Livet, skolan och allting...

Livet, skolan och allting...

Om bloggen

Här samlar jag mina tankar, reflektioner och idéer kring saker som jag funderar över.

Rör på påkarna!

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, May 02, 2015 19:45:03

Vi behöver röra på oss. Det ligger i vår natur, i vår biologi, att röra på oss. Vi är helt enkelt skapta för rörelse, det är genom fysiska aktiviteter vi överlevt genom historien. Jakt med alla dess moment är överlag fysiskt. Även odling kräver mycket fysiskt arbete. Även matlagning. Liksom att se till att det finns fysiska byggnader där vi kan bo och förvara våra redskap eller matvaror. Och så där kan vi hålla på. På 1900-talet däremot har vi lärt oss att förflytta oss över stora ytor stillasittande i bilar, tåg och flygplan. Mat tillverkas industriellt där maskiner gör i stor utsträckning gör det tunga jobbet. Maskiner hjälper oss även att bygga våra hus och andra maskiner som gör vårt liv så bekvämt. De fysiskt arbetsintensiva industrierna har automatiserats och idag jobbar många av oss stillasittande på rumpan och den enda del av kroppen som verkligen jobbar är våra händer, framförallt fingrarna som dansar fram över tangentborden. Den sensationella förslitningsskadan musarm har nu fått sällskap av bland annat paddnacke, sms-tumme och laptopknä.

Även om en stor del barn och ungdomar är engagerade i olika idrotter eller andra fysiska aktiviteter på sin fritid finns också många vars enda egentliga stund av rörelse är idrottslektionerna. I slutet av april publicerade Göteborgs Posten några artiklar som berörde skolresultat, antal idrottstimmar i skolan och övervikt. Det är inte lätt för en lekman som mig att se orsakskedjan, i synnerhet inte vad gäller sambandet mellan övervikt och sämre skolresultat. Det visar sig att inte heller forskarna är ense om vad som leder till vad, eller om sambandet ens är relevant. Däremot tycks det finnas en samsyn kring vikten av att röra på sig, och att det är på tok för lite idrottstimmar i skolan idag. I en forskningsstudie som presenterade i slutet av 2014 berättas om hur elever i årskurs fem på en skola i Mölndal varje vecka två extra lektioner som präglades av lek och rörelse. När dessa elevers skolresultat sedan jämfördes med kontrollgrupper visade det sig att Mölndalseleverna lyckades bättre i ämnena matematik, svenska och engelska.

Så vad är det som är så bra med att röra sig? Att kroppen mår bra av det är rätt självklart, likaså att det hjälper oss att hålla vikten och även undvika att musklerna försvagas. Men nyttan är betydligt mycket större än så. Till exempel är fysik aktivitet ett erkänt sätt att behandla depression. Medicin kan vara bra, och ibland helt enkelt nödvändigt, men målet bör vara att medicineringen är tillfällig och motion och fysisk aktivitet kan då vara ett livsstilskomplement.

Det har även forskats en hel del på det som kallas neurogenesis, det vill säga nybildning av neuron - hjärnceller. Detta sker framförallt vid fysisk aktivitet och innebär alltså att hjärnan både får material för reparation och för förbättring.

Rörelse har även den effekten att vi aktiverar hela hjärnan, det vill säga båda hjärnhalvorna, och jobbar även hårt med exempelvis syn, hörsel, känsel och koordination. Den fysiska aktiviteten ökar blodflödet till hjärnan och stärker vår koncentration men också vår kreativitet.

Det finns ytterligare positiva effekter men dessa kan räcka här. Bevisen finns redan idag i form av forskningsresultat. Det innebär inte att forskarna dessutom har tagit fram checklistor på hur vi skall göra, och det kanske inte behövs. Sunt förnuft kan många gånger räcka riktigt långt, i synnerhet på det här området där vi alla har erfarenheter av effekterna både av rörelse och ansträngning och av stillasittande och slappande. Kritiker menar att skolan inte skall undervisa hjärnor utan barn, men jag personligen har mycket svårt att separera bort hjärnan från barnet. Jag tror snarare att om jag förstår hjärnan och hur den funkar så har jag ytterligare ett verktyg, och ett mycket kraftfullt sådant, att ta till för att stimulera och stödja lärande, nyfikenhet och kreativitet - oavsett om jag arbetar med en femåring, femtonåring eller femtifemåring. Och det är inte fy skam.





Smart, eller...?

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, March 09, 2014 08:34:48

Genom en länk på Facebook fick jag syn på några artiklar publicerade i Svenska Dagbladet i slutet av 2012. Ämnet är svagbegåvade och skolan, ett ytterst känsligt område att diskutera. Och när jag läser artiklarna så känner jag både ilska och vanmakt – vad håller vi på med egentligen?

Just nu kokar skallen av frågor, av förslag och naturligtvis också av hinder och svårigheter. Det finns egentligen inte på kartan att jag skall lyckas reda i detta på ett vetenskapligt eller objektivt sätt, jag har varken kunskap eller just nu tid att sätta mig in i ämnet på djupet. Ändå behöver jag sortera mina tankar, om inte annat så för mig själv. Dessutom är jag fortfarande lite uppe i varv efter två dagar med #afkrektor i Varberg i veckan som gick.

Det första jag funderar kring är det här med begåvning. Det finns massor av forskning och undersökningar kring begåvning och en sak är säkert, och det är att det är svårt att vara helt säker. Vad är begåvning? Finns det bara en begåvning, eller finns det olika begåvningar och går de att samla i ett och samma fack? Just nu bollar vi ofta med IQ som begåvningsbegrepp eftersom det har hängt med länge och är etablerat. Samtidigt finns det en bred och accepterad kritik mot vad det egentligen mäter och säger. Trots det håller vi fast vid det, och kanske kan man applicera Churchills bevingade ord om demokrati också på IQ, nämligen att det är det minst dåliga av de sätt vi känner till.

Kruxet just nu är att även om forskarvärlden har reservationer i arbetet med IQ så tror gemene man att vi här har något objektivt sanningsinstrument som dessutom har en värdeskala. I ena änden har vi smarteliten med übergenierna, i den andra dregglande vårdpaket. Och i vilken ände av skalan vill du befinna dig? Eller var vill du att dina barn skall vara?

IQ är en normalfördelningskurva som justeras med jämna mellanrum. Det innebär att om vi alla drog i oss varsin burk smartpiller och ökade vår intelligens så skulle inte vårt IQ enligt mätstickan öka eftersom en viss del av totalen ändå måste hamna i botten och en annan i toppen. För oss som gick i skolan och fick betyg enligt systemet före 1994 är detta välbekant. Betygen 1-5 delades ut enligt samma princip. Och problemen uppstod ifall alla i en klass skulle ha alla rätt på ett prov, för alla kunde inte få 5:a i betyg. Många av oss minns helt tokiga resonemang som att ”4:orna tog slut snabbt så du får en 3:a”. I jämförelser med parallellklasser som gjort samma prov kunde vi alla se hur olika betyg vi kunde fått om vi gjort samma prestation fast i en annan grupp.

Men vad spelar detta för roll, att IQ är en konstruktion? I folkmedvetande är det en sanning. IQ kan visa att du är antingen Einstein eller dum i huvudet. Och att de allra flesta av oss utgör den stora konturlösa massan i mitten.

Så går det att kombinera den här synen på begåvning med ett modernt utbildningsväsen? Det individuella betygssystem som infördes 1994 skulle antyda att vi är på väg. Enligt det kan alla i en klass få högsta betyg. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg i allting, vilket låter sympatiskt och rättvist. Men i ett samhälle där själva utbildningsstrukturen bygger på tanken om sortering skulle det vara en mardröm. Hur vet vi annars att det är de bästa lämpade blir ingenjörer, läkare, advokater, psykologer, arkitekter, frisörer och lärare? Därför behöver systemet, trots allt, bygga in spärrar och hinder som sorterar individer. Ungefär som det finns maskiner som sorterar potatis i storleksordning eftersom olika storlekar passar bäst till olika tillagningsprocesser. Det kan aldrig handla om att alla verkligen skall med. ”No Child Left Behind” är förvisso en amerikansk utbildningslogan, men motsvarande uttalanden finns även här och det känns minst sagt cyniskt.

Skolan hamnar alltså i skärning mellan idén att alla skall utvecklas så långt som möjligt och nå sitt max och idén om bäst lämpad på rätt plats. Just i skärningspunkten kan det upplevas som lite besvärligt att uppfylla båda. Den första idéen kräver en individualiserad och stödjande undervisning där var och en möts på sin nivå utifrån sina förutsättningar. Tillsammans med pedagog skall individen växa, och utbildningen blir en spännande upptäcktsresa där alla inblandade är nyfikna på hur långt vi kan gå. Mycket långt från potatissorteringen som präglar den andra idén. Men visst går det att kombinera de båda. Problemet är dock att detta, i alla fall så som vi organiserar utbildning idag, skulle vara oerhört resurskrävande. Kanske skulle vi behöva byta innehållet i det väletablerade begreppet ”En till en” och snarare förstå det som att en vuxen per elev.

Ekonomi är nog det största hindret för att ens tanken på en vuxen per elev skulle kunna ses som ett seriöst förslag. Eftersom vi idag valt ett samhällsystem där ekonomi är överordnat allt annat och vår uppgift som människor är att agera i enlighet med ekonomiska teorier så måste skolan vara effektiv, och patentlösningen är att skära i just personal eftersom detta är en den betydande utgiften. Även i själva klassrummet landar då verksamheten i en sorts effektivisering, nämligen att rikta in sig på den där konturlösa massan i mitten. Frågan är då – hur ser denna massa ut? För det intressanta är att alltihopa är modeller som försöker beskriva verkligheten, det är inte verkligheten i sig. Den där massan i mitten finns inte. Utifrån studier av arbetsminnet visar Torkel Klingberg att klassrummet är befolkat av individer som befinner sig på mycket olika individuella nivåer. Undervisningen riktar sig alltså till elever som inte finns i klassrummet!

Konsekvensen blir att svagbegåvade elever varken får stöd eller anpassad undervisning utan förväntas skärpa till sig och hänga med. Den andra sidan av myntet är att inte heller särbegåvade barn får anpassad undervisning utifrån sina förutsättningar. Istället får de som regel mer av samma genom att få extra uppgifter som varken utmanar eller fördjupar utan bara repeterar. Varken svagbegåvade eller särbegåvade stimuleras eller motiveras, och båda grupper kan uppvisa koncentrationssvårigheter och ointresse och allihop skickas iväg för att utredas för ADHD.

Så frågan är om inte den ”epidemi” av ADHD som Sir Ken Robinson ironiserar kring är ett symptom på en utbildning med god ambitioner (alla får stöd utifrån sina förutsättningar) mot ett gott mål (alla får utvecklas så långt de kan) och där ekonomi (kostnadseffektivitet) och kortsiktighet styr.

Inte så knepigt då kanske att yrkesförberedande program på gymnasiesidan går kräftgång. Att välja ett program som inte ger högskolekompetens är ju att skrika ut att jag befinner mig i fel ände av IQ-skalan. Resultatet är inflation i betyg och utbildningar och i slutänden kanske vi står där med krav på doktorshatt för den som skall sälja langos på musikfestivaler.





Utanför utanförskapet

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, December 29, 2013 12:04:06

De senaste åren har tiggarna på gatorna blivit ett naturligt inslag i stadsbilden. Liksom de hemlösa. Jag är fortfarande helt ovan vid detta. När jag växte upp var det enda inslaget mannen i Nordstan som gick runt med kundvagn och plastpåsar på fötterna och som verkade leva på att äta sådant som slängts i soptunnorna i köpcentret. Det gick massor av rykten om honom, att han egentligen var miljonär och periodvis levde loppan på Rivieran som ombyte. Hur hans liv egentligen såg vet jag inte men jag gissar att det vi såg där han hasade omkring i stan faktiskt var hans liv.

Dem vi ser idag, tiggarna och de hemlösa, placerar vi i ett utanförskap. Och vi vill hjälpa, stödja och skapa bättre och värdigare livsbetingelser. Vi vill inkludera – i alla fall är det vad vi säger.

Ett annat, och mer våldsamt utanförskap, hittar vi i stadens ytterområden. Där kämpar människor för att vara inkluderade i samhället i stort. Många är födda och uppvuxna i Sverige men har efternamn som saknar naturromantiska kopplingar eller släkttillhörighet i form son-namn och till råga på allt kan de dessutom ha en annan nyans på sin hud än den blekt urvattnade rödrosa majoriteten har. På grund av yttre omständigheter försvårar vi för dessa svenskar att känna tillhörighet. Det finns många uppriktiga försök från båda sidor att bryta detta utanförskap.

Sedan finns det stora märkliga utanförskap som är så omfattande att det finns de, både innanför och utanför, som helt väljer att förneka dem. Om du föds som pojke eller flicka kan ha mycket stor påverkan på ditt liv och avgöra vad som är möjligt, eller om inte omöjligt så i alla fall högst otroligt, för dig att uppnå. Denna gräns har utmanats från ena sidan under lång tid, men framgångarna är ständigt behäftade med bakslag. Andra sådan breda gränsdragningar kan även dras mellan vilka som älskar personer av ”rätt” kön och nu blir det även allt tydligare att man också skall tillbe ”rätt” gud. Det sista är extra intressant eftersom vi är ett folk som annars nästan tycks vara stolta över att ta religion med en klackspark – med undantag för en religiös högtid som jul eller dop och kyrkbröllop.

Runt omkring oss finns massor av linjer som antingen placerar oss innanför eller utanför. Dessa är även hierarkiskt ordnade så att den som står utanför i ett sammanhang är innanför i ett annat. Det blir som ett sorts globalt herre på täppan där gruppen på toppen har hållit positionerna under lång tid. Gruppen brukar beskrivas som vit, medelålders, heterosexuell man.

Alla dessa osorterade funderingar kring utanförskap kom när jag såg dokumentären Ingen riktig finne. Filmen beskriver svårigheten att hitta en tillhörighet när världen är så uppdelad i vi och dom, likheter och skillnader, rätt och fel men också den maktlöshet individen kan känna för dessa strukturer och hur olika våra överlevnadsstrategier är. Det finns många i min omgivning som på olika sätt hittat sätt att överleva sitt utanförskap, sitt upplevda utanförskap. För det är inte säkert att omgivningen ser utanförskapet, i synnerhet inte om det är en känsla. Men känslan har någonstans ett ursprung.

Och det var i funderingarna kring detta jag började fundera på ifall det finns utanförskap mitt i innanförskapet. Små svarta hål som nästan är osynliga och där den som faller i dessa hål är helt förlorad. Utanförskapet skrivs på strukturella plan där grupper klumpas samman och placeras i förhållande till varandra. Utanförskapet tar sällan hänsyn till individen och dennes särart. Den som bryter sitt utanförskap och ändå lyckas ”komma in” lyfts som en förebild men blir sällan av med utanför-stämpeln. Därför har vi chefer och kvinnliga chefer. Vi har riksdagsmän och muslimska riksdagsmän. Vi skådespelare och homosexuella skådespelare. Vi har svenskar och finlandssvenskar.

Men är då den som har alla trumfkort på hand skyddad från utanförskap? Ja, på ett sätt. Murarna runtom är så höga och solida att det förhindrar direkta fall till utanförskap. Istället imploderar tillvaron och de svarta hålen uppstår. Och på samma sätt som ljuset sugs in i det svarta hålet blir den som imploderat osynlig. Det går att se personen men bilden med allt vad den innehåller studsar inte tillbaka. Signalerna går bara åt ett håll och i det svarta hållet fylls desperationen på med misslyckanden, orealistiska förväntningar och en allt snabbare sönderfallande självkänsla. Men eftersom det svarta hålet uppstår i ett tryggt innanförskap finns ingen hjälp och inget stöd att få. Sådana insatser vore att erkänna att idyllen trots allt inte är solid, att det finns fel och brister och världen kanske trots allt inte är så enkel.

