Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Jag leker - jag finns

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Fri, June 07, 2013 22:13:29

Jag älskar att leka! Jag älskar att för en stund leva i ögonblicket och hänge mig åt en uppgift, en roll eller ett fokus. Jag älskar att upptäcka något om mig själv under den där stunden, något som kanske förklarar en händelse som förbryllat mig eller något som kan hjälpa mig i framtiden i vissa situationer. Leken är för mig självkännedom och personlig utveckling.

Samtidigt vet de flesta som känner mig att jag vara den siste att kasta mig in i ett uppsluppet gäng som stojar och stimmar. När jag känner mig obekväm i situationen fylls jag av en känsla av pinsamhet. Det kan då vara något med vad syftet med leken är som får mig att reagera avvisande. Om jag vet syftet och jag känner att vi alla delar detta syfte och att toleransen är stor för den som för ögonblicket inte vill delta, då är det okej. Men om syftet är oklart eller helt fel för mig, eller då det inte alls verkar finnas något syfte och samtidigt måste alla vara med för annars är dom tråkiga och dumma, då bangar jag helst. Och blir den där tråkige och dumme, vilket inte alls är min avsikt för i grund och botten älskar jag ju att leka.

De lekar jag föredrar är sådana som lite förskönande kallas för övningar, för att det inte skall upplevas som barnsligt och därmed ge fler personer orsak att frukta pinsamheter. Men jag gillar även lekar som faktiskt verkar sakna något större syfte, som mer handlar om att skapa helt slumpmässiga grupper och gemenskaper och kanske även om att få reaktioner från främlingar. Här tänker jag på exempelvis Geocaching och Flashmobs.

Geocachare finns över hela världen och är tillgängligt för vem som helst, förutsatt att man har tillgång till GPS-teknik och Internet eller mobiltelefoni. Förutsättningarna är förstås orättvisa i vår värld men trots detta tror jag att geocaching är förhållandevis demokrastiskt. Och det är ingen som vinner, och ingen som är extra ansvarig, och det kostar inte vettlösa summor, och alla kan vara med och utveckla genom att själva placera ut cacher. Gemenskapen är att de som cachar vet var cacherna finns, övriga befolkningen kan bokstavligen sitta på en cach utan att ha en susning. Och de som vet skall ta och logga cacher utan att någon som inte cachar ser. Det kan alltså hända att när jag letar efter en cach möter en annan cachare, som kan komma precis varifrån som helst på jorden, och där och då skapas en gemenskap i det att vi främlingar har ett gemensamt mål och nu arbetar ihop. Det förbrödrar, i alla fall mellan de invigda.

Med en flashmob blir gruppen större. Vid en given tidpunkt, på en given plats, skall alla invigda befinna sig i området och vara precis som vem som helst av alla vanliga och oinvigda som finns där. Och när det överrenskomna klockslaget inträffar så agerar alla invigda utifrån ett på förhand överenskommet tema. Aktionen pågår under kort stund och sedan upplöses gruppen varvid de invigda blandas upp med desom befunnit sig i närheten. Vissa flashmobs kräver god planering och repetition, andra är upprop på Facebook eller via mejllistor och det är fullt möjligt att delta i en flashmob tillsammans med hundra andra personer man aldrig träffat innan och aldrig kommer att träffa efter. Men just där och då kanske man dansar mobildisco ihop, kramas eller har kuddkrig. Främlingar som för några minuter är tätt sammanbundna i aktionen, ofta till den omgivande allmänhetens förvåning och ofta även förtjusning.

Denna tjusiga bild på undertecknad togs vid Flashmoben på IKEA den 23 januari 2010 då vi lekte kurragömma inne bland möblerna.

Att leka är att utmana sig själv, att bejaka sig själv men också att respektera och bejaka sina medmänniskor, även om jag aldrig träffat dem förut och aldrig kommer att träffa dem igen. Att leka är knyta människor närmre varandra och göra världen mer tolerant och human.

Kolla källan, för 17!

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sun, March 24, 2013 20:03:57

Läste nyligen en vän som i en diskussionstråd på Facebook uppgivet frågade sig vart det källkritiska tänkandet tagit vägen apropå många av galenskaper som idag tycks sprida sig på nätet och som folk tror på som sanna. Foliehattarna bygger universum med utvalda detaljer och Svenssonparanoikerna hänger glatt på.

