skolan, vid sidan om träning i läsa-skriva-räkna. Idé och lärdomshistoria borde helt enkelt vara skolans grundämne då i princip allt annat går att koppla till det, inklusiva läsa-skriva-räkna.

Ämnet idé och lärdomshistoria berör våra tankars och föreställningars historia. Det beskriver framväxten av vetenskaper, filosofier, innovationer och religioner. Det beskriver hur discipliner, stater och teknologier utvecklats. Kort sagt, det ger oss en förståelse för varifrån vi kommer och varför vi står där vi står. Ämnet säger inte att något är rätt eller fel utan pekar snarare på varför vi idag anser att det som är rätt är rätt och varför gamla sanningar idag anses vara fel. Det ger oss också verktyg, eller teorier eller modeller, för att förstå oss själva, verktyg som går att använda i framåtsyftande anda. En sådan är paradigmskiftet.

Teorin om hur paradigm skiftar, eller byts, presenterades på 60-talet av Thomas Kuhn. Han menar att vi tankemässigt rör oss i olika paradigm, kanske liknande de där boxarna vi så ofta uppmuntrar varandra till att ta sig ut från. Inom paradigmet finns det föreställningar som vi tar för givet, och kanske därför inte alltid är medvetna om. Vi bara ”vet” och anser detta vara sant. Det innebär också att den nya vetenskap som produceras i stort sett enbart utgör detaljer inom paradigmet.

Men så uppstår det avvikelser som inte passar inom paradigmet. Detaljer, fenomen eller resultat faller utanför det som är ”sant”. Dessa avvikelser kallas anomalier. När anomalierna blir tillräckligt många, eller visar sig vara så stora att de inte kan negligeras, uppstår en kris. Krisen hanteras genom att anomalien förklaras i ett större sammanhang där felaktigheter identifieras och förklaras varmed ett nytt tankesystem presenteras. Detta nya större sammanhang och tankesystem etableras sedan som ett nytt paradigm genom vilket världen därefter tolkas och förklaras.

Som jag ser det befinner sig skolväsendet idag vid tröskeln av ett paradigmskifte. Nuvarande paradigm med schema, läroplaner, ämnen, åldersindelningar, timplaner, åtgärdsprogram, särskilda undervisningsgrupper, läsår med två terminer, planerings- och undervisningstimmar, skolbyggnader, legitimationer, betyg, läromedel, teknik, stadieindelning och kommunala budgetar tycks inte längre ge de förväntade resultaten. Faktum är att förväntningarna i sig inte längre tycks se ut som de alltid gjort. Idag pratas det lika ofta om kompetenser som initiativförmåga, flexibilitet, kreativitet, empati, handlingskraft, förmåga att lära om och lära nytt som om höga betyg. Även samtalet om hur undervisning skall bedrivas spretar friskt och berör allt från digital teknik, mössor, mobiltelefoner, tuggummi, internet, spel, koncentration, samarbeten och projekt till var i klassrummet läraren mer exakt skall stå i förhållande till katedern. Det finns inte längre några givna svar. I internationella tävlingar såsom PISA, TIMMS och PIRLS rasar vissa nationer medan andra reser sig. Nationerna på väg ner söker sig till de som går i topp för att få svar, medan de i topp söker sig till andra nationer för att lösa sina framväxande hot. Det visar sig nämligen att länder med studiemotiverade elever istället brottas med bristande initiativförmåga och självständigt tänkande, svag delaktighet i samhällslivet i stort eller helt enkelt med att eleverna i jakten på de allra högsta betygen är utbrända redan innan de fyllt 20 år. Ingen nation är således perfekt utan alla brottas med utmaningar som alla är relativt nya medan paradigmet i sig är gammalt.

De åtgärder som vidtas tycks oftast peka inåt eller bakåt, mot traditioner och hur det var förr när paradigmet till synes saknade anomalier. Något erkännande att systemet i sig kanske inte längre håller tycks vara otänkbart. Då skyller man hellre på eleverna, föräldrarna eller omgivande samhället. Och ja, all forskning pekar på att de unga generationerna idag är annorlunda, faktum är att de är intelligentare än de föregående. Ja, dagens föräldrageneration har en helt annan yrkesverklighet och materiell standard än tidigare med helt nya behov och ideal. Ja, samhället idag är högteknologiskt och i mångt och mycket tjänstebaserat och ställer därför helt nya krav på sina invånare. Allt ser med andra ord annorlunda ut än för femtio år sedan, och jämfört med hur världen såg för 100 år sedan lever vi nog idag i ett helt annat universum. Och alltmedan samhällsparadigmen har avlöst varandra står skolan kvar i sitt, som nu är på väg att krackelera. Trots detta vägrar man erkänna de uppenbara sprickorna.

Jag tror att alltså att paradigmskiftet varit på väg länge men att det med politiska medel på såväl nationell som överstatlig nivå av olika orsaker hållits i schack. Nu tvivlar jag på att skiftet går att förhindra länge till. Samtidigt är det en skrämmande tanke, att den institution som i stort sett varit likadan i århundraden och varit lätt att känna igen vart man än kommit i världen nu behöver ersättas med något annat, något okänt. Hur vet vi om vi gör rätt? Hur vet vi att det blir bra?

Här tror jag att det är hög tid att titta på alla de exempel som faktiskt finns och som utmanar paradigmet. I såväl Sverige som i övriga världen finns allt fler som prövar nya vägar, från lekmän till experter. Vi behöver ta del av dessa andras erfarenheter, och dela med oss av våra egna, för att i större skala börja våga pröva nytt. Eller kanske helt enkelt testa inte bara en väg utan mångra olika nya vägar på många olika sätt utifrån de många olika erfarenheter och förutsättningar vi har och sedan dela dessa med så många andra som möjligt så att vi kan lära av varandra i än större utsträckning än i dag. Vi behöver alla erkänna att vi numera inte längre vet vilket sätt som är rätt och därför måste pröva oss fram och vara nyfikna på varandras lärdomar. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där en mångfald av lösningar är det naturliga. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där alla samhällets aktörer är involverade och har ansvar för de uppväxande generationerna. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet helt utifrån individen där var och en läser det hen själv vill och i den takt hen själv känner är rimlig.

Kanske är det så att vi i det nya paradigmet har en helt annan orsak till utbildning än vad vi haft under så lång tid i det gamla att det fallit i glömska. Den första frågan som vi därför behöver ställa oss och som idag inte kan ses som så kontroversiell egentligen är varför skola?

På fel buss?

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, June 20, 2013 08:34:07

Återvunnen text från 2010-02-05

På en föreläsning för ett par år sedan hörde jag formuleringen ”varje måndag morgon sitter en miljon svenskar på fel buss”. Vad föreläsaren, John Horvat från Gränslösa klassrum i Lund, menade med att sitta på fel buss var att alltför många varje dag beger sig till arbetsplatser där de inte trivs. Om det skulle bero på att de inte får lov att utnyttja sin fulla potential och utvecklas eller om det ”bara” beror på att man helt enkelt har tappat intresset för just det specifika jobbet lät han vara. Detta är naturligtvis spännande att fundera över, men det riktigt intressanta som jag ser det är den fråga som påståendet leder till: hur skulle vårt samhälle se ut ifall alla varje morgon satt på rätt buss till rätt jobb? Även följdfrågan är viktig: hur skall vi åstadkomma detta?

Jag kom att tänka på Johns påstående häromdagen när jag skummade igenom Akademikerförbundet SSR’s medlemstidning Akademikern (nr 1/2010). I denna fanns en notis om en ny avhandling i psykologi där författaren Sara Göransson visar att ”mer än var fjärde person med fast anställning och varannan med tillfälligt kontrakt tycker att de har fel yrke. Detta påverkar inte bara vårt lärande och utveckling i arbetet utan även vår hälsa”. Denna vantrivsel påverkar inte bara individens hälsa, utan även arbetsplatsen som helhet och samhället i stort. När medarbetare däremot ”får vara delaktiga i vad som sker både mår de bättre och är mer positiva till sin arbetsgivare” vilket gynnar alla positivt.

Ett sätt tror jag kan vara att i betydligt större utsträckning än idag arbeta med drömmar. Systematiskt med specifika övningar vid givna tillfällen eller ständigt integrerat i så många ämnen som möjligt låter jag vara osagt, däremot måste det till.

Vid den tidigare nämnda föreläsningen deltog även ett par gymnasielever som några månader tidigare tagit studenten. Båda hade toppbetyg från Samhällsprogrammet och ur mitt perspektiv låg världen för deras fötter. Men ungdomarna själva befann sig i total vilsenhet. Den ene satt i kassan i en mataffär, den andre jobbade på ett lager. Båda hoppades kunna resa jorden runt innan det var försent. Försent innebar högre studier. Även om ingen av de båda visste vad de skulle läsa så hade de uppfattningen att man måste läsa vidare. Varför, eller till vad, eller vad som annars skulle hända hade de ingen aning om.

Drömmar var inget någon av dem arbetat med i skolan, mer än som utfyllnadsuppgift någon vecka innan studenten. Båda toppstudenter på sina program och med alla möjligheter till framgång och lycka, ändå stod de halvåret efter studenten helt utan riktning och mål. Nu är jag övertygad om att just dessa båda kommer att få fason på tillvaron och hitta både mening och mål med sina liv, men kan alla att göra det? Jag vill tro det, men kanske inte själva, inte utan hjälp, inte utan att utmanas att fundera över vad de verkligen vill.

Det kan inte vara rätt att i ena änden tvinga in barn i ett utbildningssystem där de skall växa upp för att sedan, som unga vuxna, knuffas ut utan att ha en uppfattning om vad de verkligen kan eller vill göra, utan att ha insett vilka möjligheter skolan gett dem, utan att ha ett mål med sitt liv. Hela skolan blir något som eleverna gör för någon annan, för föräldrar eller lärare, eller helt enkelt för att de är tvungna.

Nu tror jag inte att bara man pratar om sina drömmar blir allt sol och gröna ängar. Däremot tror jag på att formulera mål, sätta ord på sina känslor och få syn på sina förmågor och färdigheter, och detta kan man göra genom att arbeta med drömmar. Med risk för att ge skolutvecklingsreaktionärerna bränsle vill jag ändå förespråka ett utvecklat arbete med drömmar i skolan. Hur flummigt drömarbetet än kan verka för reaktionärerna så är det i alla fall inte värre en skola som leder till att en miljon svenskar fortsätter att ta fel buss till jobbet.