Den inkluderade som står utanför utanförskapet har bara att lita på sig själv. Det kan vara en tuff match att ta sig an för att överleva, och även den som lyckas fly det svarta hålet har alltid någon del kvar däri. Mörkret lämnar aldrig själen helt.



Att kunna läsa ≠ Att kunna förstå

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, December 25, 2013 22:27:08

Så var julen mer eller mindre över för det här året. Utmärkande för 2013 i min egosfär var att jag så adventskalendern. Det har inte skett sedan mina barn var mycket små.

Kalendern i år var Barna Hedenhös uppfinner julen. En riktig skröna som tilltalade mig med, vad jag kan tycka vara ovanligt i svenska sammanhang, både en lagom lätt skruvad historia iscensatt genom skapligt skådespeleri och en beskrivning av en alternativ värld som både är lik vår egen och samtidigt rejält annorlunda. På det hela har det varit riktigt underhållande.

En underhållande biprodukt var, vid sidan om olika nojiga anmälningar, Aftonbladets artikel om att kalendern var ett hot mot barns matvanor. Artikeln tog avstamp i en text i Läkartidningen där forskare varnade för familjens ensidiga kost. Det hela verkade tillräckligt korkat för att vara värt att kolla upp. Om något är för bra eller för korkat för att vara sant så bör källkritik vara det första som dyker upp i skallen innan man gå vidare. Så jag kollade källan, som det heter i skolan.

En behöver inte läsa många rader i den där medicinska texten som beskrev Hedenhösarnas matvanor för att man skall förstå att detta är en sorts kåseri, om än med just medicinska förtecken. Det finns termer i texten jag inte har den blekaste om, men tillräckligt mycket är begripligt för dess ironi tydligt skall framgå. De hade lika gärna kunnat analysera Bamse, Games of Thrones eller Pippi Långstrump och kommit fram både det ena och det andra vad gäller kosthållningen och vilka konsekvenser den skulle ha ifall den verkligen tillämpades på vardagsbasis.

Att man inte kan ta en fiktiv berättelse och seriöst översätta den till nutida här och nu förhållanden borde vara självklart. De uppkommer i en kontext och/eller med ett syfte vilket kommer att påverka innehållet att olika väl knyta an till verkligheten vi har omkring oss. Som Tintinentusiast kan jag lugnt säga att jag genom åren sett detta blossa upp lite då och då. De äldsta Tintinalbumen uttrycker en mycket kolonial syn på urinvånare på olika kontinenter, en syn som mycket starkt skiljer sig från vår nutida humanism och syn på alla som lika värda. I alla fall påstår vi det, våra handlingar kan fortfarande tyckas antyda att vi har en bit kvar innan vi faktiskt lever upp till våra ideal.

Aftonbladet borde alltså kunna förstå att texten om mathållningen har ironiska förtecken. Och för säkerhets skull kanske tidningen borde kollar upp något att Hedenhösarnas originaläventyr bara för att själva se, och därmed skaffa sig en uppfattning om, hur berättelserna där ser ut. Det som då borde blivit extremt uppenbart är hur denna stenåldersfamilj ges cred för allsköns uppfinningar och företeelser runt om i världen. Det är med glimten i ögat som författaren skämtar om och tvistar till historien som i slutänden pekar på att vi svenskar egentligen minsann är upphovet till mycket intressant i världen, eller att vi redan på stenåldern importerade många nymodigheter. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i historia för att inse att Hedenhösarna inte bara är en helt uppdiktad historia utan även en rejäl skröna med avsikt att underhålla och roa. För det underhållande.

Jag tror inte att det är så ovanligt att låta sina fiktiva hjältar sätta spår i historien. Ett klassiskt exempel är när Asterix och hans vänner introducerar te för britterna som fram till dess enbart drack hett vatten med mjölk i. Och om man vill tvista till det ytterligare ett varv så är Terry Pratchett den ohotade mästaren som låter invånarna i Skivvärlden drabbas av alla möjliga företeelser från vår värld och därmed får vi idag en chans att genom händelserna i Skivvärlden reflektera över vad vi själva gör här och nu i verkligheten.

Det finns alltså en tradition av att hitta på kopplingar som inte finns bara för att det är underhållande, och denna tradition finns uppenbarligen också i medicinska kretsar. Kanske är då texten i Aftonbladet skruvad text som medvetet skall provocera oss genom att spegla en ironisk text som skriven på fullt allvar. Det skulle kunna vara hänt, men underhållningsnivån ligger då så långt ovanför mitt huvud att det är omöjligt för mig att skratta med den. Därför nöjer jag mig denna gång med att skratta åt den, samtidigt som jag fäller en stilla tår över att Aftonbladets ”nyhet” spred sig på ett internet där alltför många missar att själva ta reda på hur saker och ting ligger till.

PISA on earth

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, December 06, 2013 11:12:56

Jag skall villigt erkänna att jag är försiktig när det gäller att kommentera PISA. Jag känner att jag har alltför dåligt på fötterna i mig själv. Däremot har jag en känsla, vilket väl inte är så gångbart i sammanhang där man skall slå handfasta argument i huvudet på varandra, och utifrån den sorterar och läser jag. Och jag är väl inte bättre än andra än att också jag är sådan att jag i första hand läser det som bekräftar det jag känner. Jag brukar även ha som regel att inte prata utan att tänka, eller att skriva utan att tänka för delen. Men nu blir det ett litet undantag där tänkandet får ske genom skrivandet – med allt vad det nu kan leda till.

En vän och kollega funderade i samband med senaste rabaldret kring PISA resultaten: "En fråga jag ställer mig när jag lyssnat på Björklunds presskonferens är - är det verkligen så många lärare i Sverige som arbetar på ett sådant sätt att elever får ta eget ansvar? Jag upplever att det i de flesta klassrum ännu bedrivs klassisk katederundervisning. Ngt Björklund menar inte görs." Jag är själv lite skeptisk till uttalandet om den totala friheten att arbeta under eget ansvar. Bilden som förmedlas är ju en klassrumsmiljö där pedagogen, så fort lektionen börjar, slänger ur sig ett ord, typ "fotosyntes", varefter eleverna har två veckor självständigt grupparbete helt under eget ansvar kring detta medan pedagogen i godan ro får tid över att syssla med administration. Det är ju givetvis en överdriven bild jag målar upp här, men jag känner faktiskt att det är den typ av bild som förmedlas. Och om det faktiskt såg ut såhär i skolan vore det katastrof, det skulle vem som helst hålla med om. Men det är ju inte så. Man skall naturligtvis aldrig säga aldrig och det kan säkert finnas något enstaka exempel på sådan total brist på lärarkompetens men det kan knappast vart en regel. Detta är (som jag upplever det) inget annat är propaganda och skrämseltaktik. Lite i stil med bild av Sverige som i dessa dagar målas upp inom vissa kretsar i Ryssland.

När det gäller just bilder vill jag jämföra med en spännande passage i Stephan Mendel Enks bok Med uppenbar känsla för stil som handlar om fotbollshuliganer. Där funderar han över huliganerna som strävar efter att vara som den manliga idealbilden, det vill säga stark, aggressiv, lojal och som inte viker ner sig och gråter eller drar iväg i känslostormar. Det intressanta som Stephan pekar på är att det finns ju ingen man som är sådan, om att om det skulle funnits så skulle han inte fungera i vårt samhälle. Men det spelar ingen roll, bilden finns där och den är lätt att begripa och ta till sig. Lite liknar detta hur konspirationsteoretiker och övriga foliehattar tänker, de söker den enkla och begripliga förklaringen i en svårt komplex verklighet - oavsett förklaringens uppenbart logiska brister eller ifall två förklaringsmodeller står i motsatsförhållande till varandra. Det är enkelheten som lockar, och detta tror jag är en orsak till att vi faktiskt har ett fascistparti som enligt senaste mätningen visade tecken på att vara tredje största parti hos väljarna idag. Enkla problemskrivningar och enkla lösningar. Och för att knyta ihop resonemanget så är det så jag ser på skoldebatten - enkla problembeskrivningar och på det enkla lösningar. (notera nu att jag inte på något sätt kopplar samman dagens skoldebatt med huliganvåld, allmän paranoia eller fascism däremot att jag tror att de mentala mekanismerna har likheter)

En annan vän och kollega funderade "Som ett exempel på det som Svein säger i sin vetenskapliga och publicerade artikel så ville alla länder ta efter Finland efter att de fått så goda resultat för några år sedan; de låg högst i NO, tror jag. Men Svein visade också kurvan över elevernas intresse för de olika ämnena och där låg Finland LÄGST. Är det det vi vill? Att de ska vara duktiga i PISA-testen men sedan inte alls vara intresserade av ämnet = inte söka vidare inom ämnet???" Den här frågan tycker jag mycket starkt visar på komplexiteten. Allt är idag mer komplext än vad det var igår, och i morgon blir det än mer rörigt. Ett tydligt exempel på detta är matskandalerna vi sett under det gångna året. Produktionskedjorna från trött rumänsk hästkrake till barnmeny med köttbullar på IKEA är så komplexa att ingen har, och kanske inte ens kan ha, överblick längre. Produktionskedjor som visar att djur matas med benmjöl av artfränder, mat som fraktas klotet runt flera varv innan den slutligen konsumeras i ursprungslandet igen, verkningslösa förbud mot genmodifierad mat då de långa kedjorna erbjuder många tillfällen där modifierade ingredienser ingår i nya ingredienser som ingår i nya ingredienser som till slut hamnar i "den rena" maten. Förr såg vi denna kontaminering gällande exempelvis bekämpningsmedel, idag sker det inom så många fler områden.

Det finns forskare som menar att det är just komplexiteten som får kulturer och civilisationer att braka samman. De imploderar då bygget likt ett galet korthus vindlar iväg åt alla möjliga håll - okontrollerat - och ingen kan varken se helheten eller komma upp med en verkligt effektiv lösning. Och jag tror inte att skolan är mindre komplex, problemet är snarare att det fortfarande är alltför få som förstår, eller vågar erkänna, att skolan idag är precis lika integrerad i det galna korthusbygget som precis vilken annan del som helst av samhället. Varje åtgärds förväntade effekt kommer att påverkas av hela omvärlden. När vi tittar på skolan, rent fysiskt, så luras vi att tro att kontakten med omvärlden består av byggnadens olika fönster samt de dörrar genom vilka eleverna kommer och går. Men egentligen är skolan lika solid som ett fiskenät och vi som finns däri utsätts för enorm påverkan utifrån, vare sig vi vill det eller inte. Det går inte att täppa igen, inte ens med mobilförbud eller kommunala it-avdelningar vars primära uppdrag är att styra upp och kontrollera den digitala verksamheten så långt att det i slutänden inte ens går att använda sig av utrustningen.

Kanske är skolan idag en kollapsad struktur, en kollapsad del i det komplexa samhällsbygget. Eftersom alla delar är så tätt sammanflätade i varandra är kanske risken idag för att en kollapsad struktur helt faller samman förhållandevis liten. Det finns då andra strukturer runt om som kan fånga upp idéer, organisatoriska delar eller andra resurser och införliva i nya sammanhang. Frågan blir då ifall skolan, som den ser ut globalt idag, svarar mot de behov det komplexa och globala samhället definierar. Och om skolan faktiskt svarar upp mot detta, är då PISA det vassaste och mest pricksäkra instrument för att mäta detta? Och slutligen, är mätandet i sig verkligen det enda, eller ens ett vettigt, sätt att hålla komplexiteten på benen redo att möta det oförutsägbara när det dyker upp i nya skepnader och med ny styrka?

Självhjälp genom empati

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 09, 2013 20:29:32

Vad har en rumänsk tiggare, en student från Kazakstan och en cancersjuk svart kille gemensamt? Alla har de senaste veckorna blivit föremål för människors vilja att hjälpa, människor som faktiskt inte känner dessa personer men som ändå helt frivilligt ber om att få göra skillnad i deras liv. Vad beror denna godhjärtade och generösa vilja på?

Fenomenet att hjälpa någon, även om det är en främling, är ett uttryck för den altruistiska paradoxen. Paradoxen säger att det är mer motiverande att göra något som kommer någon annan till nytta inom tio minuter än att göra något som kommer mig själv till nytta om tio år. Jag kan ha missuppfattat dess exakta formulering, men kärnan är alltså att vi går igång på att hjälpa någon annan här och nu, eller i alla fall inom en mycket nära tidsrymd, medan de långa målen i det egna livet känns måttligt inspirerande. Paradoxen är formulerad av en vän, Martin Lackéus som är doktorand på Chalmers i Göteborg.

Jag har funderat mycket på den här paradoxen sedan jag fick den presenterad för mig första gången. Inte för att jag tvivlar på den utan för att jag undrar vad den beror på och hur den tar sig uttryck. Naturligtvis har jag varken kunskap eller utbildning nog att göra några korrekta analyser, men en är ju ändå fri att fundera.

Det första jag tänker på är just svårigheten vi har att sätta upp långsiktiga mål för oss själva. Där tror jag att de främsta två hindren när vi lägger målen långt fram i tiden kan kopplas till det faktum att vi jobbar djupt in i framtiden. När vi lägger något långt fram så finns det alltid tid att ta tag i saker senare, när det finns mer tid, nären har mer pengar, när vädret är bättre eller när barnen blivit äldre. Målet må vara både tjusigt och vettigt men det är knappast något som angår mig här och nu med alla bestyr jag måste hantera för att klara vardagen. Den andra utmaningen med stora livsmål kan vara den att dessa mål med stor sannolikhet skiljer sig en hel del från min nuvarande situation och det där fleråriga klivet härifrån och in i målet kan då kännas övermäktigt, kanske till och med omöjligt. Och är det en sak motivationsforskning och forskning kring uppskjutarbeteenden (prokrastinering) är ense om så är det att uppgifter som bedöms vara omöjliga är stendöda vad gäller inspiration och motivation.

Båda dessa utmaningar går givetvis att möta. Strategierna kan se lite olika ut beroende på vilka vi är men två bra utgångspunkter är dels att levandegöra målet och dels att ta fram en genomförandeplan med hanterbara steg. Det kan då vara bra att ta fram denna genom arbeta sig bakåt från målet till nutid och se till att det första steget kan tas redan idag. Det finns flera bra sätt för detta som ingår i coaching kurs 1a.

Men även om detta kan ge en hint om varför jag har svårt för att idag göra något som jag kommer att ha nytta av om tio år så säger det inget om varför jag så gärna gör något för någon annan om tio minuter. Där tror jag att något annat spelar in, nämligen den fantastiska hjärnan. I den cellhärva som utgör hjärnan finns flera olika sorters hjärnceller av vilka en kallas för spegelneuron. Den har det beteendet att den inte bara fyrar av vid egna upplevelser och känslor utan även när vi ser att andra upplever eller känner något. Om vi ser någon upptäcka en spindel på handen och förskräckt vifta bort den kan vi mycket väl själva rycka till och vifta bort spindeln från vår egen hand – trots att det aldrig funnits någon där. När vi ser någon trilla på trottoaren kan vi själv känna smärtan ila genom kroppen. Det kan till och räcka med att vi ser en bild på någon som skrattar så börjar vi själva skratta. Vi känner alltså vad den andre känner, och det finns de som menar att spegelneuronen är vår källa till empati och medlidande. Jag tänker som så att endast genom att lindra den andres smärta så lindras också den smärta jag känner bara genom att betrakta den andre. På samma sätt upplever också jag glädje och lycka när jag ser någon annan uppleva glädje och lycka. Genom hjälpa en annan från smärta till lycka så hjälper jag också mig själv från smärta till lycka.