Själv är jag kanske en ytterlighet på andra sidan, jag vill verkligen veta varifrån en uppgift kommer, vem som dragit en slutsats eller vilka undantag som finns till en sanning. Dyker det upp en bild eller film som folk (och kanske även jag) häpnar åt så vill jag veta mer om dess bakgrund och sanningshalt innan jag själv sprider vidare.

Ett exempel är den här blå draken som sägs existera. Det krävs inte mycket googlande förrän jag kan konstatera att detta fantasieggande djur faktiskt existerar och heter violsnäcka på svenska. Det känns magiskt att detta lilla djur kan bli så stort som 8 cm och finns runt om i världen.

Ett annat exempel är de svarta lejon som folk runt om i världen värnar om. Trots att det finns flera riktigt detaljerade genomgångar av denna och ett par andra bilder på svarta lejon som tydligt visar att de är (oftast) skickliga manipulationer så envisas människor med prata om dem som om de vore sanna. Även om det vore spännande med svarta lejon så borde man väl ändå fundera på varför de så sällan nämns om de nu faktiskt finns i samband med sällsynta djur.

Ett exempel som jag råkade på idag och som folk reagerar på med att hylla piloten är den här filmen. Man kan ju fundera på hur en sådan incident kunnat inträffa utan att spridas globalt via nyhetsmedia. Och det räcker med en första titt för att börja fundera på en rad märkligheter, som att 1) varför upptäcker filmaren planet först när det när det nästan kraschar på stranden, det borde ju gjort väsen av sig sedan en tid, 2) när filmaren vänder sig om tar det en evig tid innan planet fångas av kameran och då verkar det knappt rört sig, det är fortfarande ganska rakt ovanför, 3) när planet susar iväg mellan husen dröjer det inte många sekunder innan det dyker upp igen bakom berget, nu med helt ny kurs vilket tyder på en helt makalös gir i en hastighet som borde vara hög nog för att bryta sönder härligheten, eller så borde är hastigheten vara så låg att planet helt enkelt inte klarar att hålla sig uppe. Nå, även här löser man gåtan snabbt genom att googla med det här resultatet.

Trots detta kan man i vissa trådar läsa synnerligen upprörda kommentarer över att folk påstår det hela vara ett falsarium. Som om att det är elaka människor som inte unnar världen ett mirakel. Nå, jag unnar verkligen världen mirakel. Jag önskar till och med att världen fick uppleva fler mirakel som kunde stärka individer till att själva utföra sådana handlingar. Därför väljer jag att avsluta med just ett mirakel med anknytning till detta sista exempel. Man får tycka och tänka vad man vill om internet, själv anser jag att med ett källkritiskt synsätt kan man på nätet finna mycket fantastiskt, väl värt att ta till sig och sprida vidare. Som detta, ett äkta mirakel baserat på människors kunskap och skarpsinne.

Hjärnan i baklås

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sun, February 19, 2012 15:59:43

Läste om en studie som visade om vi människor ställs inför fullbordade faktum så finner vi oss i oftast i dem. Om det däremot finns en öppning för fler alternativ så tar vi gärna chansen att undersöka dem.

Detta stämmer väl med en annan undersökning där små barn fick en pryl med många funktioner. Hälften av barnen fick en av funktionerna demonstrerad för sig, den andra hälften fick inga ledtrådar alls. I den andra gruppen upptäckte barnen många av de olika funktionerna medan barnen i den första gruppen endast i liten utsträckning upptäckte fler är den demonstrerade.

Det är kanske så vi fungerar, att vi som regel tenderar att ta det som sägs som sant. Om det sedan inte stämmer med exakt med våra upplevelser antingen förkastar vi hela förklaringen eller så idiotförklarar vi oss själva och förbannar vi vår oduglighet.

Detta är ju inget märkvärdigt. Vi känner väl alla igen uttryck som ”det där har vi prövat, det funkar inte” eller ”vi har försökt allt men det sitter i väggarna”. Snarare är det så att det sitter i våra huvuden och att det inte funkar eftersom vi förmodligen inte prövat alla olika varianter. Och varför skulle vi, om vi ser det som en sanning att det inte funkar så är det ju en saning.

Skolan präglas av sanningar. Barnen och eleverna skall lära sig. Det man lär sig är ju då knappast en massa ”kanske…”, ”tänk om…” och ”varför inte…” utan det man lär sig är på förhand givna fakta som sedan kan kontrolleras på ett sådant sätt att elever kan klumpas ihop i skolor, kommuner och länder som sedan skall kunna jämföras med varandra i jakt på absolut kvalitet.