Den spirande Skolvåren är här

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, June 19, 2013 21:32:46

Nu är inte sömnen långt borta. Inte Skolvårens första nätverksträff i Varberg heller. I dagarna två har folk från hela landet umgåtts och diskuterat skolan idag och i framtiden. Såväl skolfolk som föräldrar som näringsidkare som politiker har alla med respekt lyssnat till varandras erfarenheter, frustrationer och framförallt tankar om möjligheter och lösningar. Engagemanget har varit grundmurat - många deltog utan något ekonomiskt stöd, det vill säga det var semesterkassan i syltburken som tunnades ut.

Alla möten präglades av respekt, detta trots våra olikheter. Högt i tak kanske är en floskel, men det är ändå en korrekt beskrivning. Kanske var det uttryck för trevande i ett helt nytt sammanhang varför vi lite försiktigt behövde lära känna varandra. Kanske var det uttryck för en sorts smekmånad, vi deltog ju alla i Skolvåren utifrån vår frustration över dagens skola och i denna frustration kunde vi förenas. Frustrationen skapade ett påförhand givet "vi" - "vi" som vill och skall göra skillnad!

Med jämna rum varvades diskussionerna med mer eller mindre provokativa betraktelser av skola och utbildning som fick ny fart på de fortsatta samtalen. Det var energi som gav energi som gav energi.

Och nu efter två dagar, när detta viktiga möte avslutats, kommer tröttheten. Knappast smygande utan snarare som en bulldozer. Tröttheten är mental, vilket är den bästa tröttheten eftersom den skvallrar om de nya neurala kopplingar som uppstått. Det som behövs nu är en god natts sömn med vila för hjärnan att sortera och bearbeta all ny information och alla nya tankar.

Jag är tacksam över att få ha varit med på denna första träff och hoppas kunna bidra till nätverkets framtida utveckling.

Att förändra ett förhållningssätt

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, December 30, 2012 22:28:39

Återvunnen text från 2010-01-26

Det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan handlar om ett pedagogiskt förhållningssätt. Vilket är en enorm styrka då alla som förvärvat förhållningssättet på ett helt annat sätt är rustade att ta sig an alla de reformer som sköljer in över skolan. Samtidigt är just det faktum att det handlar om ett förhållningssätt en svaghet, eftersom det tenderar att dela lärarkåren i två delar – de som har det och de som inte har det.

Det stora problemet med ett förhållningssätt är att det inte går att läsa sig till, det måste erfaras. Sättet att tänka, att se på problem och ta sig an utmaningen att lösa dessa, att granska sin egen och sina kollegors undervisning och gemensamt utveckla nya sätt att stimulera barn och elevers lärande – allt förändras tillsammans med förhållningssättet. Företagsamt och entreprenöriellt lärande i skolan är alltså ingen metod, däremot fungerar i princip alla olika pedagogiska metoder i förhållningssättet. Man skulle kunna göra en jämförelse och säga att om metoderna är verktyg så är förhållningssättet ett yrke. En hammare är en hammare, men den används olika om du är snickare, urmakare eller smed. Samtidigt är det svårt att vara smed utan en hammare. Eller utan en tång. Eller utan ett städ. Förhållningssättet är alltså överordnat metoderna och en och samma metod kan ge helt olika resultat beroende på utifrån vilket förhållningssätt den används.

Naturligtvis leder detta till att det är svårt att förklara ett förhållningssätt. Istället måste det göras för att verkligen förstås, och som regel måste det till viss del också nötas för att verkligen få fäste i systemet. Men väl på plats så utgör det den naturliga grund på vilken allt annat byggs. En annan liknelse är demokrati. Det går att beskrivas mycket kortfattat med ”alla får bestämma” vilket ger uttryck för förhållningssättet. Men när vi går bara lite djupare blir det snabbt klart att det finns nästintill lika många varianter av demokrati som det finns demokratiska länder. Metoderna skiljer sig alltså åt. Vi har också i omvälvande tider som de vi lever i sett hur svårt det kan vara för nationer att gå från ett förhållningssätt till ett annat som till exempel från ett totalitärt styrelseskick till demokratiskt, trots att det demokratiska anses som det bästa. Eller i alla fall som det minst dåliga enligt följande citat av Winston Churchill från 1947: ”Many forms of Government have been tried and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time”.

Nu hör väl inte diskussionen om demokratins fördelar över andra system hemma i just detta sammanhang, men likväl belyser det svårigheten med att gå från ett system till ett annat. För att verkligen få ut så mycket som möjligt av ett nytt förhållningsätt gäller det att verkligen leva det. Även detta kan belysas med ett känt citat, denna gång av Abraham John Muste: ”There is no way to peace; peace is the way”. Målet handlar med andra ord om själva processen. Så fort vi gör om ett förhållningssätt till ett föremål riskerar det att förlora sitt egentliga innehåll, sitt värde. Här kan vi åter vända blicken mot demokratin. Det sägs att demokratin måste erövras varje dag för att inte förloras. Vad vi egentligen säger med detta är att om vi inte dagligen lever de demokratiska värdena utan snarare tar demokratin som given och mest betraktar den som något avskilt från oss själva så förlorar den i betydelse. Ett förhållningssätt måste alltså inte bara upplevas för att förstås, det måste upplevas varje dag för att överleva.

Intressant i detta sammanhang är att det förhållningssätt som benämns som företagsamt och entreprenöriellt lärande i skolan i sig självt innebär daglig reflektion över det arbete vi bedriver, som pedagoger, skolledare, förvaltningsledning eller skolpolitiker. Det är endast då vi verkligen kan utveckla skolan och vi gör det då i såväl smått som stort. På köpet utvecklas vi själva som individer, både på det professionella och personliga planet. Vilket obönhörligt leder till att vi också låter och uppmuntrar våra barn och elever att utvecklas på så många fler plan än de rent faktabetonade och betygsgrundande.

Så hur ser då vägen mot det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan ut? Eftersom vägen dit går genom det nålsöga som självupplevd erfarenhet utgör måste vi alltså låta hela vår yrkeskår passera därigenom, och vi måste göra detta tillsammans med rektorerna. Fast det räcker inte. All personal i utbildningsväsendet måste igenom, likaså all personal på utbildningsförvaltningarna och alla skolpolitiker. Men inte heller det är tillräckligt. Även hemmen måste igenom för att förhållningssättet och synen på arbetet i skolan skall vara så samstämmigt som möjligt i alla de miljöer de uppväxande generationerna befinner sig. Så för att komplettera måste även hela det övriga samhället också igenom till slut.

Förändringen omfattar med andra ord hela samhället, av den enkla anledningen att det är i skolan det framtida samhället skapas. Dessutom måste man undvika att hamna i en situation där hälften går igenom nålsögat och hälften inte gör det eftersom detta kan leda till förödande sprickor i samhället. Några andra alternativ finns inte. Att inte göra något, att tuffa på som vanligt och försöka lappa och laga inom det befintliga systemet håller inte längre. Systemet planerades och byggdes för snart två hundra år sedan och har redan överlevt sig självt. Nu måste något nytt ta vid, annars riskerar vi att fullständigt hamna på efterkälken i den globala utvecklingen med brain drain, förlorade ungdomsgenerationer och enorma samhällskostnader som följd av åldrande befolkning och vikande skatteunderlag som skall hålla systemet uppe.

Det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan är alltså mer än bara ett pedagogiskt förhållningssätt, det kan till och med innehålla de första nycklarna till ett hållbart samhällsbygge som ersätter det gamla kunskapssamhället som nu är på utgång. Det är i elfte timmen, men det är inte försent att påbörja den nödvändiga uppgraderingen av skolan om vi börjar idag. Något alternativ finns egentligen inte.

Som på räls, eller spårlöst vilse?

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, December 27, 2012 14:22:05

Skolan handlar om att förbereda för livet. Naturligtvis behövs då kunskaper och vi har valt att organisera vårt samhälle på ett sådant sätt att vi har en skola där dessa kunskaper skall erövras. En utgångspunkt här är att kunskaperna inte kan erövras någon annanstans eller av någon annan än den yrkesgrupp som dominerar skolan, nämligen pedagogerna. Det finns utöver dessa många fler yrkesgrupper i skolan, som rektorer, studie- och yrkesvägledare, lokalvårdare, kuratorer, matpersonal, psykologer, sköterskor och läkare, kanslister och administratörer, vaktmästare osv men av någon märklig anledning är det flera av dessa grupper som knappt räknas och för att ytterligare öka alienationen kan grupperna ha många olika chefer. Skolan blir enbart den arena på vilken dessa träffas eftersom det är där barnen och eleverna finns. Inte heller gruppen pedagoger är särskilt homogen, där finns förskolepedagoger, fritidspedagoger, grundskolepedagoger och gymnasiepedagoger där de två sista grupperna dessutom är uppdelade i en lång rad olika ämnesgrupper. Utöver dessa finns det genuspedagoger, hälsopedagoger, speciallärare och specialpedagoger (och säkert fler som jag nu tyvärr missat). Dessutom finns det i de olika lärmiljöerna barnskötare och elevassistenter.

I vårt samhälle utgår vi från att det endast är i en miljö där alla dessa yrkesgrupper med sina olika specialiteter finns som barn och ungdomar kan erövra den kunskap som behövs för att bli goda, lyckliga och framgångsrika samhällsmedborgare. Miljön har vi valt att kalla skola och vi menar att det som finns utanför skolans väggar, omvärlden eller bland lite underligt benämnt som verkligheten, inte duger som lärmiljö. En gång i tiden kanske detta resonemang höll. Då var kunskapen antingen mycket praktiskt knuten (till ett jordbruk eller ett hantverk eller liknande) eller förbehållen några få (inom kyrka och universitet). Genom att organisera en skola blev bredare kunskap tillgänglig för fler, även om det knappast handlade om att alla skulle lägga grund för några högre akademiska studier.