Dock tror jag att detta framförallt gäller när min relation till den andre på något sätt blir personlig. Att veta att miljoner är på flykt i Syrien och se bilder på hundratals eller tusentals flyktingar kan vara högst känslosamt men min empati fäster inte riktigt. När människor däremot får se tvååriga Majsaa Akra som fått splitter i benen händer något. En namngiven liten flicka med gipsade ben leder direkt till att folk börjar hjälpa till.

När den rumänske tiggaren Krasto blev oskyldigt anklagad för rån blev han plötsligt en person för vanligt folk. Människor som gått förbi honom där han suttit i tiggt i centrala Göteborg ville plötsligt hjälpa till. Tiggaren hade blivit en person, Krasto, som inte bara hade en röst utan som också blivit utsatt för en kränkning och därigenom väcktes människors vilja att gott.

När vi läser om hur Migrationsverket plötsligt lägger fällben för Viktoriya från Kazakstan som är student på Göteborgs Universitet strömmar hjälpen till – trots att det säkert var få som ens kände till att Viktoriya existerade innan hennes situation lyftes i pressen.

När vi läser om Kevin som kämpar mot akut myeloisk leukemi och vars enda hopp är en stamcellstransplantation från en svart donator leder det inte bara till att folk hör av sig och vill hjälpa till utan att Tobiasregistret, som är Sveriges nationella stamcells­givarregister, på bara några dagar fick rekordmånga nya anmälningar.

Det verkar alltså som att när vi kan identifiera en person uppstår också en relation till personen och vi kopplas samman, kanske genom våra spegelneuroner, och plötsligt är främlingen inte längre en främling utan en medmänniska i vars liv jag kan göra avgörande skillnad.

Jag skulle vilja säga att dessa små exempel visar att det finns hopp om mänskligheten, framförallt om vi tar oss tiden att se våra medmänniskor. Så egocentrerande framtidsplaner i all ära, det är i det interpersonella mötet här och nu som den verkliga förändringen, förbättringen och ökade livskvalitén uppstår.

Adoptera sig fri från ansvaret

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, October 13, 2013 14:10:41

Häromdagen meddelades att Nobels fredspris tilldelas organisationen OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons) som arbetar för att kemiska vapen skall upphöra. Ett bra val där vem som helst förstår vad det handlar om.

Även om OPCW är högaktuella just nu i och med arbetet i Syrien så har det varit flera andra nominerade som gissats ha stor möjligheter att få priset. En av dessa är 16-åriga Malala Yousafzai från Pakistan. Trots sin ringa ålder har hennes kamp för flickors rätt till utbildning gjort henne till måltavla för talibanerna som för ganska exakt ett år sedan utförde ett attentat mot henne som hon mirakulöst överlevde.

Inte nog med att Malala funnits med som trolig mottagare av Nobelpriset, även en bok av/om henne har precis kommit ut. Intresset för hennes person har varit, och är, med andra ord extra stort just nu. Det innebär offentliga framträdanden och en länk som går viral just nu är en talk show-intervju där hon mycket kort berättar om vikten av utbildning och sin övertygelse att våld aldrig kan mötas med våld. Hennes tankar imponerar så pass på intervjuaren att han uttrycker en önskan att adoptera henne, vilket naturligtvis är att betrakta som ett uttryck för den djupaste beundran. Att adoptera är något oerhört stort, där man väljer att bjuda in en främmande person och acceptera och respektera och älska denne som om hen vore ens eget kött och blod.

Samtidigt finns det något lite beskt i det hela. Malala Yousafzai är ung och har en övertygelse som endast extremister kan avsky i rädsla för att förlora den makt de äger på grund av ett kunskaps- och informationsmonopol över en geografisk yta. Malalas glöd och passion imponerar, men framförallt är det hennes styrka att stå upp mot ett orättvist men också våldsamt, straffande och nästan irrationellt system som väcker beundran. Det är lätt att önska att alla unga var som henne, då skulle minsann världen bli en bättre plats. Underförstått; med generationer med Malalas engagemang kommer de att kunna fixa det kaos och det galna sätt att organisera världen som vi vuxna tycks vara helt oförmögna att göra något åt. De skulle rädda oss.

Det jag kan uppleva som beskt är då huruvida vi faktiskt uppfostrar, uppmuntrar och stödjer våra unga att utveckla en passion för rättvisa och demokrati, för jämställdhet och jämlikhet, för att ta tag i problemen och göra något åt dem – nu, oavsett om de spräcker en eller annan budget eller går på tvären med förordningar och föreställningar om vad som inte är möjligt. Hur gör vi detta? Hur kan vi göra detta om vi själva inte är förebilder? Hur kan vi göra detta utan att dra den där blöta filten av rädsla, osäkerhet och motvilja till att göra något annorlunda som sticker ut eller inte kan garantera 100 procentig succé över dem som skall peppas?

Ett enkelt sätt skulle vara att leta upp de där ljusen, som trots vuxenvärldens försök att slipa bort alla kantigheter och avvikelser ändå lyckats tränga igenom mörkret, och adoptera dem. Då skulle man kunna sitta och kura någonstans i närheten av ljuset och peka på det och säga ”jodå, det där är allt min dotter/son som säger och gör så fantastiska saker”. Underförstått; om mitt barn är fantastiskt så måste ju jag också vara det.

Det svåra sättet, och det som verkligen skulle göra skillnad, vore att istället låta de unga vara varandras förebilder och stärka varandra. Då skulle ljusen tändas i större antal och märkliga, spännande och utmanande lågor skulle brinna sida vid sida med de få som vi ser idag. Vår uppgift skulle bli att stödja dem att hitta sina passioner och göra det möjligt för dem att förverkliga dessa. Det verkliga kvittot på vårt arbete skulle då istället kanske bli att något av ljusen skulle vilja adoptera någon av oss vuxna, och det kan vara då vi verkligen har lyckats.

Hjältar i fängelse och i landsflykt

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, September 07, 2013 18:11:05
Jag diskuterar sällan politik, men det innebär inte att jag har uppfattningar. Till exempel står jag för en mänsklighet som bygger på empati, respekt och kärlek för och till varandra - oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, sexuell läggning eller annan undanflykt med vilken man kan skapa ett "vi" och "dom" för att slippa ta tag i de stora utmaningar vi tillsammans står inför på den här lilla planeten. Jag uppfattar det som att nu högaktuella Chelsea Manning och Edward Snowden har tänkt liknande tankar och därför utsatts för karaktärsmord för att vi skall missa deras gärning.

Chelsea Manning har för andra året i rad nominerats till Nobels fredspris för att till Wikileaks avslöjat amerikanska övergrepp i Irak. USA har mött detta med att döma Manning till 35 års fängelse. Inlåst i 35 år som följd av att ha berättat sanning. 35 år som följd av att ha lyssnat till samvetet och pekat på det som är fel.

Även Edward Snowden har nominerats. Snowden har läckt enorma mängder information som visar att Internet är övervakat och avlyssnat i jakten på terrorister. Ingen tycks vara säker då vi nyligen fått veta att FN's videokonferenssystem avlyssnats, liksom Brasiliens och Mexicos presidenter. Som en konsekvens har Snowden tvingats i landsflykt och befinner sig nu i Ryssland, och har därigenom blivit ett spelkort i det storpolitiska pokerparti som USA och Ryssland är mitt uppe i.Två potentiella pristagare till Nobels fredspris; en i fängelse, en i landsflykt. Båda amerikaner och medborgare i en nation som ofta utmålas som förkämpe för friheter och demokrati. Just Nobels fredspris går i linje med de idealen. Alla Nobelprisen skall tilldelas "dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta" och i synnerhet fredspriset skall uppmärksamma "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser". Så lyder testamentet.

Både Manning och Snowden har visat på olika övergrepp som sanktionerats och hållits hemliga. Genom att visa detta har vi alla fått chans att korrigera, att välja en mer etisk och human väg. Vi har fått en chans att erkänna våra fel och brister, att uppriktigt ångra de "fel" som begåtts (om man nu kan använda ett så simpelt ord som "fel" när det handlar om oskyldiga människor, av alla åldrar och kön, som dödas) och i handling göra bot och bättring. Manning och Snowden har gett oss en möjlighet att se de brister vi annars inte skulle se.

I detta perspektiv är det skrämmande att det är så tyst om det hela. Inte minst är det skrämmande att notera hur vi låter två potentiella fredspristagare demoniseras som kriminella och som fiender till de fria staterna. Vi borde gå man ur huse och kräva att övergrepp och avlyssningar upphör och att respekten för medmänniskan är en grundsten för att vår globala samhällsbyggnad (vilken vi alltjämt håller på att resa) som måste överordnas politisk paranoia. Istället tiger vi still och galenskapen normaliseras.

Jag tror att vi behöver människor som är villiga att riskera allt för att världen skall bli en bättre plats, både för oss som lever här idag men framförallt för våra barn som skall ta över. Vi behöver modiga, rakryggade förebilder som kan visa oss vägen, som i handling kan hjälpa oss att själva stå upp emot orättvisor, hemlighetsmakeri och försök att dölja brottsliga handlingar.
Vi behöver hjältar utan andra superkrafter än ett hjärta och ett samvete.

Slutet på en epok

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, August 10, 2013 10:59:06
Igår vajade flaggorna på halv stång i Göteborg. Den specifika anledningen var Sten A Olssons begravning. Sjöfartsstaden sörjer en profil och inflytelserik person, enligt många en förutsättning för att Göteborg fortfarande är just en sjöfartsstad. Just igår var det få som gav uttryck för sin frustration att Sten A Olssons arv också innebär att stora delar av södra älvstranden är helt avskuren från standens invånare till förmån för Stenabåtarnas färje- och godstrafik. Hyreskontrakten löper under många år med få luckor till förhandling, luckor där Stenas verksamhet har företräde.

För bara ett par dagar sedan fick vi en annan nyhet med koppling till Göteborg som sjöfartsstad. Ett av stadens sista varv varslar en stor grupp av sina anställda.

Känslan jag fick var att flaggorna som vajade på halv stång egentligen gällde en hel epok där Göteborgs innerhamnar hade med sjöfart att göra. De rester som finns kvar idag, varven vid Götaverken och Stenas terminaler och kontainerkajer, tillhör det förflutna. Framtiden ser vi istället redan idag i de gigantiska containerfartyg kommer anlöpa ytterhamnen.

Med flaggor på halv stånd tar vi farväl av det som varit. Vi är tacksamma och stolta över vår historia. Men vi blickar också framåt. Vi ser framför oss ett modernt Göteborg där stadens bebyggelse har närkontakt med vattnet. Det handlar dock inte om att "slänga ut" den färjetrafik som fortfarande existerar men det är definitivt dags att se över alternativa lösningar och slutligen börja bygga ett Göteborg som står stabilt i 2000-talet med moderna krav och hänsyn.

Det springande köpet

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 28, 2013 14:04:50

Köpte ett par nya skor häromdagen, skor att spring i. Det har blivit ett par genom åren och nu när jag handlade fick jag rådet att köpa nya var sjätte månad. Jag vet ju sedan tidigare att skorna skall bytas efter ett visst antal mil eller efter en viss tid och då jag för tillfället faktiskt klämmer några mil i veckan landar jag alltså på halvårsbyte.

Det jag funderar på, när jag ännu en gång står barfota på glas- och spegelkuben för att visa mina fotsulor och sedan spelar in löpstegen på löpbandet, är ifall allt detta verkligen är nödvändigt. Eller vad är skapat, medvetet eller som konsekvens av andra företeelser.

Allt jag vill ha är ett par nya skor att springa i, de gamla är för trötta – jag känner det i fötterna. Men att bara ramla in och köpa ett par ”joggingskor” tycks inte vara möjligt. När jag säger att jag kanske skulle skriva ner vad min fot kallas och vilken pronation jag har så säger killen i affären att det är lika bra att göra testerna varje gång eftersom skoteknologin utvecklas så snabbt. För mig är det ett obegripligt svar men jag är novis i, och faktiskt rätt ointresserad av, skoteknologi så jag åter det passera.

Sedan är det dags att testa skor. I Askungen fanns bara en sko och massor av folk som ville testa. Nu är situationen den omvända, det finns bara jag och en hel vägg med skor som jag skall prova för att hitta den bästa. Säljaren frågar hur de olika skorna känns och jag svarar…fel. ”De här skorna känns lättare än de andra” säger jag och får till svar ”Ja, fast de andra väger faktiskt mindre”. Jag säger ”De här skorna känns mjukare i sulan än de där” och han säger ”Jo, fast de andra är faktiskt mjukare”. Och så där håller det på. Till slut vågar jag knappt säga något, det känns som att jag har sagt fel varenda gång och jag känner mig som en otroligt korkad kund.

För att göra slut på pinan tar jag de skor jag tycker känns bäst, fast de har en helt galen färg och trots att säljaren nog tycker att jag borde överväga ett annat par. Nu efteråt, efter ett par löpturer, kan jag säga att jag är mer än nöjd med mitt val – det är grymma skor. Fast färgen är galen.

Jag önskar att saker och ting var lättare. Att man vågade gå in i en skoaffär, prova ut ett par som är rätt storlek och sedan är det bra med det. Hela den här grejen med skoteknologi känns rätt krystad, jag menar, hur avancerad kan en sko vara, och varför skall den vara det? Det är ju inte så att jag jagar tiodels sekunder på elitnivå, snarare är det så att mitt mål är att varje vår ta mig runt Göteborgsvarvet utan att lägga mig ner och gråta vid 17 – 18 kilometer. Hur mycket micro och gel och stöd och annat jox går det att putta in i en sko innan den är färdig? En gång i tiden köpte folk Lejonskor vars sula knappast var mer avancerad är en flipp flopp-tofflas och sedan var det ut och lunka.

Och eländet går igen i kläderna. Här är jag helt klart glad över att kunna dra på mig annat än bomull men samtidigt undrar jag ifall jag verkligen har rätt plagg. Ju fler små hål och tunnare partier på märkliga ställen desto dyrare, och säkert då också avsevärt bättre, är såväl tröjor som tights. Dessutom kan man rocka loss med säsongens färger och mönster om man vill, det går ju säkert både snabbare och lättare ju fler neonfärger man har på sig.

Nu slipper jag i alla fall skoångesten ett tag. Mina nya giftgrodegröna skor skall räcka över hela vintern så får vi se vad det blir för nya vidunder till nästa Göteborgsvarv. Det blir kanske sådana där med NASA teknologi som jag valde bort förra gången det köptes skor. Vore coolt att köra moonwalk varvet runt.

Tear this wall down

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 14, 2013 14:05:59

Berlin. En minst sagt spännande stad. Jag har varit här förut, för länge sedan, men det var först nu, vid detta besök, som jag verkligen såg staden. Och började fundera på dess historia, eller framförallt dess nutidshistoria.

En vän till mig som hyser den största kärlek till staden och som skickade med flera sidor tips på intressanta platser och företeelser påminde om att ”Berlin grundades på 1200-talet och har varit huvudstad i flera tyska stater och statsformationer, t ex Preussen, Tyska kejsardömet, Weimarrepubliken, Nazityskland och Östtyskland. Sedan 1991 är staden det återförenade Tysklands huvudstad.” Det är med andra ord en stad med brokig historia, och historia som pågått ända in i nutid. När man står i Berlin blir man därför påtagligt direktuppkopplad mot historien genom en kedja av historiska länkar på ett sätt som troligen är ganska unikt. Och bland alla olika intryck och avtryck från olika epoker så är det muren som upptagit det mesta av mina tankar.