Att med dessa förutsättningar kräva att elever skall utveckla sin kreativitet är ju närmast ett skämt. Om allt, från lokaler och scheman till läroböcker och pedagogers uppdrag präglas av fixerade och färdiga uppdrag och lösningar så är jordmånen för att kunna odla kreativitet hyfsat begränsad.

Och utifrån ovan resonemang, vad innebär i så fall en sådan här text? Befriar den, eller fängslar den ytterligare? Hur skall en vettig diskussion om en kreativ och entreprenöriell skola kunna föras och som verkligen leder framåt?

Sten sax påse

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Wed, July 21, 2010 09:25:34

Med ett plastgevär med pingisbollar fyllda med stark chilipeppar kan man få iväg elefanter från en majsåker. Babianer kan hållas borta med levande ormar. Mot lejon är vaktåsnor oslagbara – de är orädda och skränar, sparkas och bits, konstaterar FN:s jordbruksorgan FAO, som prövat olika metoder för att hålla djur och kultur åtskilda. (TT-AFP)

När jag först läste notisen tyckte jag att den var lite lustig och jämförde med Sverige där problemen i första hand handlar om mördarsniglar. Men av någon anledning har texten dröjt sig kvar och ju mer jag tänkt på den desto fler frågor har uppstått. Många frågor. Till exempel:

När, var och hur är metoderna prövade? I laboratorium? Knappast troligt när man prövar grejer på elefanter. Datasimulering? Ehhh, jag får känslan av att antalet faktorer och variabler som i så fall skulle behöva läggas in skulle få NASA’s simuleringar att framstå som taffliga. Eller har man legat på lur i ett dike intill en majsåker och väntat… och väntat… och väntat på att elefanterna skall dyka upp. Och när de väl dyker upp så börjar man testa olika saker. Tänk i så fall vad mycket grejer man måste ha med sig där i diket för visst måste man ha provat nästintill ett oändligt antal föremål och kombinationer för att till sist inse att det är kombinationen leksak – idrott – matlagning som vinner.

Beträffande babianerna funderar jag över ifall ormarna dök upp som alternativ före eller efter man hunnit fram till det tidigare så framgångrika leksak – idrott – matlagningskonceptet. Och när väl ormarna kom på tapeten, hur lyckas man dressera dem så att de patrullerar, eller slingrar sig, runt rätt majsfält? Har man då först byggt någon sorts ormfållor där myllrande mängder av ormar vrider sig likt den värsta av Indiana Jones mardrömmar? Och hur vet man då att det inte är själva fållan som skrämmer babianerna? Och hur håller man liv i alla dessa ormar som skall hålla apor borta? Och hur står det till med ormarnas giftighet, duger det med usla snokar eller måste det till reptiler som dryper av gift? Och vad gör man då i fall det skulle uppstå hål i fållan inåt fältet och majsfältet översvämmas av giftormar som på grund av den omgivande fållan inte kan ta sig ut? Då kanske man till och med skulle tycka att det vore avkopplande att jaga bort babianer jämfört med att rensa majsfältet på orm.

Men det jag tänker mest på är det här men lejonen och åsnorna. Har man i det fallet ens prövat leksak – idrott – matlagning? Eller gick man direkt på att ställa upp andra djur? Prövade man orm? Eller kanske babianer? Elefanterna var nog för stora men åsnor låg uppenbart nära till hands. Och innan man kom på åsnan, vad prövade man egentligen för djur? Är inte risken stor att om man placerade upp en rad olika djur runt det där fältet som alla föll offer för lejonen att lejonen uppfattade fältet som extra attraktivt och läckert eftersom det där varje dag serveras nya spännande rätter? Tydligen var då åsnorna lejonens övermän, men frågan är hur roligt det är att hantera ett djur som till och med skrämmer lejon? Vem vågar gå ut och skörda majs omgiven av djur som till och med får lejon att dra in svansen mellan benen?

Tänk vad lite man vet egentligen och vad mycket man kan lära sig. Tänk vad det här gänget vid FAO lärt sig vid det där majsfältet (prövade man också andra fält med andra grödor, eller är detta typiska "majslösningar"?) genom att hela tiden tänka nytt och tänka annorlunda. Det finns ju inga misslyckanden, bara feedback, vilket jag tror att FAO-gänget lätt skulle skriva under på.