Exakt hur motsvarande argumentationen idag skulle se ut som kan försvara varför skolan i stor utsträckning fortfarande är organiserad som för femtio år sedan, hundra år sedan eller ännu lägre tillbaka är lite svår att se. Vem har tillgång till kunskap idag? Var finns den? Är skolan på något sätt mindre fragmenterad eller specialiserad än den komplexa omvärlden? Står eleven, och framförallt individen, mer i centrum i skolan än vad denne gör ute i omvärlden? På vilket sätt är en byggnad som innehåller minst tio olika yrkeskategorier som svårligen samverkar effektivt och som mer styrs av schematekniska lösningar och resultat som står sig i internationella jämförelser likt sportens liga- och tabellresultat den bästa lösningen? Kan det vara så att vi bara tuffar på framåt likt ett skenande tåg, blinda för att inte bara den omgivande miljön förändrats dramatiskt utan även att passagerarna förändrats? Gör vi som vi gör baserat på vetenskap och forskning eller på grund av att så har vi alltid gjort? Är det rätt att tradition alltid trumfar krass verklighet, som att tåget inte bara rusar på i blindo utan dessutom att spåret sedan länge helt enkelt upphört att finnas under hjulen. Endast tack vare tågets tyngd fortsätter vi framåt men utan spår plöjer vi ner i marken och det torde stå klart för var och en att skakningarna vi alla upplever inte är någon tillfällig turbulens utan snarare en desperat varningssignal att resan inte längre är under kontroll.

Svaret verkar vara 42, men hur lyder frågan?

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, December 08, 2012 10:01:05
Återvunnen text från 2010-02-14

Jag tror på föreställningen att allting vi ser omkring oss som vi människor skapat en gång har börjat i en idé, eller en uppfattning eller en känsla. Denna idé, uppfattning eller känsla har sedan gett upphov till en ”hur”-fråga, vars svar det alltså är vi ser omkring oss. Det finns mer kända hur frågor, såsom ”hur flyger man?”, ”hur får man starkt ljus även om natten?”, ”hur botar man bakteriesjukdomar?” osv. Mindre kända kanske är ”hur öppnar man en konservburk?”, ”hur delar man snabbt en banan?” eller ”hur byter man kanal på TV:n utan att behöva stiga upp ur soffan". Allt som är livsnödvändigt, liksom allt som är fullständigt onödigt, är alltså på ett eller annat sätt svaret på en fråga, utmaning eller ett behov. Detsamma gäller skolan, även den är ett svar. Det finns ingen naturlag som tvingar människor att ha skolor.

Lärande och utbildning finns överallt men skiljer sig åt utifrån vilka behov som den enskilda människan eller gruppen av människor har. I grund och botten handlar det om överlevnad, och om det är livsavgörande att lära sig ett visst hantverk som kan bytas mot mat eller säljas och inbringa pengar för vilka man kan köpa annat som säkrar överlevnaden så lär man sig hantverket. Lärandet finns med andra ord även om ingen skola så som vi tänker institutionen skola finns. Ibland talar man om ”livets hårda skola” och ”lära sig en läxa” och detta handlar då om erfarenhet långt borta från klassrum, läroböcker, läxförhör och håltimmar.

I takt med att vår del av världen gled över från jordbrukssamhället till industrisamhället ändrades också behovet av vad folk behövde kunna. Så kanske frågade man sig ”Vad behöver människor kunna för att vår industri skall kunna växa sig starkare? Hur många behöver vi i industrin om den växer? Hur skall vi göra för att fixa att utbilda massorna så vi har vårt på det torra?”. Och i jakten på svaren kanske man på att ”Vi skapar en Folkskola!” och tadam – skolan as we know it var ett faktum. Okej, det här var kanske det lite slarviga versionen men i sak är den korrekt. I andra länder kanske kan ställde samma frågor och fick lite annorlunda svar. Eller så ställde man annorlunda frågor och fick samma eller andra svar. Det nog i alla fall knappast så att det fanns ett facit som alla jobbade efter.

Nu har det gått många år sedan ”vår skola” grundades och samhället har utvecklats enormt. Övergången från jordbruk till industrisamhälle är för länge sedan genomförd och även om alla inte tycks vara ense om vad vi därefter gått vidare till eller ytterligare lämnat så nämns bland annat välfärdssamhälle, tjänstesamhället, informationssamhälle, kunskapssamhälle. Idag pratas det rent av om ett globalt samhälle. Det går utmärkt att i vart och ett av dessa samhällen fundera på samhällets behov och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Att svaret skulle bli detsamma gång på gång otroligt, ändå ser det mer eller mindre ut så, i alla fall i praktiken. I teorin sker justeringen med jämna mellanrum i läroplanerna. Intressant är att dessa justeringar mer sker utifrån forskningsrön inom pedagogik och psykologi än utifrån det omgivande samhällets behov, som många gånger lämnas helt åsidosatt.

Med nuvarande läroplan har däremot en betydande justering skett där uppdraget i skolan uppdaterats och anpassats till den omvärld vi lever i idag och de krav som ställs på 2000-talets medborgare. Samtidigt har inte läroplanen fått det genomslag den skulle kunnat få, mycket beroende på att skolan fortfarande envist väljer att svara på frågan från det tidiga 1800-talet. Och inte minst då också många i det omgivande samhället helst ser att skolan gör som den ”alltid gjort”. Att det finns en motsägelse här – träna upp barn och ungdomar som kan hantera den nya tiden, och samtidigt låta allt vara som förut – tycks de flesta blunda för. Det vi idag ser är till och med en antydan till att backa utvecklingen en aning.

Det som behövs i dagens globala samhälle är människor som kan ta ansvar för sitt egna livslånga lärande och anpassa sig och se nya möjligheter i samma takt som förändring och utveckling sker. Det som behövs är människor i vilka kunskapen är väl integrerad med kompetens. Båda är naturligtvis viktiga, men det är i kombinationen de blir verkligt användbara. Dessutom går det att träna dem samtidigt, till exempel genom det företagsamma och entrerenöriella lärandet i skolan. Vi ser alltså att detta är svaret för att vi i väst inte skall totalt bli omsprungna av de hungriga länderna i öst. Vi ser också att detta är svaret på hur vi skall kunna visa de uppväxande generationerna att det finns hopp och mening, att det finns möjligheter och en framtid här i Sverige, i Europa, i världen.

Problemet är att detta svar inte stämmer med den fråga som skolan i snart tvåhundra år har försökt besvara. Detta har öppnat upp för en debatt där det finns de som nu efterfrågar en ”korrigering” av svaret, istället för att inse att frågan idag är annorlunda. I Douglas Adams bokserie om Liftarens Guide Till Galaxen söker man svaret på meningen med livet, universum och allting. Svaret visar sig vara 42, vilket kan te sig något obegripligt. Men svaret visar sig vara helt korrekt, det är istället frågan det är fel på – det är fel fråga som ställts! Och det är där vi nu är, med ett svar som är helt rimligt utifrån hur världen ser ur år 2010 och hur de kloka gissar att utvecklingen i framtiden kommer att se ut. Nu gäller det också att våga erkänna att detta svar innebär att frågan är annorlunda än förr.

Det absolut viktigaste idag är alltså att ställa frågan, och lyssna på svaret. Det är inte helt otroligt att anta att svaret förmodligen lär låta helt annorlunda än skriftliga omdömen och vikten av att slå Finland i Pisaundersökningen. Det är hög tid att prioritera det som är verkligt viktigt, även om det skulle innebära helt reformerad eller en från grunden på nytt uppbyggd skola.

Lärande, på riktigt

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, November 20, 2011 17:30:16

Vad är "riktigt" lärande? Jag tror att riktigt lärande är lärande som man på ett eller annat sätt har nytta av. Det kan vara för framtiden, men framförallt för mitt nuvarande liv. Riktigt lärande ger mig en ny förståelse av världen, det ger mig nya redskap att hantera världen och det ger mig nya möjligheter att påverka världen.

Ett lärande i gymnasiet som leder till att elever förändrar sina levnadsvanor måste vara ett utmärkt exempel på riktigt lärande. När elever går från att vara omedvetna till att bli medvetna tvingas de också plötsligt aktivt ta ställning i frågor som de tidigare inte ens uppfattade som problem. Och erfarenheten öppnar upp ögonen för att det förmodligen finns åtskilliga fenomen runtomkring där kunskap leder till insikt som tvingar en till aktiva ställningstaganden. Det är lärande på riktigt, som jag ser det.

Bokbunden

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, September 14, 2011 21:42:40

Läget förvärras i Grekland. Och häromdagen var det ett nyhetsinslag på TV där grekiska pedagoger och elever intervjuades. Besparingar och neddragningar har lett till att skolor sparkat igång efter sommaren – utan böcker!

Både pedagoger och elever upprördes i inslaget var i det närmaste helt uppgivna – hur skall man bedriva undervisning utan böcker? Det går ju inte. Eller…?

Det pratas mycket om hur eländig den svenska skolan är, samtidigt är jag helt övertygad om att i princip alla svenska pedagoger utan problem skulle fixa sin undervisning även om varenda lärobok plötsligt skulle försvinna från vår dimension. De svenska pedagogerna vet att kunskap och lärande inte är bundna till läroböcker eller andra framtagna läromedel. Istället finns lärandet och kunskapen i den omgivande världen, och om text- och räkneböckerna saknas så är det bara att ta tag i livets bok istället.

Jag hoppas att de grekiska kollegorna snabbt tar sig ur villfarelsen att läroböcker är allt och istället tar sig an verkligheten. Om det går här uppe i norr, där klimatet plågar oss större delen av året så borde det vara en baggis i ett land vid Medelhavet.

In med forskningen i skolan!?

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, August 06, 2011 23:38:26

Klart forskning och skola hör samman, det är minst sagt märkligt att det ens skall argumenteras för en sådan sak. Skolan, den plats där vi formar vårt framtida samhälle, skall naturligtvis ligga i framkant vad gäller att dels att implementera forskningens resultat, dels vara en plats där olika metoder, tekniker, hjälpmedel och teorier kan beforskas. Högskola och för-, grund- och gymnasieskola borde vara tätt sammanflätade i en ständigt pågående diskussion kring lärandets förutsättningar och resultat. Men är det inte så redan idag?

Nej, tyvärr inte.

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, konstaterar att ”Skolans verksamhet saknar i stort sett vetenskaplig bas. Det finns ingen teori om lärande som säger att de som skall lära måste sitta i samma sal, lyssna till en person, ha tidsbegränsade lektioner och syssla med samma sak. Skolan är en institution som är formad enligt traditioner och ideologier och vars resultat bygger på lärarnas hantverksmässiga kunskap och deras talanger för att undervisa snarare än på forskning om hur lärande bäst går till.” Enligt Howard Gardner, professor i kognition och utbildning, kan detta leda till att ”dagens formella utbildning i första hand ännu förbereder elever för en gången värld, snarare än för framtidens möjliga världar”.