Muren, denna så påtagliga manifestation för kalla kriget och järnridån som har gett alla möjliga märkliga konsekvenser. Under dagarna i Berlin har jag grubblat (och googlat) på en hel del. Men det jag mest tänker på är vems historia som berättas, och vilken historia vi väljer att höra.

Att muren fortfarande är viktig, trots att den demonterats, är uppenbart. Vid Checkpoint Charlie kryllar det av fotograferande turister och inne i det intilliggande murmuseet räcker knappt syret till alla som vistas i lokalen. Bokhandlarna och souvenirbutiker är fulla med böcker, filmer, kort och t-shirts som refererar till muren. Det krängs och månglas, och det känns rätt typiskt att gyllene bågarna har verksamhet intill posteringen (på västsidan såklart) och erbjuder sina kunder att käka hamburgare med ett av de mest symboliska uttrycken för mänsklig galenskap som fond. Kommersialiseringen av 28 års maktpolitiskt spel tycks vara fullt accepterat.

Faktum är att muren faktiskt finns kvar. Där den en gång gick löper nu ett streck i gatan genom staden och visar var den delade Berlin, Tyskland, Europa och till stor del världen. Samtidigt inser jag vid Checkpoint Charlie, där Berlinbesöket börjar, att jag är osäker på exakt vilken sida av muren det där strecket symboliserar – öst eller väst, liksom var dödsremsan bredde ut sig, detta ”ingemansland” med vakttorn,minor, taggtråd och fastgjutna spanska ryttare av järnbalkar som skulle hindra folk att ta sig från ena sidan till andra. Strecket i marken symboliserar var folket i västra Berlin fann muren. Det är deras syn på saken som presenteras, och det skaver lite. Det är som att det fortfarande finns ett vi och dom.

Det är är först vid Gedenkstätte Berliner Mauer på gränsen mellan Weddig och Mitte i stadsdelen Mitte som det blir riktigt tydligt att muren faktiskt hade två sidor. Här blir det tydligt att när Berlin så påtagligt och definitivt delades fanns det inte bara en utan två förlorare. Här känns det också enklare att på allvar diskutera vad muren gjorde. Den spännande, och nästan paradoxala frågan är, stängde den inne eller stängde den ute?

Den västliga delen av Berlin var helt innesluten av ungefär 156 kilometer aggressivitet; genom staden löpte muren i öst, och vid stadsgränsen i norr, väst och syd löpte flera rader med taggtråd och minerade fält. Att det fanns invånare i väst som lämnade staden för att den blev klaustrofobisk talar för att muren stängde inne. Samtidigt flydde invånare från det omgivande öst för att ta sig in innanför den. De markerade flykttunnlarna vid Gedenkstätte Berliner Mauer avslöjar att kanske var det den instängde som trots allt var fri. Är det då inte märkligt att de är deras mur som hela berättelsen handlar om?

Vid hörnet av Bernauer Straße och Ackerstraße kan man från ett utsiktstorn se en bevarad bit av dödsremsan. I samma byggnad finns även en utställning där bland annat journalfilmer visas. Som betraktare med viss distans (både i tid men även vad gäller egna och kollektiva minnen ur det svenska perspektivet) upplever jag att det finns något bisarrt över hela händelsen. Muren klipper sönder staden, helt utan hänsyn till individer. Det jag ser är människor som inte riktigt vet vad som händer, som inte förstår hur allvarlig gränsen är och som inte hinner förbereda sig. Ingen tid för samtal, för planering eller ens för farväl. Från en dag till en annan förändras livets alla förutsättningar. På en bild ser jag de murbyggande soldaterna från öst ut skämta med åskådarna från väst samtidigt som de delar upp världen. Min känsla är att de faktiskt inte inser vad som sker. Hur skulle de kunna det? De flesta stora och omvälvande förändringar sker succesivt. De ger en möjlighet att tänka, ta ställning och agera. Även revolutioner, som till sin karaktär är totalt omstörtande, behöver viss tid på sig att byggas upp, genomföras och hanteras. Men här, ena dagen går det att passera gränsen mellan det sovjetiska och det fransk-brittiska-amerikanska området, nästa dag kan man bli skjuten för det.

Bland journalfilmerna fanns det många rörande bilder som visade hur invånarna i öst och väst ändå försökte kommunicera med varandra över muren. Trots muren fanns det samhörighet. Även om vi vet att de fanns många som kapitulerade för förtrycket i den Östtyska staten och ”anpassade” sig genom att ange landsmän och anamma den sovjetdikterade historieskrivningen så fortsatte folk på båda sidor att i största hemlighet arbeta för att hjälpa varandra.

Det jag saknade i Berlin var berättelsen ur östperspektivet. Kanske var jag där för kort tid för att uppfatta det, kanske missade jag de platser där detta gavs uttryck. Man kan tänka att STASI-muséet erbjöd en viktig bit här. Det står på besökslistan inför nästa resa.

Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över andra, liknande situationer. Även om jag tror att det unika med Öst- och Västtyskland är just delningen av Berlin – där delningen av en stad är så totalt galen att omvärlden aldrig kunde släppa det under de 28 år som förflöt – så är det värt att ägna andra delningar en tanke. Som Korea till exempel. Landet har varit delat i 65 år, i en demokratisk och en diktatorisk sfär. Skulle det vara möjligt att ena, eller har det gått för lång tid? Går det ens att återförena ett land som inte har ett Berlin där banden mellan de båda sidorna ständigt hålls levande, både i minnet men även i handling? Eller hur skall barriären/muren i Israel kunna bidra till en lösning av konflikten där? Där handlar det inte ens om ett folk utan många folk, många religioner och många kulturer. Hur skall den muren kunna rivas, och vad skall den ersättas med som garanterar samexistens och helst integration mellan dessa olika folk och perspektiv på tillvaron?

Varför skola?

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, June 26, 2013 22:00:37

Varför skola? En fråga som endast består av två ord måste ju vara enkel att besvara. När det dessutom berör något som i princip alla har en erfarenhet av och därför vet mycket om så borde den alltså vara den enklaste av frågor. Så, vad är då svaret på frågan varför skola? Jo, för att annars skulle vi inte lära oss något!

Fast det stämmer ju inte. Vi lär oss massor utanför skola. Gå, prata, reglerna i fotboll, hur man cyklar, att borsta tänderna och knyta skorna. Det finns även de som lär sig både läsa och räkna utanför skolan. Och även om det också finns skolor för att lära sig simma, spela instrument och dansa finns det många som erövrat kunskaper om och kunnande i detta utan instruktör. Vi lär oss alltså massor utanför skolan och det finns forskare som pekat på att barn kan lära sig minst lika bra på egen hand, utanför skolan, och till och med snabbare än dem i skolan. Så varför skola? Jo, för att annars skulle vi inte lära oss rätt saker!

Men vänta, innan det blir en sanning måste vi enas om vad som är ”rätt saker”. Vad som är rätt och fel är som regel starkt bundet till en kontext, ett sammanhang. Det kan vara en tidsålder, en ideologi eller en religion. Dessutom är det ju så att sanningar föråldras. Det som är rätt bygger ofta på det som är sant och när det som är sant förändras ändras även det som är rätt. Alltså är det inte fullt så enkelt. Dessutom finns det som regel någon som ”bestämmer” vad som är rätt (utifrån rådande sanningar) och som sedan kommer till uttryck i kursplaner, läromedel och koncept. Om vi anlägger lite längre tidsperspektiv kan vi alla se att vi lärt oss mycket i skolan som idag inte är rätt eftersom det inte är sant längre. Skolan är alltså ingen garant för att det rätt saker som lärs ut. Så varför skolan? Jo, för annars skulle vi inte lära oss saker i rätt ordning!

Detta argument har liknande svagheter som de gällande att lära rätt. Någon eller några har alltså bestämt i vilken ordning ett ämne eller företeelse skall läras in. Naturligtvis finns det en idé bakom varje ordning, men det är samtidigt en konstruerad ordning. Oavsett hur förälskade vi i västvärlden är i det linjära så tycks världen omkring oss ständigt göra motstånd i att inordna sig i trånga ”om a så b”-boxar. Det är snarare en ständig förvirring ifall det var hönan eller ägget som kom först, alltså mer cirkulära sammanhang. Det är också intressant att elever själva vill ha en helt annan ordning än ämnets inre logiska ordning för att det skall vara intressant. Och man måste ju fundera på varför autentiska uppgifter är så motiverande, de erbjuder ju knappast en på förhand inre logisk ordning utan tio olika grupper kan ta sig an en och samma uppgift på tio olika sätt och komma fram till tio olika svar och ändå ha berört ungefär samma delar under processen. Så varför skolan? Jo, för annars skulle inte samhället vara effektivt!

Och här tror jag att vi närmar oss något väsentligt. Skolan är inte av naturen given. Skolan som samhällsinstitution har en förhållandevis kort historia. Liksom fenomen som tryckpressar och flygplatser. Det finns än idag kulturer där skola inte existerar och människorna i dessa kulturer är varken dumma än oss eller ständigt på väg mot sin undergång på grund av okunnighet (tyvärr är dock många hotade, men då snarare som konsekvens av det tryck vårt "civiliserade" samhälle utövar genom att bland annat tycka att de borde bli som vi – och exempelvis ha skola, böcker och flygplatser på sina områden).

Om det nu inte är en naturlag att skola finns, lika lite som det är naturlag att det finns järnvägsnät, hamburgerrestauranger eller bensinstationer, så finns det inte heller någon på förhand given sanning om hur nu skolan skall se ut när en sådan ändå finns. De flesta av oss visste hur en bilverkstad ser ut och fungerar fram till 2007 då Upplands motor öppnade sin anläggning i Akalla. Där erbjuds kunderna träning i verkstadens gym, massage eller mat medan de väntar på att bilen blir servad. Det är fortfarande en verkstad där bilar fixas till men det är samtidigt något mer, själva konceptet verkstad har utmanats och utvidgats och blivit attraktivt på ett sätt det inte varit tidigare. Det går alltså att förändra det som är som det alltid har varit. På tal om bilar, de stora köpcenter, ofta placerade en liten bit utanför stadskärnorna, ser vi som en självklarhet. Trots det är företeelsen förhållandevis ung då den på allvar etablerades under 50-talet i samband med att det blev allt vanligare att äga en bil. Ett ökat bilägande la grunden för helt ny infrastruktur för shopping. Då - en revolution. Idag - något vi tar för givet. Allt förändras, det handlar bara om tillräckligt stora perspektiv för att det skall bli synligt – perspektiv i relation till tid. Det finns få, om alls några, företeelser som inte uppvisar någon form av förändring om man zoomar ut tillräckligt för att få två tidpunkter att jämföra med varandra.

Det finns alltså andra orsaker än naturlagar som kan förklara skolan. Den vanligaste och mest accepterade är att skolan helt enkelt är samhällets strukturella anpassning till den framväxande industri för ett par hundra år sedan. Ett industrisamhälle ställde andra krav på medborgarna än vad ett jordbrukssamhälle gjorde. Innovationen skolan med dess effektiva organisation kan alltså snarast ses som svaret på ett definierat behov än som en generell plats att odla demokratiskt medborgarskap och individuell utveckling på.

Idag lever vi i ett samhälle som har mycket små likheter med det som härskade under 1800-talet. Förutsättningar och behov har ändrats radikalt, på snart sagt alla områden. Även i ett globalt perspektiv är mycket lite sig likt jämfört med 100 eller 200 år sedan. Utom möjligen på ett område, och det är skolan.

Detta är inte detsamma som att inget hänt i skolans värld, tvärtom har väldigt mycket hänt. Det som är unikt är dock att det mesta som hänt ryms inom en struktur som till stora delar ser likadan ut. Klivet från skrivtavlor till iPads är stort, men är det mentala klivet bakom lika stort? Från griffeltavla till smarboard, från kulram till räknedatorer, från högläsning till podcast osv. I väldigt stor utsträckning är det kostymen som ändrats, själva skelettet ser oftast likadant ut; separerade ämnen där de teoretiska kärnämnena anses finare och nyttigare, tidsmoduler på bestämt antal minuter och med helt olika fokus som avlöser varandra under dagen, en kunnigare person som med stöd av statiska läromedel går igenom på förhand givna områden och sakfakta, åldersindelade grupper som oavsett mognad, intresse eller andra förutsättningar jämförs med varandra samt e idé om att lärandet alltid är effektivast mellan kl 08 och 15, måndagar till fredag, året runt utom några månader på sommaren och ett par veckor runt årsskiftet.

När strukturen i grund och botten ser likadan ut år efter år, generation efter generation, då är utrymmet för nyfikenhet, upptäcktsfärder och innovationer högst begränsat. När strukturer sett likadana ut i århundraden är det inte konstigt ifall vi möter dessa med böjda huvuden och erkänner dem inte bara som omöjliga att utmana, utan att det rent av är direkt opassande att alls ifrågasätta dem. Försök till nytänkande möts med skepsis och kanske till och med förakt. Och i de fall nytänkande faktiskt ändå prövas praktiskt skall dess effekter mätas enligt traditionen, med det föga överraskande resultatet att deras utfall kan skilja sig från det "normala" varvid alltihop med lätthet kan avfärdas. Det är som om vi hade bytt ut timmersågar mot motorsågar och sedan avfärdat motorsågarna på grund av de enorma svårigheterna för två man att fälla träd med dem genom att dra dem fram och tillbaka över trädstammen.

Så varför skola? Även om det historiskt funnits anledningar är jag inte alls säker på att just de gäller idag. I alla fall tvivlar jag starkt på att de skulle leda till den organisation vi har idag. Däremot tror jag att det är önskvärt med någon form av sanktionerat, uppmuntrat och handlett lärande, det kanske till och med är nödvändigt. Men om denna arena då skall kallas skola är jag inte alls säker på.

Dags för en ny verklighet

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, June 23, 2013 17:02:21

Idé och lärdomshistoria är kanske det enda ämne som borde vara obligatoriskt i skolan, vid sidan om träning i läsa-skriva-räkna. Idé och lärdomshistoria borde helt enkelt vara skolans grundämne då i princip allt annat går att koppla till det, inklusiva läsa-skriva-räkna.

Ämnet idé och lärdomshistoria berör våra tankars och föreställningars historia. Det beskriver framväxten av vetenskaper, filosofier, innovationer och religioner. Det beskriver hur discipliner, stater och teknologier utvecklats. Kort sagt, det ger oss en förståelse för varifrån vi kommer och varför vi står där vi står. Ämnet säger inte att något är rätt eller fel utan pekar snarare på varför vi idag anser att det som är rätt är rätt och varför gamla sanningar idag anses vara fel. Det ger oss också verktyg, eller teorier eller modeller, för att förstå oss själva, verktyg som går att använda i framåtsyftande anda. En sådan är paradigmskiftet.

Teorin om hur paradigm skiftar, eller byts, presenterades på 60-talet av Thomas Kuhn. Han menar att vi tankemässigt rör oss i olika paradigm, kanske liknande de där boxarna vi så ofta uppmuntrar varandra till att ta sig ut från. Inom paradigmet finns det föreställningar som vi tar för givet, och kanske därför inte alltid är medvetna om. Vi bara ”vet” och anser detta vara sant. Det innebär också att den nya vetenskap som produceras i stort sett enbart utgör detaljer inom paradigmet.

Men så uppstår det avvikelser som inte passar inom paradigmet. Detaljer, fenomen eller resultat faller utanför det som är ”sant”. Dessa avvikelser kallas anomalier. När anomalierna blir tillräckligt många, eller visar sig vara så stora att de inte kan negligeras, uppstår en kris. Krisen hanteras genom att anomalien förklaras i ett större sammanhang där felaktigheter identifieras och förklaras varmed ett nytt tankesystem presenteras. Detta nya större sammanhang och tankesystem etableras sedan som ett nytt paradigm genom vilket världen därefter tolkas och förklaras.