Skratta... eller gråt

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sat, July 17, 2010 17:00:45

Internet är fullt av fantastiska, dedikerade människor som brinner för olika frågor. Eller som brinner mot olika företeelser. Jag tycker ofta är det väldigt roligt, och fascineras också ofta av den energi, ambition och helt seriösa ton dessa eldsjälar äger.

Det senaste jag snubblat över är gänget som avskyr typsnittet Comic Sans (http://bancomicsans.com). Personligen känner jag att om det existerar ett typsnitt jag inte gillar eller tycker är användbart så låter jag bli det. Skulle sedan någon annan använda det så är det deras val. Men vissa drar alltså igång en liten apparat, på skoj eller inte, med ambition att förbjuda typsnittet. Nytt bränsle är på ingång i och med nya typsnittet Comic Sans 2010 och man kan gissa att fontsoldaterna kommer att lägga en del tid och energi på detta.

Just detta att vem som helst kan tycka och tänka vad som helst och göra världen uppmärksam på det är ju underverket i Internet. Tänk vad många som via nätet fått utlopp för olika idéer som annars skulle hamnat i byrålådan eller aldrig ens lämnat hjärnans neuroner.

Å andra sidan kan jag bli lite sorgsen över att så många lägger hela sin själv i detaljer som faktiskt varken gör till eller från här i världen. Jag tror nämligen inte att världen varken blir bättre eller sämre av att Comic Sans raderas ut. Möjligen lite tråkigare eftersom det skulle innebära ett valbart alternativ mindre, och jag tror på mångfald. Tänk om dessa eldsjälar istället spann loss på sådant som verkligen spelar roll. Som att radera ut ekonomiska orättvisor, ojämställdhet och sjukdomar. Tänk att verkligen få göra skillnad, att verkligen få påverka och kunna berätta för barnbarnen att ”jag var minsann med och avskaffade sexhandeln, så nu är världen en bättre plats att leva på” snarare än ”jag var minsann med och avskaffade typsnittet Comic Sans, så nu är världen en bättre plats att leva på”.

Fast om det nu är typsnittet som är motorn för förändring skulle man kanske kunna tänka sig en kompromiss, och det skulle möjligen vara ”jag var minsann med och avskaffade sexhandeln, och när vi ändå höll på avskaffade vi typsnittet Comic Sans också så nu är världen verkligen en bättre plats att leva på”. Varför nöja sig med lite?

Fotboll med hinder och möjligheter

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sat, July 03, 2010 22:56:38

Det är VM i fotboll och jag har redan funnit mig sittandes framför åtskilliga matcher, och fler lär det bli. Det är något speciellt med de här stora evenemangen som tillåter alla, även oss som i vanliga fall har ett rätt svalt idrottsintresse, att engagera sig. Det är en sorts folkfest där idrotten förenar snarare än delar. I alla fall är det så för det mesta i dessa stora sammanhang, och det är väl så det är tänkt.

Trots detta finns det en spricka, och den tycks gå mellan det internationella fotbollsförbundet och resten av världen, och den handlar inte om vuvuzelor utan om domarnas arbete. Denna utsatta grupp gör en fantastiskt god insats, men när det inte fungerar så förlorar alla på det. Att man då ser sig om efter olika sorters lösningar är en självklarhet, och i vårt tekniska tidevarv erbjuds en rad möjligheter som stöd vid tveksamma situationer. Att då fotbollsförbundet motsätter sig dessa är högst märkligt och placerar fotbollsvärlden i ett konservativt fack som få borde känna stolthet att hamna i.

Att inte bara erkänna problem utan också att tänka ut olika lösningar och sedan börja pröva dessa för att hitta den bästa är grunden för entreprenörskap och utveckling. Att se problemet men inte göra några förändringar utan istället hoppas på att det blir bättre av sig självt är bra korkat. ”Sinnessjukdom har definierats som ’att göra samma sak på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat”. Fotboll tycks då ha en släng av sinnessjukdom, även om det nu verkar öppnats upp för visst nytänkande. Låt oss hoppas att det skett utveckling till nästa stora evenemang.

I övrigt uppskattar jag SVT som i pauserna och eftersnacket verkligen använder sig av den teknik som finns för att få en lekman som jag själv att förstå saker och ting lite bättre. Fast å andra sidan, att just kvällens match, där Spanien gick vidare efter ett antal adrenalinkickar och till slut tre stolpar, var helt tokig förstod jag helt själv.