Skolan måste alltså uppdateras. I rapporten Understandig the Brain – Towards a new learning science menar OECD att “the advent of the computer, the growing doubts about the efficiency and effectiveness of state-controlled social provision of services, and the emerging findings of cognitive neuroscience call into question some of the fundamental building blocks of traditional education – schools, classrooms, teachers (as we understand the profession today), or even the curriculum, and even concepts like intelligence or ability”.

Men är svaret så enkelt att det bara är att koppla på forskning så löser sig allt? Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap noterar att ”Ett problem är att när politiker, lärare eller allmänheten tar till sig vad de tror är neurovetenskaplig kunskap blir det ofta fel. /…/ Hos allmänheten verkar det vara svårare att ta till sig kunskap än att sprida missuppfattningar, som att vi till exempel bara använder tio procent av vår hjärna, att män tänker med vänster hjärnhalva men kvinnor med båda hjärnhalvorna, och att kreativiteten sitter i höger hjärnhalva.” Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap, påpekar att debatten om mer forskning idag är alltför ytlig, och kanske till och med populistisk, och saknar en djupare förståelse för vilka diskussioner som måste förekomma dess förverkligande. ”En kritisk och reflekterande bedömning av vilken forskning som har relevans och hur den ska brukas i undervisningen är en annan principiell fråga. Vilken är huvudämnenas vetenskapliga bas? Vad är centralt och vad är mer perifert? Det är enkelt att säga att utbildningen ska knyta an till aktuell forskning. Men forskningen inom ett kunskapsområde är inte en och odelbar. Det finns tvärtom många och inte sällan motstridiga perspektiv och inriktningar. Hur handskas man med pluralismen?”

Och även där forskning förhållandevis entydigt pekar åt ett visst håll finns svårigheter. Författaren Daniel Pink som gått igenom flera decenniers forskning kring motivation finner att undersökning efter undersökning visar att belöningar underminerar en persons inre motivation för den belönade handlingen istället för tvärtom, vilket var avsikten. ”Detta är ett av de tydligaste forskningsresultaten inom samhällsvetenskapen – och dessutom ett av de mest ignorerade. Trots insatser från några framstående och hängivna vetenskapsmän med förmåga att popularisera ämnen /…/ envisas vi med att försöka motivera folk på det här sättet”. Detta gäller arbetslivet i minst lika stor utsträckning som skolan, även om det finns företag som börjat agera annorlunda med goda resultat.

Forskning är viktigt för skolans del. För samhället i stort är det till och med avgörande om vi skall ha någon nytta av att fortsätta tvinga in unga människor under cirka tolv år i en skattefinansierad sysselsättning. Jag tror att det avgörande här är att forskningen sker i dialog med de verksamma pedagogerna och börjar fokusera på de utmaningar som uppstår i klassrummen, att forskningen tar avstamp i klassrummet och att resultaten också sprids i klassrummen. Fin-forskning är säkert en fjäder i hatten i de rätta sammanhangen men i skolan gör de kanske begränsad nytta och för den enskilde elevens utveckling kanske inte alls. Forskning går inte att klacka in, den måste arbetas in, tålmodigt och i dialog med alla inblandade.

Framtidens kompetenser

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, May 12, 2011 21:11:43

Samklang hade i dag förmånen att ingå i en panel när Rektorsakademien presenterade Framtidskompetenser i Göteborg idag. Det var en bra träff med mycket spännande tankar som delades.

Två av dem jag uppskattade mest var just detta huruvida denna kompetensdiskusion verkligen vinner på att förläggas till framtiden, eller om vi faktiskt bör börja våga att säga att kompetenserna behövs redan idag! Om vi fortsätter att tänka att vi pratar om framtiden kan vi lätt hamna i diskussionen om vad som faktiskt kommer att behövas i framtiden och eftersom det är omöjligt att veta kan vi fördröja all form av handling och istället hänge oss åt oändliga diskussioner. Helt klart ett fiffigt sätt att slippa börja agera.

Det andra jag uppskattade var insikten i att vi vuxna måste börja med oss själva innan vi kan börja prata om vad barnen och eleverna skall kunna eller göra. Hur skall jag kunna uppmuntra de ungas kreativitet om jag själv som pedagog inte känner mig så kreativ eller vet hur en man kan starta, underhålla och avsluta en kreativ process? Eller hur skall ju kunna uppmuntra mina pedagogers kreativitet om jag själv som rektor inte känner mig sp kreativ eller vet hur man kan starta, underhålla och avsluta en kreativ process?

Det börjar alltså hos mig, och det börjar nu. Idag är den första dagen på framtiden, och den första person jag verkligen måste känna och arbeta med att utveckla är jag själv. Med denna förståelse tror jag att initiativet med Framtidskompetenser verkligen kan komma att göra skillnad. Det är i alla fall vad jag hoppas!

Quick fix

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, January 28, 2011 18:06:41

Skolverket har undersökt ett antal olika mobbningsförebyggande program och konstaterar att de inte fungerar som avsett. Skandalöst är spontana reaktionen från Kamratposten medan Lärarförbundet fruktar för sömnlösa nätter framöver.

Personligen blir jag lite orolig över både Skolverkets fullständiga förkastande av programmen och över de oerhört starka reaktionerna. Samtidig erkänner jag redan här och nu att jag inte läst Skolverkets rapport utan att endast utgår från den korta texten på GP.se.

Det jag undrar är exakt vad Skolverket undersökt. Är det själva programmen som sådana, där det i vissa fall finns skapliga undersökningar och utvärderingar i kulisserna. Eller är det själva det faktum ifall det finns mobbning på en skola som säger sig arbeta efter ett eller flera av programmen som undersökts? Eller är det huruvida all personal på skolan är utbildade i programmen och aktivt arbetar efter dessa, inte bara när incidenter inträffar utan framförallt preventivt och med kontinuerliga uppföljningar och fortbildningar? Eller har man undersökt allt detta och sedan ställt alla de olika parametrarna mot varandra och kommit fram till att oavsett kombination så är programmen inte bara usla utan dessutom skadliga?

Varför jag blir fundersam är för då jag ibland tycker mig se tendensen i skolans värld att leta efter Lösningen, den där universalmetoden som snabbt fixar och lagar, helst en metod som det räcker att vi utbilda en eller två personer i som sedan får allt ansvar. För jag är inte säker på att den där superlösningen finns. Och om den skulle finnas så är frågan hur länge den kan fortsätta att vara superlösning när omvärlden utvecklas och förändras.

Risken med ett kategoriskt fördömmande är att vi i vanlig ordning väljer att slänga ut alltihop genom fönstret, även de erfarenheter och exempel som varit goda, och stämpla alltihop som fult och obegåvat och direkt skadligt. Ungefär som att påstå att all form av katederundervisning är fruktansvärt och totalt förödande istället för att titta på när det fungerar, i vilka sammanhang, med vilka pedagoger, för vilka elever. Istället blir katederundervisning bannlyst och projektarbete blir lösningen. Innebär det då att all personal i skolan utbildas i projektmetodik för att kunna handleda eleverna? Inte säkert, med resultatet att kritik snart framförs mot en flummig, regellös undervisning där eleverna får göra som de vill. Och då är det dags att bannlysa projektarbete och istället börja fundera på att restaurera katederundervisning. Frågan i sammanhanget borde då rimligen vara ifall allt bara kan vara svart eller vitt, antingen eller, rätt eller fel? Finns det verkligen inga skalor?

Att arbeta mobbingförebyggande är något helt annat än att köpa in ett program som några få får ansvar för medan övriga endast ytligt informeras. Att arbeta mobbingförebyggande är ett ständigt pågående arbete som måste göras varje dag, i varje möte med elever (och kollegor) hela tiden. Det går inte att göra en timme i veckan på tisdag förmiddag, eller att kollegorna Åke och Anna sköter den biten.

Naturligtvis skall man inte arbeta efter en modell som är direkt skadlig, och man kan verkligen ifrågasätta ifall man skall lägga tid och pengar på något som inte har någon effekt. Men man måste också fundera på ifall modellerna används så som avsett. Om jag är skogsarbetare som alltid använt yxa vid trädfällning och plötsligt får en motorsåg så kan det hända att jag sågar av mig ett ben eller lyckas fälla ett träd över en kamrat. Frågan är ifall detta då kan skyllas på motorsågen om den bevisligen fungerade i skogen på andra sidan sjön, eller om också mitt sätt att hantera den kan spelat in.

Mobbning är alltid fel och skall alltid förebyggas eller hanteras. Och kanske handlar det om ett så komplext problem att det inte finns någon mirakelmetod. Då måste man snarare se metoden som ett sätt att angripa ett problem snarare än något som eliminerar problemet. Trädet fälls inte bara för att jag lägger en motorsåg framför det. Det som måste tillföras är kunskap, vilja, engagemang, fingertoppskänsla och träning. Framförallt träningsinslaget - att göra och att lära av sina göranden - är nog det som i längden ger resultat, för i slutänden är det bara vi människor som kan göra skillnaden - verktygen, metoderna, programmen och modellerna är just inget annat är verktyg och helt värdelösa utan en kompetent persons händer.

This is it

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, January 02, 2011 14:46:32

Ett nytt år! Nya utmaningar och nya möjligheter. Nya erfarenheter och nya segrar. Det känns som att 2011 är året då det gäller, året då det händer.

Det är märkligt, att stå med tårna i ett helt nytt år och plötsligt ha kommit till insikt att detta år förmodligen blir en vattendelare där det gäller att vara klok och välja rätt.

För egen del blir detta året som jag på något sätt har förberetts för hela livet. Det är nu det gäller, det är nu alla bitar skall falla på plats och förhoppningsvis ge den utdelning de borde ge. Det är nu jag som person verkligen kommer att få visa, och bevisa, mig och ta resultaten själv, såväl sunkiga som strålande. Det är i år jag på allvar kommer att leva entreprenörskapet i alla dess former.