Som jag ser det befinner sig skolväsendet idag vid tröskeln av ett paradigmskifte. Nuvarande paradigm med schema, läroplaner, ämnen, åldersindelningar, timplaner, åtgärdsprogram, särskilda undervisningsgrupper, läsår med två terminer, planerings- och undervisningstimmar, skolbyggnader, legitimationer, betyg, läromedel, teknik, stadieindelning och kommunala budgetar tycks inte längre ge de förväntade resultaten. Faktum är att förväntningarna i sig inte längre tycks se ut som de alltid gjort. Idag pratas det lika ofta om kompetenser som initiativförmåga, flexibilitet, kreativitet, empati, handlingskraft, förmåga att lära om och lära nytt som om höga betyg. Även samtalet om hur undervisning skall bedrivas spretar friskt och berör allt från digital teknik, mössor, mobiltelefoner, tuggummi, internet, spel, koncentration, samarbeten och projekt till var i klassrummet läraren mer exakt skall stå i förhållande till katedern. Det finns inte längre några givna svar. I internationella tävlingar såsom PISA, TIMMS och PIRLS rasar vissa nationer medan andra reser sig. Nationerna på väg ner söker sig till de som går i topp för att få svar, medan de i topp söker sig till andra nationer för att lösa sina framväxande hot. Det visar sig nämligen att länder med studiemotiverade elever istället brottas med bristande initiativförmåga och självständigt tänkande, svag delaktighet i samhällslivet i stort eller helt enkelt med att eleverna i jakten på de allra högsta betygen är utbrända redan innan de fyllt 20 år. Ingen nation är således perfekt utan alla brottas med utmaningar som alla är relativt nya medan paradigmet i sig är gammalt.

De åtgärder som vidtas tycks oftast peka inåt eller bakåt, mot traditioner och hur det var förr när paradigmet till synes saknade anomalier. Något erkännande att systemet i sig kanske inte längre håller tycks vara otänkbart. Då skyller man hellre på eleverna, föräldrarna eller omgivande samhället. Och ja, all forskning pekar på att de unga generationerna idag är annorlunda, faktum är att de är intelligentare än de föregående. Ja, dagens föräldrageneration har en helt annan yrkesverklighet och materiell standard än tidigare med helt nya behov och ideal. Ja, samhället idag är högteknologiskt och i mångt och mycket tjänstebaserat och ställer därför helt nya krav på sina invånare. Allt ser med andra ord annorlunda ut än för femtio år sedan, och jämfört med hur världen såg för 100 år sedan lever vi nog idag i ett helt annat universum. Och alltmedan samhällsparadigmen har avlöst varandra står skolan kvar i sitt, som nu är på väg att krackelera. Trots detta vägrar man erkänna de uppenbara sprickorna.

Jag tror att alltså att paradigmskiftet varit på väg länge men att det med politiska medel på såväl nationell som överstatlig nivå av olika orsaker hållits i schack. Nu tvivlar jag på att skiftet går att förhindra länge till. Samtidigt är det en skrämmande tanke, att den institution som i stort sett varit likadan i århundraden och varit lätt att känna igen vart man än kommit i världen nu behöver ersättas med något annat, något okänt. Hur vet vi om vi gör rätt? Hur vet vi att det blir bra?

Här tror jag att det är hög tid att titta på alla de exempel som faktiskt finns och som utmanar paradigmet. I såväl Sverige som i övriga världen finns allt fler som prövar nya vägar, från lekmän till experter. Vi behöver ta del av dessa andras erfarenheter, och dela med oss av våra egna, för att i större skala börja våga pröva nytt. Eller kanske helt enkelt testa inte bara en väg utan mångra olika nya vägar på många olika sätt utifrån de många olika erfarenheter och förutsättningar vi har och sedan dela dessa med så många andra som möjligt så att vi kan lära av varandra i än större utsträckning än i dag. Vi behöver alla erkänna att vi numera inte längre vet vilket sätt som är rätt och därför måste pröva oss fram och vara nyfikna på varandras lärdomar. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där en mångfald av lösningar är det naturliga. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där alla samhällets aktörer är involverade och har ansvar för de uppväxande generationerna. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet helt utifrån individen där var och en läser det hen själv vill och i den takt hen själv känner är rimlig.

Kanske är det så att vi i det nya paradigmet har en helt annan orsak till utbildning än vad vi haft under så lång tid i det gamla att det fallit i glömska. Den första frågan som vi därför behöver ställa oss och som idag inte kan ses som så kontroversiell egentligen är varför skola?

På fel buss?

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, June 20, 2013 08:34:07

Återvunnen text från 2010-02-05

På en föreläsning för ett par år sedan hörde jag formuleringen ”varje måndag morgon sitter en miljon svenskar på fel buss”. Vad föreläsaren, John Horvat från Gränslösa klassrum i Lund, menade med att sitta på fel buss var att alltför många varje dag beger sig till arbetsplatser där de inte trivs. Om det skulle bero på att de inte får lov att utnyttja sin fulla potential och utvecklas eller om det ”bara” beror på att man helt enkelt har tappat intresset för just det specifika jobbet lät han vara. Detta är naturligtvis spännande att fundera över, men det riktigt intressanta som jag ser det är den fråga som påståendet leder till: hur skulle vårt samhälle se ut ifall alla varje morgon satt på rätt buss till rätt jobb? Även följdfrågan är viktig: hur skall vi åstadkomma detta?

Jag kom att tänka på Johns påstående häromdagen när jag skummade igenom Akademikerförbundet SSR’s medlemstidning Akademikern (nr 1/2010). I denna fanns en notis om en ny avhandling i psykologi där författaren Sara Göransson visar att ”mer än var fjärde person med fast anställning och varannan med tillfälligt kontrakt tycker att de har fel yrke. Detta påverkar inte bara vårt lärande och utveckling i arbetet utan även vår hälsa”. Denna vantrivsel påverkar inte bara individens hälsa, utan även arbetsplatsen som helhet och samhället i stort. När medarbetare däremot ”får vara delaktiga i vad som sker både mår de bättre och är mer positiva till sin arbetsgivare” vilket gynnar alla positivt.

Ett sätt tror jag kan vara att i betydligt större utsträckning än idag arbeta med drömmar. Systematiskt med specifika övningar vid givna tillfällen eller ständigt integrerat i så många ämnen som möjligt låter jag vara osagt, däremot måste det till.

Vid den tidigare nämnda föreläsningen deltog även ett par gymnasielever som några månader tidigare tagit studenten. Båda hade toppbetyg från Samhällsprogrammet och ur mitt perspektiv låg världen för deras fötter. Men ungdomarna själva befann sig i total vilsenhet. Den ene satt i kassan i en mataffär, den andre jobbade på ett lager. Båda hoppades kunna resa jorden runt innan det var försent. Försent innebar högre studier. Även om ingen av de båda visste vad de skulle läsa så hade de uppfattningen att man måste läsa vidare. Varför, eller till vad, eller vad som annars skulle hända hade de ingen aning om.

Drömmar var inget någon av dem arbetat med i skolan, mer än som utfyllnadsuppgift någon vecka innan studenten. Båda toppstudenter på sina program och med alla möjligheter till framgång och lycka, ändå stod de halvåret efter studenten helt utan riktning och mål. Nu är jag övertygad om att just dessa båda kommer att få fason på tillvaron och hitta både mening och mål med sina liv, men kan alla att göra det? Jag vill tro det, men kanske inte själva, inte utan hjälp, inte utan att utmanas att fundera över vad de verkligen vill.

Det kan inte vara rätt att i ena änden tvinga in barn i ett utbildningssystem där de skall växa upp för att sedan, som unga vuxna, knuffas ut utan att ha en uppfattning om vad de verkligen kan eller vill göra, utan att ha insett vilka möjligheter skolan gett dem, utan att ha ett mål med sitt liv. Hela skolan blir något som eleverna gör för någon annan, för föräldrar eller lärare, eller helt enkelt för att de är tvungna.

Nu tror jag inte att bara man pratar om sina drömmar blir allt sol och gröna ängar. Däremot tror jag på att formulera mål, sätta ord på sina känslor och få syn på sina förmågor och färdigheter, och detta kan man göra genom att arbeta med drömmar. Med risk för att ge skolutvecklingsreaktionärerna bränsle vill jag ändå förespråka ett utvecklat arbete med drömmar i skolan. Hur flummigt drömarbetet än kan verka för reaktionärerna så är det i alla fall inte värre en skola som leder till att en miljon svenskar fortsätter att ta fel buss till jobbet.

Den spirande Skolvåren är här

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, June 19, 2013 21:32:46

Nu är inte sömnen långt borta. Inte Skolvårens första nätverksträff i Varberg heller. I dagarna två har folk från hela landet umgåtts och diskuterat skolan idag och i framtiden. Såväl skolfolk som föräldrar som näringsidkare som politiker har alla med respekt lyssnat till varandras erfarenheter, frustrationer och framförallt tankar om möjligheter och lösningar. Engagemanget har varit grundmurat - många deltog utan något ekonomiskt stöd, det vill säga det var semesterkassan i syltburken som tunnades ut.

Alla möten präglades av respekt, detta trots våra olikheter. Högt i tak kanske är en floskel, men det är ändå en korrekt beskrivning. Kanske var det uttryck för trevande i ett helt nytt sammanhang varför vi lite försiktigt behövde lära känna varandra. Kanske var det uttryck för en sorts smekmånad, vi deltog ju alla i Skolvåren utifrån vår frustration över dagens skola och i denna frustration kunde vi förenas. Frustrationen skapade ett påförhand givet "vi" - "vi" som vill och skall göra skillnad!

Med jämna rum varvades diskussionerna med mer eller mindre provokativa betraktelser av skola och utbildning som fick ny fart på de fortsatta samtalen. Det var energi som gav energi som gav energi.

Och nu efter två dagar, när detta viktiga möte avslutats, kommer tröttheten. Knappast smygande utan snarare som en bulldozer. Tröttheten är mental, vilket är den bästa tröttheten eftersom den skvallrar om de nya neurala kopplingar som uppstått. Det som behövs nu är en god natts sömn med vila för hjärnan att sortera och bearbeta all ny information och alla nya tankar.

Jag är tacksam över att få ha varit med på denna första träff och hoppas kunna bidra till nätverkets framtida utveckling.

Jag leker - jag finns

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Fri, June 07, 2013 22:13:29

Jag älskar att leka! Jag älskar att för en stund leva i ögonblicket och hänge mig åt en uppgift, en roll eller ett fokus. Jag älskar att upptäcka något om mig själv under den där stunden, något som kanske förklarar en händelse som förbryllat mig eller något som kan hjälpa mig i framtiden i vissa situationer. Leken är för mig självkännedom och personlig utveckling.

Samtidigt vet de flesta som känner mig att jag vara den siste att kasta mig in i ett uppsluppet gäng som stojar och stimmar. När jag känner mig obekväm i situationen fylls jag av en känsla av pinsamhet. Det kan då vara något med vad syftet med leken är som får mig att reagera avvisande. Om jag vet syftet och jag känner att vi alla delar detta syfte och att toleransen är stor för den som för ögonblicket inte vill delta, då är det okej. Men om syftet är oklart eller helt fel för mig, eller då det inte alls verkar finnas något syfte och samtidigt måste alla vara med för annars är dom tråkiga och dumma, då bangar jag helst. Och blir den där tråkige och dumme, vilket inte alls är min avsikt för i grund och botten älskar jag ju att leka.

De lekar jag föredrar är sådana som lite förskönande kallas för övningar, för att det inte skall upplevas som barnsligt och därmed ge fler personer orsak att frukta pinsamheter. Men jag gillar även lekar som faktiskt verkar sakna något större syfte, som mer handlar om att skapa helt slumpmässiga grupper och gemenskaper och kanske även om att få reaktioner från främlingar. Här tänker jag på exempelvis Geocaching och Flashmobs.

Geocachare finns över hela världen och är tillgängligt för vem som helst, förutsatt att man har tillgång till GPS-teknik och Internet eller mobiltelefoni. Förutsättningarna är förstås orättvisa i vår värld men trots detta tror jag att geocaching är förhållandevis demokrastiskt. Och det är ingen som vinner, och ingen som är extra ansvarig, och det kostar inte vettlösa summor, och alla kan vara med och utveckla genom att själva placera ut cacher. Gemenskapen är att de som cachar vet var cacherna finns, övriga befolkningen kan bokstavligen sitta på en cach utan att ha en susning. Och de som vet skall ta och logga cacher utan att någon som inte cachar ser. Det kan alltså hända att när jag letar efter en cach möter en annan cachare, som kan komma precis varifrån som helst på jorden, och där och då skapas en gemenskap i det att vi främlingar har ett gemensamt mål och nu arbetar ihop. Det förbrödrar, i alla fall mellan de invigda.

Med en flashmob blir gruppen större. Vid en given tidpunkt, på en given plats, skall alla invigda befinna sig i området och vara precis som vem som helst av alla vanliga och oinvigda som finns där. Och när det överrenskomna klockslaget inträffar så agerar alla invigda utifrån ett på förhand överenskommet tema. Aktionen pågår under kort stund och sedan upplöses gruppen varvid de invigda blandas upp med desom befunnit sig i närheten. Vissa flashmobs kräver god planering och repetition, andra är upprop på Facebook eller via mejllistor och det är fullt möjligt att delta i en flashmob tillsammans med hundra andra personer man aldrig träffat innan och aldrig kommer att träffa efter. Men just där och då kanske man dansar mobildisco ihop, kramas eller har kuddkrig. Främlingar som för några minuter är tätt sammanbundna i aktionen, ofta till den omgivande allmänhetens förvåning och ofta även förtjusning.

Denna tjusiga bild på undertecknad togs vid Flashmoben på IKEA den 23 januari 2010 då vi lekte kurragömma inne bland möblerna.

Att leka är att utmana sig själv, att bejaka sig själv men också att respektera och bejaka sina medmänniskor, även om jag aldrig träffat dem förut och aldrig kommer att träffa dem igen. Att leka är knyta människor närmre varandra och göra världen mer tolerant och human.

Kolla källan, för 17!

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sun, March 24, 2013 20:03:57

Läste nyligen en vän som i en diskussionstråd på Facebook uppgivet frågade sig vart det källkritiska tänkandet tagit vägen apropå många av galenskaper som idag tycks sprida sig på nätet och som folk tror på som sanna. Foliehattarna bygger universum med utvalda detaljer och Svenssonparanoikerna hänger glatt på.

Själv är jag kanske en ytterlighet på andra sidan, jag vill verkligen veta varifrån en uppgift kommer, vem som dragit en slutsats eller vilka undantag som finns till en sanning. Dyker det upp en bild eller film som folk (och kanske även jag) häpnar åt så vill jag veta mer om dess bakgrund och sanningshalt innan jag själv sprider vidare.

Ett exempel är den här blå draken som sägs existera. Det krävs inte mycket googlande förrän jag kan konstatera att detta fantasieggande djur faktiskt existerar och heter violsnäcka på svenska. Det känns magiskt att detta lilla djur kan bli så stort som 8 cm och finns runt om i världen.

Ett annat exempel är de svarta lejon som folk runt om i världen värnar om. Trots att det finns flera riktigt detaljerade genomgångar av denna och ett par andra bilder på svarta lejon som tydligt visar att de är (oftast) skickliga manipulationer så envisas människor med prata om dem som om de vore sanna. Även om det vore spännande med svarta lejon så borde man väl ändå fundera på varför de så sällan nämns om de nu faktiskt finns i samband med sällsynta djur.

Ett exempel som jag råkade på idag och som folk reagerar på med att hylla piloten är den här filmen. Man kan ju fundera på hur en sådan incident kunnat inträffa utan att spridas globalt via nyhetsmedia. Och det räcker med en första titt för att börja fundera på en rad märkligheter, som att 1) varför upptäcker filmaren planet först när det när det nästan kraschar på stranden, det borde ju gjort väsen av sig sedan en tid, 2) när filmaren vänder sig om tar det en evig tid innan planet fångas av kameran och då verkar det knappt rört sig, det är fortfarande ganska rakt ovanför, 3) när planet susar iväg mellan husen dröjer det inte många sekunder innan det dyker upp igen bakom berget, nu med helt ny kurs vilket tyder på en helt makalös gir i en hastighet som borde vara hög nog för att bryta sönder härligheten, eller så borde är hastigheten vara så låg att planet helt enkelt inte klarar att hålla sig uppe. Nå, även här löser man gåtan snabbt genom att googla med det här resultatet.

Trots detta kan man i vissa trådar läsa synnerligen upprörda kommentarer över att folk påstår det hela vara ett falsarium. Som om att det är elaka människor som inte unnar världen ett mirakel. Nå, jag unnar verkligen världen mirakel. Jag önskar till och med att världen fick uppleva fler mirakel som kunde stärka individer till att själva utföra sådana handlingar. Därför väljer jag att avsluta med just ett mirakel med anknytning till detta sista exempel. Man får tycka och tänka vad man vill om internet, själv anser jag att med ett källkritiskt synsätt kan man på nätet finna mycket fantastiskt, väl värt att ta till sig och sprida vidare. Som detta, ett äkta mirakel baserat på människors kunskap och skarpsinne.

Upprörd utan kunskap

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, January 15, 2013 20:12:33

Nog har vi alla sett de hysteriska bilderna från muslimska samhällen med rasande folkmassor som eldar flaggor, skriker slagord och är allmänt upprörda över något påhitt i västvärlden som uppfattas kränkande mot islam. Väldigt sällan har dessa folkmassor sett bilderna, läst boken eller sett filmen, däremot har de hört om det och det räcker för upplopp. Nu nemar jag inte att människor inte får vara upprörda, däremot är jag tveksam över upplopp baserade på hörsägen.

Det senaste har vi sett samma fenomen här hemma. I Göteborg hade vi upploppet kring det kränkande Instagram-kontot där ryktesspridning om vem som låg bakom ledde till att en oskyldig familj fick fly sitt hem. I det här fallet var det inte någon som visste utan istället spred sig ryktet om vad man trodde. Hur kan en gissing leda till upplopp och trakasserier?

Och nu helt nyligen har Centerpartiet råkat ut för en storm av protester kring sitt nya idéprogram. Eller rättare, förslag till nya idéprogram. Folk är vansinniga, bestörta och känner inte igen sig i något - oavsett ifall de är centerpartister eller inte. Särskilt vissa detaljer har växt och blivit enorma men frågan är ifall de verkligen läst själva programmet? Eller har de bara hört om det? Har de ens förstått att det är en skiss på en önskad framtid, om kanske hur världen skulle kunna vara om sisådär femtio år, och därifrån ha samtalet kring "så hur gör vi då idag för att det skall bli så bra som möjligt?".

Själv är jag ingen anhängare av Centern däremot tycker jag att idéprogramet är intressant att läsa. Och detaljerna som alla förfasas över känns knappast märkvärdiga i det sammanhang i vilket de presenteras.

Det jag är mest rädd för är att andra partier noga betraktar hela den här cirkusen och fundera på hur de skall göra i framtiden när de vill uppdatera sina idéprogram. Jag tror att idédiskussioner är exakt vad som behövs i den trista, sörjiga och likriktade politiska miljö vi har idag. Då får man inte på förhand skiva något för att undvika upplopp av okunniga som endast hört något av någon. Det skulle vara en stor fara för hela samhället.

http://www.centerpartiet.se/Documents/Id%C3%A9program/En%20h%C3%A5llbar%20Framtid-f%C3%B6rslag.pdf

Tomater och kunskap

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, January 04, 2013 13:06:52

Den här bilden dök upp på Facebook och fick naturligtvis igång mig:

Det första jag insåg att jag inte hade klart för mig är att tomat är en frukt. Eller...? I jakten på vad tomat är har jag fått lära mig att dess latinska namn är en kompromiss, att den är en potatisväxt och att den kom till oss från Sydamerika. Jag har även lärt mig att den är en frukt, det vill säga att den är resultatet av en befruktad blomma och innehåller frön. Bland frukterna tillhör den bär tillsammans med bland annat banan, blåbär och gurka. Frukter visar sig vara hur många som helst och om man verkligen skulle göra en fruktsallad så skulle det hamna både nötter, rättika och paprika.

Så kunskapen är en sak. Visdomen är en annan, vad som passar med vad. Det är något man lär sig genom erfarenhet, det är inget som går att läsa sig till. Eller jo, det går att läsa sig till men det behövs upplevas och göras och att verkligen förstås. Visdom erövrar man, man kan inte enbart läsa sig till det. Eller hur vad det nu, "visdom är det som är kvar när man glömt det man lärt sig"...

Att förändra ett förhållningssätt

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, December 30, 2012 22:28:39

Återvunnen text från 2010-01-26

Det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan handlar om ett pedagogiskt förhållningssätt. Vilket är en enorm styrka då alla som förvärvat förhållningssättet på ett helt annat sätt är rustade att ta sig an alla de reformer som sköljer in över skolan. Samtidigt är just det faktum att det handlar om ett förhållningssätt en svaghet, eftersom det tenderar att dela lärarkåren i två delar – de som har det och de som inte har det.

Det stora problemet med ett förhållningssätt är att det inte går att läsa sig till, det måste erfaras. Sättet att tänka, att se på problem och ta sig an utmaningen att lösa dessa, att granska sin egen och sina kollegors undervisning och gemensamt utveckla nya sätt att stimulera barn och elevers lärande – allt förändras tillsammans med förhållningssättet. Företagsamt och entreprenöriellt lärande i skolan är alltså ingen metod, däremot fungerar i princip alla olika pedagogiska metoder i förhållningssättet. Man skulle kunna göra en jämförelse och säga att om metoderna är verktyg så är förhållningssättet ett yrke. En hammare är en hammare, men den används olika om du är snickare, urmakare eller smed. Samtidigt är det svårt att vara smed utan en hammare. Eller utan en tång. Eller utan ett städ. Förhållningssättet är alltså överordnat metoderna och en och samma metod kan ge helt olika resultat beroende på utifrån vilket förhållningssätt den används.

Naturligtvis leder detta till att det är svårt att förklara ett förhållningssätt. Istället måste det göras för att verkligen förstås, och som regel måste det till viss del också nötas för att verkligen få fäste i systemet. Men väl på plats så utgör det den naturliga grund på vilken allt annat byggs. En annan liknelse är demokrati. Det går att beskrivas mycket kortfattat med ”alla får bestämma” vilket ger uttryck för förhållningssättet. Men när vi går bara lite djupare blir det snabbt klart att det finns nästintill lika många varianter av demokrati som det finns demokratiska länder. Metoderna skiljer sig alltså åt. Vi har också i omvälvande tider som de vi lever i sett hur svårt det kan vara för nationer att gå från ett förhållningssätt till ett annat som till exempel från ett totalitärt styrelseskick till demokratiskt, trots att det demokratiska anses som det bästa. Eller i alla fall som det minst dåliga enligt följande citat av Winston Churchill från 1947: ”Many forms of Government have been tried and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time”.

Nu hör väl inte diskussionen om demokratins fördelar över andra system hemma i just detta sammanhang, men likväl belyser det svårigheten med att gå från ett system till ett annat. För att verkligen få ut så mycket som möjligt av ett nytt förhållningsätt gäller det att verkligen leva det. Även detta kan belysas med ett känt citat, denna gång av Abraham John Muste: ”There is no way to peace; peace is the way”. Målet handlar med andra ord om själva processen. Så fort vi gör om ett förhållningssätt till ett föremål riskerar det att förlora sitt egentliga innehåll, sitt värde. Här kan vi åter vända blicken mot demokratin. Det sägs att demokratin måste erövras varje dag för att inte förloras. Vad vi egentligen säger med detta är att om vi inte dagligen lever de demokratiska värdena utan snarare tar demokratin som given och mest betraktar den som något avskilt från oss själva så förlorar den i betydelse. Ett förhållningssätt måste alltså inte bara upplevas för att förstås, det måste upplevas varje dag för att överleva.

Intressant i detta sammanhang är att det förhållningssätt som benämns som företagsamt och entreprenöriellt lärande i skolan i sig självt innebär daglig reflektion över det arbete vi bedriver, som pedagoger, skolledare, förvaltningsledning eller skolpolitiker. Det är endast då vi verkligen kan utveckla skolan och vi gör det då i såväl smått som stort. På köpet utvecklas vi själva som individer, både på det professionella och personliga planet. Vilket obönhörligt leder till att vi också låter och uppmuntrar våra barn och elever att utvecklas på så många fler plan än de rent faktabetonade och betygsgrundande.

Så hur ser då vägen mot det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan ut? Eftersom vägen dit går genom det nålsöga som självupplevd erfarenhet utgör måste vi alltså låta hela vår yrkeskår passera därigenom, och vi måste göra detta tillsammans med rektorerna. Fast det räcker inte. All personal i utbildningsväsendet måste igenom, likaså all personal på utbildningsförvaltningarna och alla skolpolitiker. Men inte heller det är tillräckligt. Även hemmen måste igenom för att förhållningssättet och synen på arbetet i skolan skall vara så samstämmigt som möjligt i alla de miljöer de uppväxande generationerna befinner sig. Så för att komplettera måste även hela det övriga samhället också igenom till slut.

Förändringen omfattar med andra ord hela samhället, av den enkla anledningen att det är i skolan det framtida samhället skapas. Dessutom måste man undvika att hamna i en situation där hälften går igenom nålsögat och hälften inte gör det eftersom detta kan leda till förödande sprickor i samhället. Några andra alternativ finns inte. Att inte göra något, att tuffa på som vanligt och försöka lappa och laga inom det befintliga systemet håller inte längre. Systemet planerades och byggdes för snart två hundra år sedan och har redan överlevt sig självt. Nu måste något nytt ta vid, annars riskerar vi att fullständigt hamna på efterkälken i den globala utvecklingen med brain drain, förlorade ungdomsgenerationer och enorma samhällskostnader som följd av åldrande befolkning och vikande skatteunderlag som skall hålla systemet uppe.

Det företagsamma och entreprenöriella lärandet i skolan är alltså mer än bara ett pedagogiskt förhållningssätt, det kan till och med innehålla de första nycklarna till ett hållbart samhällsbygge som ersätter det gamla kunskapssamhället som nu är på utgång. Det är i elfte timmen, men det är inte försent att påbörja den nödvändiga uppgraderingen av skolan om vi börjar idag. Något alternativ finns egentligen inte.

Som på räls, eller spårlöst vilse?

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, December 27, 2012 14:22:05

Skolan handlar om att förbereda för livet. Naturligtvis behövs då kunskaper och vi har valt att organisera vårt samhälle på ett sådant sätt att vi har en skola där dessa kunskaper skall erövras. En utgångspunkt här är att kunskaperna inte kan erövras någon annanstans eller av någon annan än den yrkesgrupp som dominerar skolan, nämligen pedagogerna. Det finns utöver dessa många fler yrkesgrupper i skolan, som rektorer, studie- och yrkesvägledare, lokalvårdare, kuratorer, matpersonal, psykologer, sköterskor och läkare, kanslister och administratörer, vaktmästare osv men av någon märklig anledning är det flera av dessa grupper som knappt räknas och för att ytterligare öka alienationen kan grupperna ha många olika chefer. Skolan blir enbart den arena på vilken dessa träffas eftersom det är där barnen och eleverna finns. Inte heller gruppen pedagoger är särskilt homogen, där finns förskolepedagoger, fritidspedagoger, grundskolepedagoger och gymnasiepedagoger där de två sista grupperna dessutom är uppdelade i en lång rad olika ämnesgrupper. Utöver dessa finns det genuspedagoger, hälsopedagoger, speciallärare och specialpedagoger (och säkert fler som jag nu tyvärr missat). Dessutom finns det i de olika lärmiljöerna barnskötare och elevassistenter.

I vårt samhälle utgår vi från att det endast är i en miljö där alla dessa yrkesgrupper med sina olika specialiteter finns som barn och ungdomar kan erövra den kunskap som behövs för att bli goda, lyckliga och framgångsrika samhällsmedborgare. Miljön har vi valt att kalla skola och vi menar att det som finns utanför skolans väggar, omvärlden eller bland lite underligt benämnt som verkligheten, inte duger som lärmiljö. En gång i tiden kanske detta resonemang höll. Då var kunskapen antingen mycket praktiskt knuten (till ett jordbruk eller ett hantverk eller liknande) eller förbehållen några få (inom kyrka och universitet). Genom att organisera en skola blev bredare kunskap tillgänglig för fler, även om det knappast handlade om att alla skulle lägga grund för några högre akademiska studier.

Exakt hur motsvarande argumentationen idag skulle se ut som kan försvara varför skolan i stor utsträckning fortfarande är organiserad som för femtio år sedan, hundra år sedan eller ännu lägre tillbaka är lite svår att se. Vem har tillgång till kunskap idag? Var finns den? Är skolan på något sätt mindre fragmenterad eller specialiserad än den komplexa omvärlden? Står eleven, och framförallt individen, mer i centrum i skolan än vad denne gör ute i omvärlden? På vilket sätt är en byggnad som innehåller minst tio olika yrkeskategorier som svårligen samverkar effektivt och som mer styrs av schematekniska lösningar och resultat som står sig i internationella jämförelser likt sportens liga- och tabellresultat den bästa lösningen? Kan det vara så att vi bara tuffar på framåt likt ett skenande tåg, blinda för att inte bara den omgivande miljön förändrats dramatiskt utan även att passagerarna förändrats? Gör vi som vi gör baserat på vetenskap och forskning eller på grund av att så har vi alltid gjort? Är det rätt att tradition alltid trumfar krass verklighet, som att tåget inte bara rusar på i blindo utan dessutom att spåret sedan länge helt enkelt upphört att finnas under hjulen. Endast tack vare tågets tyngd fortsätter vi framåt men utan spår plöjer vi ner i marken och det torde stå klart för var och en att skakningarna vi alla upplever inte är någon tillfällig turbulens utan snarare en desperat varningssignal att resan inte längre är under kontroll.

Mäktigast på jorden

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, December 25, 2012 19:48:10

Idag har jag lärt mig ett nytt ord; Antropocen. Antropocen är en period i världen historia, en persiod vi nu gått in i. Det är den period då människan är den största kraft som påverkar jordens klimat och ekosystem. Det är människans tidsålder. Det låter lite Tolkien då de sista alverna lämnade Midgård strax efter ringens krig avslutats och människans tidsålder tog vid. Men till skillnad från människans tidsålder i Tolkiens universum innebär Antropocen ett vägval där vi antingen drar på oss foliehattarna och stämmer in i klimatförnekarnas kör och menar att allt är hittepå för att hindra folk från att bli rika, eller så måste vi alla gemensamt göra upp med våra värderingssystem för att rädda oss själva från undergång. Tolkiens människor ställdes inte för riktigt samma utmaning.