Men 2011 är också året då det verkligen gäller för skolan. Det är nu vi verkligen kommer att få se ifall vårt arbete gett frukt, och hur vi kan fortsätta skapa fortsatt positiv utveckling. Vi har segrar att vinna, segrar som verkligen kommer att betyda något i längre perspektiv. Det är i år vi kommer att inleda arbetet med de stordåd framtida skalder kommer sjunga hjältesånger om! Kanske förblir vi anonyma som individer, men som idéströmning och handlingsbaserad filosofi kommer vi att förändra och erbjuda kloka öppningar där alla blir vinnare.

Det är spännande att inse hur många vi trots allt är. Vi befinner oss på olika ställen, i olika positioner och med olika omedelbara mål för ögonen, men vi vet att det är samma horisont vi alla kisar mot och att det nu börjar bli dags att stå upp tillsammans för att kanske inte vara en motkraft utan mer en klokkraft som knuffar i rätt riktning bland alla de kobbar och skär de närsynta tycks blivit fullständigt hypnotiserade av.

Det är nu det gäller. Det är en insikt som drabbar och som man känner sig ödmjuk inför. Det är sällan man verkligen kan göra skillnad, och när möjligheten väl bjuds måste det ske med ansvar och respekt. Det är så vi segrar, genom inkludering och breda perspektiv – allt annat är förödande. För oss alla.

Åt vilket håll ligger framtiden?

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, December 15, 2010 21:24:43

Så var det då dags igen att fullständigt förfasas över tillståndet i den svenska skolan. Nya PISA-resultatet visar på fortsatt vikande resultat för svenska elever, och trots att många pekar på att det med största sannolikhet döljer sig en lång rad faktorer bakom blir det endast ett fåtal perspektiv som lyfts och matas in i det kollektiva medvetandet. Ett av dessa är de fria arbetssätten i skolan.

Utbildningsministern tillät sig att fundera högt i samband med att han presenterade resultaten och menade att arbetsformerna borde diskuteras. Alla klarar inte de fria, elevaktiva arbetssätten och därför menar han att katederundervisning kan vara det bästa. Vilket är ett märkligt sätt att resonera. Om det finns några elever som inte klarar fria arbetsformer så skall inge ha det, annars är det orättvist. Men blir inte renodlad katederundervisning orättvist mot de elever som utvecklas när de får ta ansvar och själva organisera sitt lärande? Blir det inte orättvist mot de elever som kanske i framtiden skulle kunna vara en tillgång ifall de fick lov att träna sitt ledarskap och lära sig att ta ansvar och även konsekvenser av olika beslut? Varför är det alltid mer rättvist att vara orättvis mot vissa än mot andra.

Den viktigaste frågan är dock, anser jag, ifall man verkligen måste välja? Finns det bara antingen eller, finns det inget både och? En vän till mig menar att det är just i valen, antingen eller, i detaljerna man antingen tar till sig eller skjuter bort från sig som man verkligen blir en person. Personligen anser jag att det också är ett val att välja både och, och man även i det valen blir tydlig som person. Det är ingen helgardering eftersom både och sällan fungerar samtidigt, utan snarare att skapa sig möjligheten att kunna välja mellan två olika alternativ beroende på situation. Jag har inget emot katederundervisning, jag är övertygad om att den fyller en stor funktion, men inte som enda alternativ. Lika lite som jag tror att man alltid skall arbeta i projekt. Morötter må vara nyttiga, men visst är det trevligt att äta något annat också ibland?

Igår fick i alla fall utbildningsministern starkt stöd i Aftonbladet där Elisabeth Höglund fullständigt briljerar med sina djupa kunskaper i pedagogik och hur lärprocesser ser ut:

"Det krävs en revolution i skolan, en total reformering, en återgång till den tid när skolans viktigaste uppgift var att lära ut kunskaper till eleverna, inte lära dem att umgås socialt eller arbeta i grupp. Det krävs också en fundamental omvandling av lärarnas uppgift. Lärarna måste vara tillsammans med eleverna hela tiden för att stödja dem och för att se till att kunskapskraven upprätthålls. Många skolor är i dag förvaringsplatser för stökiga elever, som, om de ens går dit ser skolan som ett onödigt ont.

Det var inget fel på den gamla pluggskolan, som man så föraktfullt kallar den. Jag gick själv i den, jag älskade den och jag lärde mig massor. Det är heller inget fel på läxläsning. Eleverna måste få veta att de olästa läxorna kommer att förfölja dem resten av livet. Det är inget fel på disciplin i skolan. Det är lärarna som ska bestämma – inte eleverna. Det är inget fel på betyg i skolan. Jag hade själv alltid bra betyg. Det stärkte mitt självförtroende, jag som bara var en liten tjock tjej från arbetarklassen. Mina betyg visade att jag ändå var något och att jag kunde något. Det har hjälpt mig hela livet.

Framför allt är det inget fel på kunskap. Kunskap är ingen tung börda att bära. För det eleverna inte lär sig i skolan, det kommer de förmodligen aldrig att lära sig senare i livet heller. De halkar efter redan från början. Detta skadar deras egna utvecklingsmöjligheter – och det skadar Sverige och svensk konkurrenskraft."(hela texten här)

Jag gillar resonemanget, som så väl tangerar liknande tankar om barnaga ”jag fick stryk som barn och det har ju inte jag tagit skada av…”. Det är också spännande resonemangen att man kan lära ut kunskaper, liksom sända ut kunskap från en person rätt in i trettio andra personer som då plötsligt kan lika mycket. Jag imponeras också att självklarheten att ogjorda läxor skall förfölja individer resten av livet eftersom det är läxorna som definierar individen. Eller kan det helt enkelt vara så att om vi en gång för alla kan lura i det uppväxande släktet att jobbet definitivt inte tar slut när man lämnar sin arbetsplats så kan man utan problem längre fram pracka på dem obetalda övertidsuppgifter och spara pengar under förevändningen att ”det ungefär är som läxor, och gör du det inte kommer det att följa dig resten av livet”. Sedan vet jag inte riktigt vad det är värt att någon som hade bra betyg och inser att självförtroendet byggde på goda betyg försvara just desamma. Vilken syn har man då på någon som inte har bra betyg? Hur ser man på alla de unga som inte har fåt behörighet till gymnasiet till exempel? Eller hade lösningen varit någon som bestämde och sa ”sitt ner så skall jag lära ut kunskaperna du behöver om feodalsamhället för att bli en bra samhällsmedborgare och få bra självförtroende. För det gäller ju som sagt att passa på, det man inte lär sig i skolan lär man ju sig aldrig senare i livet heller.

Med det konstaterandet blir allt plötsligt tydligt. Det är självklart att hon ger uttryck dessa pinsamt föråldrade åsikter eftersom det var vad hon själv lärde sig i skolan. Allt som hänt sedan dess är ju omöjligt att lära sig, eftersom själva kunskapen uppstått efter den period då man kunde lära sig. Och tydligen är det sedan försent. Kanske för det inte finns någon som säger till en att nu skall man få ny kunskap sänd till sig. Hela resonemanget är galet eftersom man loopar kunskapen och hindrar nytt lärandet till förmån för en sorts överföring av det existerande och inget mer. Ren förvaltning. Och är det något jag inte tror att framtiden kräver av en välfungerande medborgare som väntas byta jobb otaliga gånger under sitt yrkesliv och som måste kunna orientera sig i informationsfloden så är det en förvaltande attityd och blicken fäst i backspegeln. Det som förvånar är att det oftast är de som verkligen tror att man kan bromsa sig ur uppförsbackarna som får höras i debatten. Vi andra sorteras bort.

Nyhet?!?

skolaPosted by Jonaz Björk Mon, October 11, 2010 20:49:04

Läste på Skolvärldens hemsida nyheten att "senaste forskningen visar att meningsfullhet och bekräftelse är de viktigaste sakerna för att få motiverade elever".

Ehhhh, va? Är detta en nyhet? Är det inte möjligen så att det betraktas som nyhet bara för att det är akademien som säger det, för varje verksam pedagog är väl annars detta en självklarhet?

Å andra sidan, om det är en självklarhet för så många, hur kommer det sig då att inte alla skapar meningsfull undervisning, dvs undervisning som har bruksvärde för eleverna? Vilka hinder ligger i vägen för så många i skolan att göra det man vet är riktigt, med resultatet att eleverna är omotiverade och oinspirerade och pluggar för att de måste snarare än för livet?

Är det inte snart dags för en revolution i skolan där vi kan vända upp och ner på det invanda och pröva nya strukturer och upplägg i vilka det går att förverkliga allt kunnande?

Till dess är det oändligt viktigt att ta del av vad kollegor gör som lyckas och kopiera än det ena och än det andra och sedan kombinera till egna lösningar. Precis som det sägs i artikeln finns det ingen Metod med stort M som kommer att lösa allt för alla i alla lägen. Kanske är det när vi accepterar det faktum att vi arbetar i en miljö där det inte längre finns ett enda facit som vi äntligen kan få utlopp för vår egna motivation och utveckla både oss själva och skolan.

Läs artikeln här

Systemkrasch

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, September 30, 2010 17:05:41

Trots ädla försök har Mora kommuns it-avdelning inte lyckats återskapa de filer som försvann vid en datorkrasch i juni. Alla filer som skapades mellan den 12 april och 12 juni är borta, meddelar Dalarnas Tidningar. Som följd kan en del elever tvingas göra om prov, eftersom betygsunderlag har försvunnit.

Denna lilla notis fanns i dagens GP (hela artikeln finns här) och naturligtvis kan man diskutera hur det här med datasäkerhet sköts, även på andra områden än spam- och virusskydd. Men jag tycker det verkar än intressantare att fundera på det här med det försvunna betygsunderlaget. Vad är det som fanns digitalt som inte pedagogerna har koll på?

Eventuellt kan elever drabbas av omprov. Varför då? Det finns ju inga krav på att elever skall göra prov överhuvudtaget, hur kan man då motivera att prov skall göras om? Borde inte pedagogerna ha rätt bara koll på sina elevers kunskaper och kompetenser, även om några prov försvunnit? Det kan väl inte vara så att betyg enbart sätt på proven, som många gånger bara stämmer av elevens förmåga att memorera och återge texter, formler och regler?

Naturligtvis kan det vara så att pedagogerna fört logg med helt annat material och att det är detta som försvunnit. Då skulle det vara kris ifall någon hemsk olycka inträffat och lärarens kunskaper inte längre går att tillgå eftersom det digitala materialet försvunnit. Men annars borde man väl ha en god uppfattning om var och hur eleven ligger till i förhållande till olika mål.