Jag har just börjat läsa boken Vår tid på jorden av Johan Rockström, och redan under förorden (som är flera och av diverse högdjur) inser jag att den här boken borde bli obligatorisk läsning för alla i alla sammanhang. För jag vägrar låta mig, mina nära och kära och världens folk tvingas till katastrofens rand och ut över kanten för att några få skall få lov att bli tokrika. Det kommer inte att rädda dem från att också störtas i fördärvet, men förblindade som de är av rikedomens imaginära lycka kommer de förmodligen, som Gollum, vara helt hypnotiserade av sin rikedom och därför omedvetna om sin egna undergång. Vi andra tvingas dock se den med vakna ögon.

Rockström skriver att det ännu inte är försent men att vi inte klarar fler internationella fiaskon där länder vägrar släppa taget om sina idéer om att rikedomen de håller i sin hand fortfarande är deras frälsning. Det är som att de alla är hypnotiserade av ringens glans och helt missar kostnaden, för ingenting är gratis och idag är systemet globalt. Lokala, nationella och regionala nivåer finns förvisso men vi sitter idag ihop globalt och därför är de lägre nivåerna mer chimärer än ”behållare” inom vilka företeelser kan uppstå och hanteras utan att påverka andra områden – lokalt, nationellt, regionalt eller globalt.

För att välja ny väg kommer det att ”krävas dels initiativ från de styrande, både regionalt och globalt, dels innovationer från lokalsamhällen, sociala nätverk, industrier, nationer, religiösa samfund och många fler. /…/ För att lyckas krävs nya förhållningssätt till i stort sett alla aspekter av våra liv och hur vi bygger och organiserar våra samhällen.” Vägen är ”en grundläggande förändring i vårt tankesätt, vilket vi tror är nödvändigt för att åstadkomma förändring av ekonomiska paradigm, ledarskapet och politiken, och för att ge incitament till omvälvande förändringar inom teknologin, det mänskliga beteendet, och i de inbördes relationerna mellan alla samhällen i världen. Vi behöver ett nytt social-ekologiskt avtal mellan världens medborgare för att lyckas” (sid 49).

Detta stämmer så väl med vårt arbete i Samklang, att vi väljer att se helheten i vilken allt och alla ingår, och ställa vårt här och nu, våra planer och drömmar, och våra förutsättningar och möjligheter i förhållande till denna helhet. Det finns inget du och jag, det finns bara vi. Det går inte ens att bli eremit idag utan att vardagen i vildmarken (om det nu är där man väljer att hålla till) bär påverkan av oss andra. Alltså, det är dags att släppa superegot, det är dags att mentalt göra en förändring liknande den som skedde inom astronomin för drygt 400 år sedan då man övergav uppfattningen att jorden var den medelpunkt som allt annat kretsade och istället placerade solen i mitten varvid jorden bara blev en planet bland andra.

Människans tidsålder tror jag måste innehålla en acceptans av denna paradox, att samtidigt som människan på allvar erkänns som den viktigaste faktor som påverkar ödet för allt liv så måste människan också erkänna att vi inte under några omständigheter kan sätta oss över de system i vilka vi själva och allt annat levande igår. Vi är kanske högst i kedjan, men vi är också en del i kedjan och helt beroende av den försätter existera. I vår värld finns inga trollkarlar eller alver som kan rädda oss, vi måste själva slänga våra förödande illusioner om vår oantastliga överlägsenhet i Domedagsbergets eldar och upprätta en ny världsordning, som numera den mäktigaste kraften på jorden är det möjligt.

Lek med deg

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, December 11, 2012 16:30:37

Vuxna som leker, kan det verkligen vara vettigt? Svaret på frågan är otvivelaktigt JA! Inget att tjafsa om, vi mår bra av att leka. Och det senaste har jag råkat på så många spännande exempel på vuxna som leker att jag helt enkelt tar det som ett tecken på att vi blivit klokare, och därmed också vågar bejaka vår lekfullhet.

För någon vecka träffade jag gamla scoutvänner som jag senast träffade för flera decennier sedan. Nu blev vi uppemot 40 stycken personer i 40-50 spannet, som efter decennier hade återträff i form av pepparkaksbak. Och alla sätter genast igång att skapa lekfulla kreationer. Temat var att med sitt verk återge någon händelse från våra glansdagar på 80-talet. Det är så härligt att se vuxna som ger sig hän där skratt och allvar blandas till en skön mix och uppriktig spegel av vad livet egentligen är. Då var vi tonåringar och unga vuxna, idag är vi föräldrar. Då låg livet framför oss och välden skulle erövras. Idag har vi alla ryggsäckar som tyngs av de otaliga minor min trampat på, svåra sjukdomar vi fajtats mot, hem som måste underhållas, erfarenheter av en nyckfull arbetsmarknad och berg av räkningar som uppstår i slutet av varje månad. Vi är kantstötta och skrynkliga, luttrade och erfarna men vi har aldrig gett upp vår lekfullhet. Det från noll till hindra direkt, det är glädje och nyfikenhet, det är lekfullhet som stärker.

Det var två bak som fick flest marshmallows, så klart. Varför skall bara en vinna? Och det var två lekfulla och härliga aktiviteter som avbildats. Dels klassiska badkarsrallyt, där de flesta av oss någon gång har paddlat nerför Säveån och dessutom vid något tillfälle tvingats simma in till stranden i det kalla aprilvattnet. Den andra vinnaren var fruktrullningen som är en helt omöjlig aktivitet att ens erkänna som aktivitet utan ett lekfullt sinne. Och när vi lämnade lokalen på kvällen, renare än den var när vi kom, hade vi redan bokat in ett nytt datum och en ny aktivitet. Så till våren är det dags för just fruktrullningen att återuppstå. Jag ser så fram mot upplevelse av några dussin medelålders individer som i en skidbacke tävlar i frukters förmåga att tillryggalägga avstånd. Om det blir lekande lätt vet jag inte, men det blir definitivt lekfullt!

Svaret verkar vara 42, men hur lyder frågan?

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, December 08, 2012 10:01:05
Återvunnen text från 2010-02-14

Jag tror på föreställningen att allting vi ser omkring oss som vi människor skapat en gång har börjat i en idé, eller en uppfattning eller en känsla. Denna idé, uppfattning eller känsla har sedan gett upphov till en ”hur”-fråga, vars svar det alltså är vi ser omkring oss. Det finns mer kända hur frågor, såsom ”hur flyger man?”, ”hur får man starkt ljus även om natten?”, ”hur botar man bakteriesjukdomar?” osv. Mindre kända kanske är ”hur öppnar man en konservburk?”, ”hur delar man snabbt en banan?” eller ”hur byter man kanal på TV:n utan att behöva stiga upp ur soffan". Allt som är livsnödvändigt, liksom allt som är fullständigt onödigt, är alltså på ett eller annat sätt svaret på en fråga, utmaning eller ett behov. Detsamma gäller skolan, även den är ett svar. Det finns ingen naturlag som tvingar människor att ha skolor.

Lärande och utbildning finns överallt men skiljer sig åt utifrån vilka behov som den enskilda människan eller gruppen av människor har. I grund och botten handlar det om överlevnad, och om det är livsavgörande att lära sig ett visst hantverk som kan bytas mot mat eller säljas och inbringa pengar för vilka man kan köpa annat som säkrar överlevnaden så lär man sig hantverket. Lärandet finns med andra ord även om ingen skola så som vi tänker institutionen skola finns. Ibland talar man om ”livets hårda skola” och ”lära sig en läxa” och detta handlar då om erfarenhet långt borta från klassrum, läroböcker, läxförhör och håltimmar.

I takt med att vår del av världen gled över från jordbrukssamhället till industrisamhället ändrades också behovet av vad folk behövde kunna. Så kanske frågade man sig ”Vad behöver människor kunna för att vår industri skall kunna växa sig starkare? Hur många behöver vi i industrin om den växer? Hur skall vi göra för att fixa att utbilda massorna så vi har vårt på det torra?”. Och i jakten på svaren kanske man på att ”Vi skapar en Folkskola!” och tadam – skolan as we know it var ett faktum. Okej, det här var kanske det lite slarviga versionen men i sak är den korrekt. I andra länder kanske kan ställde samma frågor och fick lite annorlunda svar. Eller så ställde man annorlunda frågor och fick samma eller andra svar. Det nog i alla fall knappast så att det fanns ett facit som alla jobbade efter.

Nu har det gått många år sedan ”vår skola” grundades och samhället har utvecklats enormt. Övergången från jordbruk till industrisamhälle är för länge sedan genomförd och även om alla inte tycks vara ense om vad vi därefter gått vidare till eller ytterligare lämnat så nämns bland annat välfärdssamhälle, tjänstesamhället, informationssamhälle, kunskapssamhälle. Idag pratas det rent av om ett globalt samhälle. Det går utmärkt att i vart och ett av dessa samhällen fundera på samhällets behov och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Att svaret skulle bli detsamma gång på gång otroligt, ändå ser det mer eller mindre ut så, i alla fall i praktiken. I teorin sker justeringen med jämna mellanrum i läroplanerna. Intressant är att dessa justeringar mer sker utifrån forskningsrön inom pedagogik och psykologi än utifrån det omgivande samhällets behov, som många gånger lämnas helt åsidosatt.

Med nuvarande läroplan har däremot en betydande justering skett där uppdraget i skolan uppdaterats och anpassats till den omvärld vi lever i idag och de krav som ställs på 2000-talets medborgare. Samtidigt har inte läroplanen fått det genomslag den skulle kunnat få, mycket beroende på att skolan fortfarande envist väljer att svara på frågan från det tidiga 1800-talet. Och inte minst då också många i det omgivande samhället helst ser att skolan gör som den ”alltid gjort”. Att det finns en motsägelse här – träna upp barn och ungdomar som kan hantera den nya tiden, och samtidigt låta allt vara som förut – tycks de flesta blunda för. Det vi idag ser är till och med en antydan till att backa utvecklingen en aning.

Det som behövs i dagens globala samhälle är människor som kan ta ansvar för sitt egna livslånga lärande och anpassa sig och se nya möjligheter i samma takt som förändring och utveckling sker. Det som behövs är människor i vilka kunskapen är väl integrerad med kompetens. Båda är naturligtvis viktiga, men det är i kombinationen de blir verkligt användbara. Dessutom går det att träna dem samtidigt, till exempel genom det företagsamma och entrerenöriella lärandet i skolan. Vi ser alltså att detta är svaret för att vi i väst inte skall totalt bli omsprungna av de hungriga länderna i öst. Vi ser också att detta är svaret på hur vi skall kunna visa de uppväxande generationerna att det finns hopp och mening, att det finns möjligheter och en framtid här i Sverige, i Europa, i världen.

Problemet är att detta svar inte stämmer med den fråga som skolan i snart tvåhundra år har försökt besvara. Detta har öppnat upp för en debatt där det finns de som nu efterfrågar en ”korrigering” av svaret, istället för att inse att frågan idag är annorlunda. I Douglas Adams bokserie om Liftarens Guide Till Galaxen söker man svaret på meningen med livet, universum och allting. Svaret visar sig vara 42, vilket kan te sig något obegripligt. Men svaret visar sig vara helt korrekt, det är istället frågan det är fel på – det är fel fråga som ställts! Och det är där vi nu är, med ett svar som är helt rimligt utifrån hur världen ser ur år 2010 och hur de kloka gissar att utvecklingen i framtiden kommer att se ut. Nu gäller det också att våga erkänna att detta svar innebär att frågan är annorlunda än förr.

Det absolut viktigaste idag är alltså att ställa frågan, och lyssna på svaret. Det är inte helt otroligt att anta att svaret förmodligen lär låta helt annorlunda än skriftliga omdömen och vikten av att slå Finland i Pisaundersökningen. Det är hög tid att prioritera det som är verkligt viktigt, även om det skulle innebära helt reformerad eller en från grunden på nytt uppbyggd skola.

Svårigheten med att trycka ut ord

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 10, 2012 19:20:11

Så. Den här sidan, den här bloggen, finns trots allt kvar.

Nu har den legat uppe ett par år och antalet inlägg har varit allt annat än imponerande. I snitt ett inägg varannan månad! Det måste väl då innebära att jag inget har att säga? Eller så är det helt enkelt så att tiden inte alltid räcker till.

Sanningen är nog att tiden inte riktigt räcker till för att jag skall lyckas formulera mig så som jag vill. Det finns många som är helt fantastiska på att snabbt, enkelt och elegant fånga en tanke eller känsla i några meningar producerade under några minuter och jag avundas dessa skickliga formulatörer. Hos mig själv har tanke och skrivhastigheten många gånger samma smidighet som svalnad knäck. Det är jobbigt.

Men bara för att det är jobbigt så måste man inte ge upp. Så det blir ett nytt försök, och kanske blir det lättare med en, om än begränsad, möjlighet til återvinning? I april i år dog min första hemsida som hette FELiskolan och några av texterna p åden var rätt okej och kanske fortfarande funkar. Så det blir till att blanda nytt och gammalt. Det viktiga är ju att komma igång, och alla vet ju att det tar lite tid att verkligen sätta en ny vana. 30 dagar brukar det pratas om, vilket naturligtvis är en siffra lite tagen ur luften. Det dubbla får man nog räkna med, så vi får väl se i vår om det alls blev något uttryckt den här vintern...

Skrivbord vs verklighet

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, February 22, 2012 12:43:18

I något sammanhang när jag pluggade råkade jag på uttrycket ”vulgär effekt”. Tyvärr minns jag inte exakt vad det gällde, och kanske var det en av författaren egenhändigt ihopsatt beskrivning, men den fastnade. Vad den beskrev var när en åtgärd eller handling inte leder till det förväntade eller får en helt annan konsekvens än den avsedda.

Vilket inte är ett så ovanligt fenomen. Hur ofta sitter vi inte i möten och konferenser och utifrån våra individuella uppfattningar om verkligheten fattar beslut som sedan skall genomföras. Och när dessa beslut väl verkställs visar det sig att olika grupper, eller kanske till och med folk överlag, inte agerar utifrån den förenklade bild vi utgått från vid besluten.

Ett övertydligt exempel presenteras i dagens DN. Lite grovt kan man sammanfatta det hela med att det fanns en rutin som utfördes av experter. Trots detta inträffade en tragisk olycka. Därför blev slarv med rutinen kopplat till högt straff. Därmed har experterna avsagt sig dessa rutinuppdrag. Eftesrom rutinerna måste göras utförs de av lekmän, med resultat att den tidigare tryggheten med experterna är borta. Situationen har på det hela taget blivit farligare. (Läs artikeln här)

Det finns inga vattentäta system, i alla fall inte om man fortfarande önskar ett öppet och demokratiskt samhälle där människor har friheter. Det innebär inte att man skall acceptera olyckor eller att slarv skall kunna viftas bort, men kanske finns det andra vägar att gå när det blir fel.

Framförallt kanske skrivbordsprodukter ibland behöver en realitycheck innan de implementeras. För sällan faller ansvaret för misslyckade reformer på de som hittar på, istället är det de som skall utföra som blir syndabockar.

Hjärnan i baklås

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sun, February 19, 2012 15:59:43

Läste om en studie som visade om vi människor ställs inför fullbordade faktum så finner vi oss i oftast i dem. Om det däremot finns en öppning för fler alternativ så tar vi gärna chansen att undersöka dem.

Detta stämmer väl med en annan undersökning där små barn fick en pryl med många funktioner. Hälften av barnen fick en av funktionerna demonstrerad för sig, den andra hälften fick inga ledtrådar alls. I den andra gruppen upptäckte barnen många av de olika funktionerna medan barnen i den första gruppen endast i liten utsträckning upptäckte fler är den demonstrerade.

Det är kanske så vi fungerar, att vi som regel tenderar att ta det som sägs som sant. Om det sedan inte stämmer med exakt med våra upplevelser antingen förkastar vi hela förklaringen eller så idiotförklarar vi oss själva och förbannar vi vår oduglighet.