Man kan också fundera på vad som händer vid beskedet att en elev skall göra omprov ett halvår efter en avslutad kurs eller ett avslutat moment. Kommer eleven att behöva sätta sig och plugga in saker igen, eller är det bara att plocka fram de där efterfrågade kunskaperna som ligger lätt tillgängligt i de egna kunskapsbankerna? Om det bara är att plocka fram är väl omprov inget att orda om, och knappast ens nödvändigt eftersom kunskaperna är så lättillgängliga. Om eleven däremot tvingas sätta sig ner och börja plugga, då är ju frågan till vilken nytta omprovet är. För om man lärde sig för ett prov, istället för livet (och kan använda sig av kunskaperna ett halvår senare), där är det väl egentligen kunskaper provet mäter. Kunskap, eller bildning, lär ju vara det som är kvar när man glömt vad man lärt sig.

Så antingen har eleverna verkligen lärt sig varför ett omprov egentligen inte behövs och pedagogerna kan vara trygga i sig själva att det vet hur eleven ligger till. Eller så behövs verkligen ett omprov eftersom eleverna egentligen inte lärt sig något tidigare utan endast läser till proven och när dom är borta är även underlaget för bedömning borta. Naturligtvis vet pedagogerna vilket betyg elev egentligen skall ha men pressen från omvärlden, som de senaste åren bara pumpat ut budskapet att det endast är genom prov och omdömen som elevers kunskap kan synas eftersom det måste kunna mätas, gör att det är svårt att våga. Hur möter man ett ifrågasatt betyg som man satt på sin egen känsla, grundad i sin professionella kompetens, när omvärlden menar att allt som inte går att mäta med betyg och som man kan tävla med mellan skolor och länder, är flum?

Målet helgar medlen, men när målet är skevt får medlen andra effekter än vad de ursprungligen var avsedda för. Och i slutänden drabbar det den enskilde eleven och dennes syn på skolan kommer knappast att förbättras av det. Hur ser vägen förbi denna knut ut?

Framtiden är här

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, September 26, 2010 21:29:40

Man kan utan svårighet argumentera för att det är i skolan som vi lägger grunden för vår framtid. Inom politisk filosofi har detta länge varit sant och ett tydligt exempel på hur man praktiskt utnyttjat skolan är till exempel att lära ut tillrättalagda versioner om det egna landets historia. Makteliten kan helt enkelt använda sig av skolan för att plantera eller justera vad som är sant. Detta är inget vi tillåter i ett demokratiskt land som Sverige, även om problematiken faktiskt finns också hos oss. Som exempel kan nämnas att när det kommer till avsnitt om arbetslivet talar läroböckerna fortfarande i första hand till eleverna som blivande anställd arbetskraft, och ytterst sällan som egna företagare. Man kan alltså påverka människors uppfattning om vad som är sant och vad som är möjligt genom att endast berätta viss information men inte allt. Det är inte att ljuga, men effekten kan i princip bli densamma.

I senaste valet kunde man på Folkpartiets valaffischer bland annat läsa en slogan som löd ”Framtiden börjar i skolan”. Med detta ville man åter igen lyfta vikten av att diskutera skolan som en av samhällets viktigaste arenor. Samtidigt är det mycket lätt att en sådan slogan inte blir mer än en slogan. Man håller med, och sedan är det bra med det.

Faktum är att framtiden inte börjar i skolan utan att framtiden redan finns i skolan, idag! De barn och ungdomar som vi redan idag möter i skolan är vår framtid. Ingen annanstans i samhället är framtiden redan här! Av den anledningen har i princip alla intresse av att skolan är så bra som möjligt. När detta intresse och engagemang sedan tar sig uttryck görs det i skenet av de egna erfarenhetsbaserade föreställningarna kring skolan, erfarenheter som många gånger ligger en bit tillbaka i tiden då både samhället och kraven på medborgarna såg annorlunda ut.

Man får nämligen inte glömma att i princip alla som vuxit upp i Sverige har en egen erfarenhet av skolan, och därför också föreställningar och åsikter om hur skolan skall vara organiserad och undervisning bedrivas. För oss som arbetar i skolan handlar det i stor utsträckning om att medvetet eller omedvetet antingen att efterstäva att likna de lärare vi tyckte om, eller vara annorlunda än dem vi inte gillade. En del av oss brinner för våra ämnen, andra brinner för att få arbeta med barn och ungdom, ytterligare andra av oss har efter andra yrkesbanor och erfarenheter mer eller mindre av en slump hamnat i skolan. Oavsett orsaken till att vi arbetar i skolan så speglas vårt yrkesutövande i stor utsträckning av hur vi själva upplevt den. Vi jämför med andra ord i första hand bakåt i tid.

Jämförelser bakåt i tid gäller i princip för alla. Man minns hur skolan var och jämför idag med igår, och gör därmed en tankevurpa och tror att det som fungerade igår också fungerar idag.

Samtidigt pågår samhällsutvecklingen i ett rasande tempo omkring oss, och kraven på de medborgare som skall ta över och utveckla samhället vidare är många gånger annorlunda idag än för bara tio – tjugo år sedan. För att möta detta måste man också titta framåt.

Nu är det givetvis så att ingen av oss kan säga särskilt mycket om framtiden. Faktum är att allt vi kan göra är att gissa och dra slutsatser baserade på tendenser och sannolikhetsberäkningar. Däremot står det oss fritt att ha visioner och mål att arbeta mot. En grundregel kan vara att titta på hur nuvarande situation ser ut. Fungerar den? Får vi det resultat vi önskar? Om svaren är ”ja” så vet vi att vi är på rätt väg och kan fortsätta att utveckla det vi redan gör bra. Däremot kan vi aldrig stanna upp och bara fortsätta att göra samma sak. I ett samhälle där rörelse och utveckling är normaltillståndet kommer den som stannar upp och bara vårdar eller förvaltar de facto att röra sig bakåt. Idag är själva rörelsen är status quo.

Sammantaget blir det paradoxalt nog så att skolan, där framtiden formas, jämförs med hur det var förr i tiden, inte med hur det skulle kunna vara i framtiden. I resten av samhället har man riktningen mot framtiden, inte mot historien. I alla fall inte med idéer om att verksamhetens ideal befinner sig femtio år bakåt i historien. Hur skulle det se ut ifall alla som nyttjar eller arbetar inom vården är misstänksamma mot det som är nytt och helst vill att vi gör som man gjorde när vi själva var små eller våra föräldrar var unga? Tänk om man var misstänksam mot allt nytt inom teknikutveckling, inom energi osv. Det skulle innebära tvärbroms i vår samhällsutveckling. Det finns säkert de som önskar det faktiskt vore så, men nu ser verkligheten annorlunda ut och skolan kan inte tvingas bli de utvecklingsfientligas sista utpost, oavsett var de själva är verksamm. Skolan borde tvärtom ligga i nyfikenhetens och utvecklingens framkant. Det är där de senaste pedagogiska rönen skall praktiseras, det är där de senaste datorerna och programmen skall prövas och används och det är där de nya prototyperna för inlärningsstöd finnas. Hela skolan skall andras framtid och optimism och med stöd i våra styrdokument kommer vi att lära våra uppväxande generationer att använda den senaste tekniken utifrån etiska, demokratiska och respektfulla värden.

För att möta denna utmaning måste vi våga erkänna att det ser ut på följande sätt:

Lärarna är utbildade i gårdagens samhälle, utbildar elever i dagens samhälle, som ska leva i framtidens samhälle.

Utifrån denna enkla mening, som är lånad av Thomas Fürth som är guru inom framtidsforskning, blir det tydligt att om kontinuerlig kompetensutveckling borde vara inbyggd i systemet så borde det vara för personal i skolan – där framtiden formas.

Skolan är en tävling

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, September 11, 2010 18:04:46

Vad är det med skolan och tävlandet? Varför är det så viktigt att tävla i skolan? Varför lyfts just tävlingsinslaget så tydligt när det handlar om situationen i skolan idag?

När jag själv gick i skolan upplevde jag att det faktiskt var en tävling. Någon var bäst och fick som belöning en femma i betyg. Sedan fick resten betyg i fallande ordning efter resultat. Visst kunde flera stycken vara bäst, eller i alla fall få femmor, men femmorna var begränsade och pallplatsen trång. Störst pallplats fanns vid betyget trea. Där befann sig medelmåttorna och den stora massan. Ingen stack ut åt något håll, utan allt var frid och fröjd. Sedan blev pallplatserna mindre igen ner man kom ännu längre ner där rebellerna, dom som hade jobbigt hemma eller de kriminella och farliga befann sig.

Nuvarande betygssystem införde en annan ordning, en ordning där pallplatsernas storlek var flexibel och där alla kunde få plats på den översta. Alla kunde plötsligt vara bäst, för till skillnad från det tidigare systemet där alla tävlade mot varandra handlade det nu istället mer om en individuell tävling man istället skulle förbättra den egna prestationen. Detta innebar att det inte längre blev kris ifall alla skulle ha alla rätt på ett prov eftersom alla då också kunde få högsta betyg.

I och med detta skulle man kunna påstå att tävlandet i traditionell mening upphörde i skolan. Istället ifördes ett sorts personligt mästerskap där alla skulle uppmuntras och stöttas i att ständigt förbättra sig eftersom det nu saknades en medelmåttornas pallplats. Tanken var fantastiskt, och uppenbarligen också alltför radikal och främmande för ett utbildningssystem där man utgår från att endast några få kan vara bäst.

Det som i teorin såg utmärkt ut kom i praktiken istället att bli något helt annat. Eftersom stora delar av lärarkåren inte tycktes kunna svälja den uppfattningen att alla skulle kunna bli bäst kom man istället, medvetet eller omedvetet, att välja ut betyget G som den nya trean. Alla borde kunna få en trea (som var medelvärde) och alla borde kunna få G. Denna påhittade koppling har sedan införandet av det målrelaterade betygssystemet 1994 påverkat många elever.

Det märks i första hand på inställning som en del pedagoger och läromedelförfattare har att låta eleverna välja vilket betyg de skall arbeta mot. Att betygssystemet egentligen skapade möjligheter och uppmuntrade till att låta alla arbeta mot MVG tycks många helt förbisett. Detta får mig att undra om det är detta missförstånd eller förbiseende som det för skolan så viktiga tävlingsmomentet försvann? Ledde möjligheten till att alla kan vara bäst till någon sorts handlingsförlamning? Var det så att det var själva konkurrensen eleverna emellan om de åtråvärda höga betygen som ledde till goda prestationer, och när denna försvann så försvann också motivet till att plugga hårt?

Om så är fallet innebär det att skolan inte för egen maskin vet hur man motiverar en ung människa att söka, ta till sig och utveckla kunskap och lärande utan en piska och morot. Skolan klarar alltså inte av att motivera människor att lära sig. Och inte heller tycks man vara intresserad av att själv lära sig det, man skyller istället på barnen och eleverna.

Det blir extra intressant om man ändrar perspektiv och tittar på de yrkesverksamma i skolan. Varför har man inte på 16 år lyckats bättre med att hitta nya sätt att inspirerar och motivera barnen och eleverna till lärande än vad man gjort? Kan det vara så att de själva är så totalt förslavade under tron att endast yttre faktorer kan leda till prestation att de inte ser något annat sätt? Det skulle ju innebära att det kanske finns de som arbetar i skolan inte primärt för att stötta de ungas utveckling utan för att man har så långt sommarlov. Det skulle kunna innebära att det finns de som arbetar i skolan som i första hand ser till egna behov istället för till elevernas.

Som en parentes kan man också fundera på vad anledningen är till att nuvarande betygssystem många gånger fortfarande benämns som "det nya betygssystemet". Man kan undra varför, det har över femton år på nacken. Vem skulle kalla en femton år gammal mobiltelefon för "den nya mobiltelefonen"? Är det så att man tänker sig att detta nya är fluga som snart dragit vidare och vi får lov att återgå till det gamla. Och medan vi väntar så kör vi lite som det gamla ändå, eftersom det är enklare.

Kanske är det i skenet av detta som vi håller på och får panik över att vi sjunker resultatmässigt i internationella kunskapstävlingar som i stor utsträckning i första hand mäter fakta. Vi måste bli bättre på att tävla. Mindre inflytande från eleverna, som inte vet sitt egna bästa eller förstår vikten av höga placeringar i olika undersökningar. Mer makt åt pedagogerna eftersom detta innebär ett visst återskapande av piska och morot.

Samtidigt tvivlar jag på att vi vinner på detta. Jag har många gånger hört att unga svenskar som pluggar eller arbetar utanför landets gränser utmärker sig positivt i sitt sätt att vara, ta initiativ, använda information och angripa olika problem. Där tror jag att vi har stora framtida vinster att hämta om vi vågar uppmärksamma och erkänna dessa bitar och arbeta med dem. Så som nuvarande läroplaner ger stöd för.

Kanske kommer det inte leda till att Sverige får Nobelpriset i större utsträckning i framtiden, men om de som är skickliga att titta i kristallkulan tolkar signalerna rätt så kommer framtidens Nobelpris att i hög utsträckning tillfalla asiatiska länder, inte Europa eller Amerika. Att i de sammanhangen ändå kunna fortsätta dela ut Nobelpris är då inte det sämsta. Det innebär ju att ett litet land som Sverige kanske inte drar hem medaljerna, men att ett litet land som Sverige kan vara med och uppmuntra och påverka forskningen i positiv riktning är verkligen inget att förakta. Tvärtom, oavsett hur tjusiga och kraftfulla instrument det finns i orkestern så är det ändå i den blygsamma dirigentpinnen det verkliga inflytandet finns.

Att tänka annorlunda

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, August 27, 2010 10:48:35

Får man tjäna pengar på att driva en skola? Är det okej att driva en skola så att aktieägarna kan få utdelning? Spontant skulle jag svara ”nej fy sjutton, så får man inte göra” och därmed ansluta mig till den grupp som vill in och reglera.

Men så stannar jag upp och tänker ett varv till, och då blir min ståndpunkt betydligt mycket mer komplex. Först, skolan är det viktigaste vi har i samhället, tätt följt av vården. Dessa institutioner måste fungera och av den anledningen hjälps vi alla åt gemensamt att samla in pengar genom skatt för att verksamheten måste kunna garanteras. Ur det avseendet kan det upplevas bakvänt att kunna plocka ut vinster.

Samtidigt, hur kan man plocka ut vinst ur skolan? Den bild av skolan som kommuniceras ut på bred front är bilden av en verksamhet som mer eller mindre havererat. Jättelika klasser, utbrända lärare som hunsas av elever, en nedmonterad elevhälsa, bortplockade stödresurser och undermålig mat samt gammal utrustning i nedslitna lokaler. Hur kan man plocka ut vinster ur en sådan verksamhet? Eller ser den ut så därför att pengarna går direkt till aktieägarna?

Som jag ser det blandas flera bilder ihop. Den ovan extremt dystra beskrivningen gäller i första hand kommunal skola och aktiediskussionen gäller de fristående skolorna. Borde det då inte vara tvärtom egentligen, att friskolorna suger ut skattepengar på elevers och lärares bekostnad med de kommunala skolorna borde blomstra eftersom de är slutstation för pengarna? Men så är det inte, och av den anledningen tycker jag att man skall tänka sig för innan man går in och vidtar åtgärder. Det som först borde undersökas är ifall friskolorna faktiskt kan bedriva fullgod och kvalitativ verksamhet som uppfyller de krav som finns (vilket är just vad Skolinspektionen gör) och samtidigt gå med vinst. Hur bär dom sig åt? Vad är knepet? Finns det någon hemlighet här som bara friskolor känner till och som dom likt något hemligt ordenssällskap håller för sig själva?

Ett vanligt svar är att de bästa eleverna och de bästa pedagogerna söker sig till friskolor och resten blir kvar i de kommunala. Det har nog tidigare legat något i det svaret men idag finns det så många friskolor att det är orimligt att tro att det endast är någon sorts elit som studerar eller jobbar vid dessa. Även friskolor dras med problem som studietrötta elever, frånvaro, utbränd personal och brist på material.

Det som istället skiljer friskolorna från de kommunala skolorna är själva synen på skolan och synen på varför man är där. Friskolorna kommunicerar ut en vision och talar om framtida möjligheter medan kommunala skolor talar om skolplikt. Friskolorna peppar sin personal med utmaningar och uppmuntran att pröva nya lösningar för att stötta eleverna mot målen medan de kommunala skolorna peppar sin personal med diskussioner om vem som skall ansvara för vad när det inte finns pengar till att anställa mer personal som kan ta hand om sådant som är jobbigt. Friskolorna arbetar aktivt för att behålla sina elever och skapa ett gott rykte genom att erbjuda annorlunda lösningar, gärna med anknytning till det som intresserar eleverna. På de kommunala skolorna försöker personalen dölja besvikelsen för eleverna att behöva jobba på en skola som är snuvad på de studiemotiverade och bästa eleverna.

Okej, det här var lite grand karikatyrer men ibland måste man spetsa till det för att ha något att diskutera kring. Jag har naturligtvis massor av erfarenhet av fantastiska kommunala skolor där personalen brinner för sitt jobb och gör underverk, och visst finns det en och annan friskola där stämningen är god dag yxskaft, men min poäng är att generellt finns här två olika bilder av skolan där den fristående skolan representerar det som är bra och den kommunala det som är dåligt. Den kommunala skolan verkar många gånger vara på väg att krossas under den inlärda hjälplöshetens ok. Och i de fall pedagoger eller kanske hela skolor ändå försöker skaka av sig den finns det alltid kollegor, föräldrar, andra skolor, politiker eller andra som börjar reagera med ”nä, vänta nu, vad är det här för flum? Av kepsar, bort med mobiltelefoner och in med betyg från årskurs tre” istället för att säga ”vad intressant! Skall ni pröva lite nya grepp nu när det visar sig att det gamla sättet kanske inte är det mest effektiva längre?”.

Det är i det här läget det är intressant att studera friskolornas syn på sig själva, upplägg, studieresultat, kompetens- och förmågeutveckling hos både elever och personal och sedan fundera på hur framgångsfaktorerna kan tillämpas också på de kommunala skolorna. Först därefter, när ALLA som jobbar i skolan, oavsett huvudman, med glädje och förväntan går till jobbet och längtar efter mötet med barnen och eleverna, då kan man börja titta på eventuella vinster. För i det läget borde också de kommunala skolan ”gå med vinst” och då kanske regleringen blir sådan att minst 75% av vinsten i friskolorna måste återinvesteras i verksamheten medan hela vinsten går tillbaka i de kommunala. Tänk vilket lyft det skulle bli på alla sätt: hungriga lärare med tillgång till pengar för verkligt meningsfull kompetensutveckling, elevhälsa med goda resurser, olika stödpersoner, bra mat samt uppdaterat och relevant utbildningsmaterial i fräscha lokaler. Detta är inte en vision utan ett fullt genomförbart mål, och för att nå dit måste vi först skapa en attitydförändring i skolan innan vi bestämmer oss för att slå ihjäl de exempel av vilka vi kan dra lärdom.

Matematik für alle

skolaPosted by Jonaz Björk Mon, July 19, 2010 15:15:26

Ett av barnen fick ett brev från ett företag som erbjuder mattestöd för elever:

”Under fem halvdagar har du möjlighet att gå en sommarkurs där du lär dig hela nästa års matematik. Du får ett stort försprång, skolan blir lättare och du kan höja ditt betyg.”

Wow, vem skulle inte vilja hoppa på det? Ett års matematik på fem halvdagar (sammanlagt 20 timmar) för endast 1795 kronor!

Barnet var skeptiskt och undrade ”vad skall jag då göra på mattelektionerna?”. En mycket klok fråga. Vi vet redan, visa av erfarenhet, att den som ligger långt fram i de flesta fall straffas med extra stenciler på sådant hon/han redan behärskar medan resten av klassen skall komma ikapp.

Jag vet, jag skrev ”straffas”, för det är så jag ser det. Om någon lyckas lösa en uppgift som blir belöning oftast mer av samma sak. Av någon anledning är det vår syn på rättvisa. Gruppen ställs mot individen, och ifall den som löst uppgiften skulle få ledigt, få skapa egna uppgifter som intresserar eller utmanas med nya, svårare uppgifter som stimulerar fortsatt utveckling så är det orättvist gentemot resten av gruppen som kämpar och sliter.

Man skulle ju kunna se det som så att när väl en elev uppnått ett mål så sätter man den eleven i fortsatt arbete att utvecklas med svårare uppgifter, istället för att bromsa eleven med ännu mer av samma sak som redan behärskas. En höjdhoppare som nått 2 meter fortsätter ju inte att träna på 2 meter utan lägger ju då målet högre, på 2,01 meter. Eftersom man kan tro att en elev som har det enklare för sig i ett särskilt ämne också är mer självgående i detsamma frigörs mer tid åt de elever som behöver mer stöd.

Ett alternativ om man redan kan en kurs är ju att tenta av det, vilket i teorin skall vara möjligt men i praktiken desto svårare. Och eleven bara dyker upp på matteproven men skippar lektionerna är risken att det i bedömningen för betyg läggs in helt irrelevanta faktorer som huruvida eleven närvarat på lektionerna etc. Dessvärre smyger sig då och då ett dolt uppförandebetyg in i lärares bedömningar trots att det i den målrelaterade skolan är just målen som är i fokus.

Låt oss ändå säga att en elev går stödutbildningen, och sedan kan tenta av mattekursen, vad skall då hon/han göra med den tid som frigörs? Få stöd i ämnen där det inte går lika bra? Hur skall det stödet kunna frigöras? Vem skall stötta, och blir det på bekostnad av andra elevers tid då? Och är det inte lite orättvist att någon som är duktig i ett ämne skall få mer stöd i ett annat, det kan ju finnas fler som behöver det stödet men dom har ju matte då?

Men det finns mer att fundera kring ett sådant här erbjudande. Fem halvdagar räcker enligt företaget för att lära sig en hel mattekurs. Låter inte det lite ihåligt? Jag vet faktiskt inte, själv tycker jag inte att det låter orimligt. Förvisso finns det en del rena ”fakta” att lära sig utantill i matematik men framförallt handlar det om strategier och en viss logik. Det handlar om att kunna koda av en uppgift och välja lämpligast strategi för att lösa den. Målen en elev skall ha uppnått i slutet av årskurs nio ser ut enligt följande:

Eleven skall ha förvärvat sådana kunskaper i matematik som behövs för att kunna beskriva och hantera situationer samt lösa problem som vanligen förekommer i hem och samhälle och som behövs som grund för fortsatt utbildning.

Inom denna ram skall eleven

– ha utvecklat sin taluppfattning till att omfatta hela tal och rationella tal i bråk- och decimalform,

– ha goda färdigheter i och kunna använda överslagsräkning och räkning med naturliga tal och tal i decimalform samt procent och proportionalitet i huvudet, med hjälp av skriftliga räknemetoder och med tekniska hjälpmedel,

– kunna använda metoder, måttsystem och mätinstrument för att jämföra, uppskatta och bestämma längder, areor, volymer, vinklar, massor, tidpunkter och tidsskillnader,

– kunna avbilda och beskriva viktiga egenskaper hos vanliga geometriska objekt samt kunna tolka och använda ritningar och kartor,

– kunna tolka, sammanställa, analysera och värdera data i tabeller och diagram,

– kunna använda begreppet sannolikhet i enkla slumpsituationer,

– kunna tolka och använda enkla formler, lösa enkla ekvationer, samt kunna tolka och använda grafer till funktioner som beskriver verkliga förhållanden och händelser.

Det som bedöms i ämnet matematik är olika förmågor:
- Förmågan att använda, utveckla och uttrycka kunskaper i matematik,
-
Förmågan att följa, förstå och pröva matematiska resonemang,
-
Förmågan att reflektera över matematikens betydelse för kultur- och samhällsliv.

För det högsta betyget, MVG, ser kriterierna ut enligt följande:

Kriterier för betyget Mycket väl godkänt

Eleven formulerar och löser olika typer av problem samt jämför och värderar olika metoders för- och nackdelar.
Eleven visar säkerhet i sina beräkningar och sitt problemlösningsarbete samt väljer och anpassar räknemetoder och hjälpmedel till den aktuella problemsituationen.
Eleven utvecklar problemställningar och använder generella strategier vid uppgifternas planering och genomförande samt analyserar och redovisar strukturerat med korrekt matematiskt språk.
Eleven tar del av andras argument och framför utifrån dessa egna matematiskt grundade idéer.
Eleven reflekterar över matematikens betydelse för kultur- och samhällsliv.

Självfallet befinner sig olika elever på olika nivåer men att arbeta med målen ovan under fem fokuserade halvdagar (istället för 40 – 60 minuters lektioner utspridda lite då och då under en vecka) gör säkert skillnad.

Och leder till ett missförstånd som barnet gav uttryck för i sin undran över hur företaget arbetar då olika elever har arbetat med olika matteböcker i skolan. Då måste väl eleverna ha fått olika undervisning? Nej, så är det inte. I alla fall är inte tanken sådan. Målen som uttrycks är alltid minsta nivå, inte högsta nivå. Läromedlen skall alla vara skrivna så att eleverna får utveckla och träna de ovan definierade förmågorna. Som lägsta nivå. Uppåt finns inga begränsningar. Vilken skola som helst skulle rent teoretiskt kunna köra fem halvdagar matte och under dessa lära eleverna hela årskursens matematik och sedan ägna resterande året åt – nästa års matematik – problem och utmaningar formulerade av eleverna själva – att identifiera matematik i samhället och arbeta tillsammans med arbets- och föreningsliv med praktiskt matematik. Till exempel.

Istället är tendensen idag dessvärre att bromsa elever, eftersom det är så stökigt med 30 elever som befinner sig på olika ställen i böckerna och på olika nivåer med olika uppgifter. Vilket väl egentligen är tanken med en individbaserad skola?

Jag skulle vilja föreslå ett litet experiment nämligen att kommunen köper in dessa halvdagar till kommunens alla elever. Som jag ser det kommer alla att vinna:

1) Eleverna vinner då de kommer att nå målen i matematik. Eftersom detta sker under en kort och koncentrerad tid kan de ägna resten av läsåret att träna vidare sina förmågor i de övriga ämnena. Dessutom kan tiden som annars skulle lagts på matematik styras om till andra ämnen eller områden där mer stöd behövs.

2) Matematiklärarna, som enligt debatten inte bara är en bristvara utan dessutom har bristfälliga kunskaper, vinner i och med att agnarna sållas från vetet. Det är rimligt att behålla en mattelärare per skola som kan vara stöd för kollegor och elever under resten av läsåret i de matematiska sammanhang som lär dyka upp. Man kan anta att endast de bästa lärarna får anställning varvid mattelärarna blir högstatuslärare som disponerar sin tid efter de behov som finns.

3) Skolan vinner då matematiklärarna blir en resurs som kan gå in och stötta i annan undervisning där matematik finns närvarande. På så sätt blir matematik naturligt integrerat, och för eleverna användbart och därmed meningsfullt, i övriga ämnen. Dessutom frigörs tid då matematiklektionerna försvinner, tid som läggas på planering, elevstöd eller egen fortbildning.

4) Kommunen vinner då denna insats med största sannolikhet är billigare än att ha flera matematiklärare på varje skola. Och om det utlovade resultatet uteblir kran man alltid kräva pengarna tillbaka och anställa mattelärare.

5) Matematikföretagen vinner då får uppdrag. Samtidigt ökar kraven på fortsatt utvecklad metodik vilket eleverna vinner på med ytterligare förbättrade resultat.

6) Sverige vinner då de svenska matteresultaten kommer att förbättras i de internationella jämförelserna. Eftersom matematik också visar sig vara lukrativt kommer ämnet att bli än mer intressant att arbeta med varvid statusen höjs.

Det ser med andra ord som att alla vinner på försöket. Och i värsta fall, ifall inte matteföretaget håller vad det lovar kan ju kommunen kräva pengarna tillbaka och anställa matematiklärare igen, som väl vid det laget ändå blivit exklusiva lärare med ökad status som följd. Så friskt vågat!!!

Lycka - hela tiden eller bara ibland

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, June 12, 2010 08:00:49

Varför måste allt i skolan vara ett ämne? Varför kan/får/vill vi inte arbeta med helheter?

I senaste numret av Skolvärlden lyfts lyckoforskning och vinsten av att få in lyckoperspektivet i skolan. En av de både rösterna som uttalar sig om detta funderar över ifall det är möjligt att ha lycka som ett nytt skolämne, en fundering som känns rätt märklig.

Tänk att ha ett schema på vilket det står ”lycka” eller ”lyckokunskap” 40 – 60 minuter i veckan. Hur skulle det påverka eleverna? Kommentarer som ”På nästa lektion skall vi vara lyckliga” eller ”Men jag kan ju inte vara lycklig på tisdagar i slöjden, lycka har vi ju på torsdagar” känns inte helt avlägsna i sådant sammanhang. Och lite kan man ju dra paralleller till det faktum att livskunskap kan finnas på schemat. Självkännedom, värderingar och tankar om livet i stort är hänvisat till en begränsad tid under veckan, avskilt från andra ämnen.

Istället borde väl varje lektion utöver det aktuella ämnet också vara en lektion i livskunskap. Ämnet skall ju kunna användas praktiskt i livet, annars kan man ju undra varför ämnet alls skall läsas. På samma sätt borde väl lycka finnas i alla ämnen, alla lektioner. Vad är annars alternativet, att vara olycklig på lektionerna? En fråga som faktiskt inte enbart kan låta tokrolig utan som faktiskt är högst relevant för många elever.

Så varför kan inte lycka och livskunskap få genomsyra allt som görs i skolan? Och lägg gärna till hälsotankar och genusperspektiv, och fundera alltid över ifall inte ämnet kan kryddas med sång, dans och drama. Och kan man vara mer rörlig? Och lägga mer undervisning utanför klassrummet och skolan? Och använda sig av livet som kunskapskälla som alternativ till läroböcker?

Kanske skulle man kunna arbeta mer med helheter och sätta in dessa i de sammanhang som utgör elevernas verklighet och på så sätt göra skolarbetet med meningsfullt? Vad har man att förlora, mer än att det ur betygssynpunkt blir svårare att bedöma den lilla begränsade skärvan som kan sägas utgöra ett specifikt ämne. Men eftersom vi som vuxna inte är så noga med att dela upp och renodla varenda sak vi gör som ett specifikt ämne kanske vi inte heller måste tvinga på våra elever ett onaturligt sätt att betrakta världen.

Så in med lyckan i skolan, och låt den bli synlig och användbar för eleverna varje dag, i varje ämne, under varje lektion. Det tror jag alla vinner på.