Detta är ju inget märkvärdigt. Vi känner väl alla igen uttryck som ”det där har vi prövat, det funkar inte” eller ”vi har försökt allt men det sitter i väggarna”. Snarare är det så att det sitter i våra huvuden och att det inte funkar eftersom vi förmodligen inte prövat alla olika varianter. Och varför skulle vi, om vi ser det som en sanning att det inte funkar så är det ju en saning.

Skolan präglas av sanningar. Barnen och eleverna skall lära sig. Det man lär sig är ju då knappast en massa ”kanske…”, ”tänk om…” och ”varför inte…” utan det man lär sig är på förhand givna fakta som sedan kan kontrolleras på ett sådant sätt att elever kan klumpas ihop i skolor, kommuner och länder som sedan skall kunna jämföras med varandra i jakt på absolut kvalitet.

Att med dessa förutsättningar kräva att elever skall utveckla sin kreativitet är ju närmast ett skämt. Om allt, från lokaler och scheman till läroböcker och pedagogers uppdrag präglas av fixerade och färdiga uppdrag och lösningar så är jordmånen för att kunna odla kreativitet hyfsat begränsad.

Och utifrån ovan resonemang, vad innebär i så fall en sådan här text? Befriar den, eller fängslar den ytterligare? Hur skall en vettig diskussion om en kreativ och entreprenöriell skola kunna föras och som verkligen leder framåt?

Köttfritt?!

allmäntPosted by Jonaz Björk Mon, February 13, 2012 21:59:39

Vad är det som är så provocerande kring att äta vegetariskt? Vad är det som gör att kött är så självklart att äta, hela tiden? Varför väcker det sådant motstånd att låta bli att äta kött åtminstone en dag i veckan?

Det som fascinerar mig är den här ilskan över pekpinnar, förmyndarmentalitet och begränsning av individens frihet. Frågan hamnar då i ljuset av en diskussion om varför vi alls har regler i ett samhälle? Alla samhällen har sina regler, ibland i form av ritualer och traditioner, ibland i form av religion, ibland av ”neutrala” lagar. Få är de samhällen som är helt utan regler, även ett anarkistiskt samhälle måste följa några få regler för att fungera.

Men låt oss då tänka att alla borde få göra som de vill. Hur bra skulle det bli? Innerst inne tror jag att människan är god. Kanske som ett medvetet val utan mer som ett uttryck av vår biologi, vi är i vår makalöst komplexa och samtidigt i det närmaste slumpmässigt organiserade biologi, skapta till empati. Vi behöver varandra, och enda sättet att verkligen veta att andra finns där för mig är att själv finnas där för andra. Vi delar varandras glädje och sorg, vi känner det andra känner. Total egoism skulle helt enkelt kosta för mycket. Naturligtvis menar jag inte att vi skall var osjälviska intill självutplåning, vi måste se till att själva fungera först, men när vi gör det – när vi har vad vi behöver – då kan vi agera för andra.

Att då anse att jag skall få göra precis som jag själv vill, utan hänsyn till någon annan, är en sorts egoism som jag inte tror leder till lycka. Och att hålla igen med kött i alla fall en gång i veckan lär knappast ta livet av någon. Snarare tvärtom, vi äter allt mer kött vilket vi inte är skapta för. Vår biologi funkar bra för kött men förutsätter inte på långa vägar kött varje dag. Vegetariskt kan vi däremot äta varje dag.

Kanske är det snarare så att folk i gemen inte har koll på vad vegetariskt kan innebära. Minnen av nonchalanta lunchrestauranters trötta ”salladsbord” kan vara avskräckande. Hur lockande är det att lägga upp lite torra majskorn, några tomatslamsor, uttorkade gurkbitar och ett par oliver på en bädd av halvbruna salladsblad? Men det är just bara en solkig skugga av vad riktig vegetarisk mat är.

Vegetariskt som heter duga kan exempelvis se ut så här.

Med tanke på koldioxidutsläpp, behov av vatten och avkastning per kvadratmeter behöver vi minska köttkonsumtionen för allas skull. Därtill kommer djurhållningen, foderindustrier och slaktmetoder som argument som tar hänsyn till djuren.

Att avstå kött i alla fall en gång i veckan är inte pekpinnar, det är att ta sitt förnuft till fånga och agera ansvarsfullt. Och när man njuter tabouleh, hummus eller zucchinibiffar inser man att steget inte är långt till att avstå ytterligare en dags kött till förmån för fantasiska färger och smaker.

Se det lekfulla!

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, February 11, 2012 22:44:54

Plötsligt dyker världen sötaste video upp. Bra låt (cover på Depeche Mode), snyggt arrangerad (med blockflöjt, xylofon och rivjärn) och en pappa och hans barn som gör en sorts livevideo av det hela. Allt är bara charmigt och perfekt. Eller…?

Det hela är självklart för lekfullt för att inte åka på gnäll från hat-gänget. Viktigpettar går igång och påpekar att originalet är bättre (vilket väl ändå måste anses som subjektivt) som svar till dem som gillar tilltaget.

Än tråkigare är ändå gnället över att det inte är en livetagning. Ändå tror jag inte att någon påstått det. Visst, inledningsvis ser det kanske så ut, men det tar inte många sekunder innan man inser att det naturligtvis är playback. Och inget fel i det, jag tror att det är ganska vanligt i musikvideos. Hur många musikvideos där artisterna spelar på trottoarer, bergstoppar, på bilflak eller liknande är liveupptagningar? Inte ens där de sitter i studioliknande miljöer skall man ge sig den att allt är filmat samtidigt som artisten spelar exakt det man hör. Visst, sånt höll man på med på 50- och kanske 60-talet, men det måste nog anses vara ytterst ovanligt idag.

Det jag funderar på är hur de här upprörda personerna reagerar på övrigt som är filmat. Hur beter dom sig på bio? Springer runt inne i salongen och gapar och skriker om att Batman inte är på riktigt för man kan inte göra sådana grejer som han gör på riktigt. Man kan föreställa sig deras förtvivlan på Sagan om ringen-filmerna, att få fanatiska Tolkienfans att inse att hobbitar och orcher bara är fantasier och därmed lämna biografen i besvikelse. Eller att inte heller Milleniumfilmerna är på riktigt, även om det varken innehåller superkrafter eller sagoväsen. Frågan är vad som blir kvar. Bonde söker fru? Melodifestivalen?

Det är tragiskt hur vissa väljer att leva sina liv, helt utan magi och glädje och fantasi. För det är ett val vi gör, tro inget annat.

Lärande, på riktigt

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, November 20, 2011 17:30:16

Vad är "riktigt" lärande? Jag tror att riktigt lärande är lärande som man på ett eller annat sätt har nytta av. Det kan vara för framtiden, men framförallt för mitt nuvarande liv. Riktigt lärande ger mig en ny förståelse av världen, det ger mig nya redskap att hantera världen och det ger mig nya möjligheter att påverka världen.

Ett lärande i gymnasiet som leder till att elever förändrar sina levnadsvanor måste vara ett utmärkt exempel på riktigt lärande. När elever går från att vara omedvetna till att bli medvetna tvingas de också plötsligt aktivt ta ställning i frågor som de tidigare inte ens uppfattade som problem. Och erfarenheten öppnar upp ögonen för att det förmodligen finns åtskilliga fenomen runtomkring där kunskap leder till insikt som tvingar en till aktiva ställningstaganden. Det är lärande på riktigt, som jag ser det.

Bokbunden

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, September 14, 2011 21:42:40

Läget förvärras i Grekland. Och häromdagen var det ett nyhetsinslag på TV där grekiska pedagoger och elever intervjuades. Besparingar och neddragningar har lett till att skolor sparkat igång efter sommaren – utan böcker!

Både pedagoger och elever upprördes i inslaget var i det närmaste helt uppgivna – hur skall man bedriva undervisning utan böcker? Det går ju inte. Eller…?

Det pratas mycket om hur eländig den svenska skolan är, samtidigt är jag helt övertygad om att i princip alla svenska pedagoger utan problem skulle fixa sin undervisning även om varenda lärobok plötsligt skulle försvinna från vår dimension. De svenska pedagogerna vet att kunskap och lärande inte är bundna till läroböcker eller andra framtagna läromedel. Istället finns lärandet och kunskapen i den omgivande världen, och om text- och räkneböckerna saknas så är det bara att ta tag i livets bok istället.

Jag hoppas att de grekiska kollegorna snabbt tar sig ur villfarelsen att läroböcker är allt och istället tar sig an verkligheten. Om det går här uppe i norr, där klimatet plågar oss större delen av året så borde det vara en baggis i ett land vid Medelhavet.

Var har du varit?

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, September 02, 2011 19:45:10

När man har förmånen att få lov att röra sig rent geografiskt i sitt jobb kommer man förr eller senare att få besöka platser man kanske inte ens hört talas om tidigare. Besöken i sig har oftast karaktär av kommandoräd – snabbt in, aktion, snabbt ut. Frågan man kan ställa sig efteråt är: kan jag egentligen säga att jag varit på orten?

En vän till mig arbetade som underhållstekniker och kunde plötsligt få i uppdrag att åka till exempel till Hong Kong och fixa något som strulade. Resan såg då ut så här: flygplats – taxi till hotell – taxi till företag – taxi till flygplats. Och om uppdraget var på flera dagar ökade bara antalet resor mellan hotell och företag. Min vän kunde alltså tillbringa flera nätter i metropoler runt om i världen utan att för den skull sett något av själva staden. Vad borde han svara på frågan ”Har du varit i Hong Kong?”.

Själv har jag mellanlandat på flygplatsen i Helsingfors och flygplatsen i Budapest. Självklart anser jag mig inte varit i dessa städer, däremot har jag sett vänthallar på deras flygplatser. Skulle jag då på en lista över länder jag varit i skriva upp Finland och Ungern utifrån dessa besök? Nej.

Men om jag ätit lunch på orten, har jag varit där då? En lunch kan ju innebära att jag lämnar en utbildningslokal och faktiskt promenerar några minuter utomhus och alltså får se ett par hus kanske. Eller krävs det något mer för att verkligen säga att ”jag har varit där”? Vad i så fall? Hur mäter man geografiska erfarenheter?

Det finns mycket omkring oss som vid en första anblick eller beskrivning verkar banalt och självklart men som vid en lite närmare titt genast blir nästintill omöjligt komplext och i slutänden bara handlar om individuella tolkningar. Det är endast genom att acceptera dessa våra olika synsätt och tolkningar hos varandra som vi kan fortsätta att fungera tillsammans. Varje strid om den enda sanningen tar oss istället i helt fel riktning.

Förändring

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, August 07, 2011 11:40:23

Tänk vad lätt det är att tänka att allt är för evigt, att vi alltid till slut nått toppen och är klara! Samtidigt är det självklart att titta i backspegeln och konstatera att utveckling varit nödvändig fram till vårt nu, där allt är som det skall vara. Någon framtid tycks däremot inte alltid finnas, utan snarare gäller där en sorts kontinuitet där vi från och med idag kommer att upprepa vårt nu, möjligen med marginella justeringar.

Men inget är stilla. Även när jag ligger helt stilla så rör sig mitt hjärta som pressar runt blodet i min kropp. Celler arbetar i en ständig förändringsprocess som formar om min kropp. Osynligt för mitt öga är alla de partiklar som passerar genom min kropp i varje sekund. I större perspektiv så rör sig den planet jag ligger på. Den roterar både runt sin egen axel och sin sol. Solsystemet rör sig i galaxen som i sin tur är på färd genom universum. Rörelse är normaltillstånd. Rörelsen är så självklar att icke-rörelse snarast är negativ rörelse än ingen alls. I en värld där vi driver vår omgivning framåt och den i sin tur driver oss framåt kommer den som väljer att stå still snarast röra sig bakåt, bli akterseglad och förloras i dåtidens suddiga dunkel.

Förändringar sker i stort och i smått, ibland ytterst subtilt och nästa osynligt, ibland brutalt påtagligt. Vissa förändringar överraskar, andra är väntade. Men vi kan aldrig veta exakt konsekvenserna av dessa förändringar, universum är inte skapt som ett fulländat mekaniskt urverk och på längre sikt kan även den allra minsta och mest obetydliga avvikelse får helt avgörande konsekvenser.

Idag ser vi hur en förutspådd förändring kommer allt närmre utan att veta dessa konsekvenser. Förändringen handlar om maktbalans mellan stater, mellan kulturer och mellan det som varit och det som skall bli. Efter USA’s svårigheter att få ordning på sin ekonomi och den politiska oviljan att ta ansvar då extremegoister blockerar allt som på något sätt kan gynna ett flertal har dörren till en ny tid öppnats på glänt.

Kina fördömer politiska bråk i USA (TT, Uppdaterad 2011-08-06 08:58)

Kina fördömde på lördagen "de kortsiktiga" politiska bråken i USA om landets problem med dess skulder. I en kommentar som publicerats av den statliga nyhetsbyrån Nya Kina sades det att världsekonomin behöver en ny, global och stabil reservvaluta.

"Internationell övervakning av USA-dollarn borde instiftas och en ny, stabil och säker reservvaluta borde vara en möjlighet för att undvika en katastrof som orsakas av ett enda land" uppgav Nya Kina.

"Kina, som är den största långivaren till världens enda supermakt, har all rätt att nu kräva att USA tar ansvar för landets strukturella låneproblem och säkerställer säkerheten för de kinesiska dollartillgångarna" skrev Nya Kina.

Genom modern historia har vi i väst sätt stora delar av övriga världen i skuld till oss, och den som har en fodran har makt över den skuldsatte. Istället för att se mekanismerna i detta har förklarat detta som sakernas naturliga tillstånd utifrån en bisarr självbild. Och om det är ens öde att vara utvald kan man själv sätta sig i skuld till andra utan att själv till slut hamna i underläge. Eller?

Kanske är vi nu till slut på väg in i en asiatisk, eller helt enkelt en kinesisk, tidsepok. Det blir spännande. Hur rustar vi våra unga för detta? Hur många av dem kommer att flytta till den del av världen där det händer?

In med forskningen i skolan!?

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, August 06, 2011 23:38:26

Klart forskning och skola hör samman, det är minst sagt märkligt att det ens skall argumenteras för en sådan sak. Skolan, den plats där vi formar vårt framtida samhälle, skall naturligtvis ligga i framkant vad gäller att dels att implementera forskningens resultat, dels vara en plats där olika metoder, tekniker, hjälpmedel och teorier kan beforskas. Högskola och för-, grund- och gymnasieskola borde vara tätt sammanflätade i en ständigt pågående diskussion kring lärandets förutsättningar och resultat. Men är det inte så redan idag?

Nej, tyvärr inte.

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, konstaterar att ”Skolans verksamhet saknar i stort sett vetenskaplig bas. Det finns ingen teori om lärande som säger att de som skall lära måste sitta i samma sal, lyssna till en person, ha tidsbegränsade lektioner och syssla med samma sak. Skolan är en institution som är formad enligt traditioner och ideologier och vars resultat bygger på lärarnas hantverksmässiga kunskap och deras talanger för att undervisa snarare än på forskning om hur lärande bäst går till.” Enligt Howard Gardner, professor i kognition och utbildning, kan detta leda till att ”dagens formella utbildning i första hand ännu förbereder elever för en gången värld, snarare än för framtidens möjliga världar”.

Skolan måste alltså uppdateras. I rapporten Understandig the Brain – Towards a new learning science menar OECD att “the advent of the computer, the growing doubts about the efficiency and effectiveness of state-controlled social provision of services, and the emerging findings of cognitive neuroscience call into question some of the fundamental building blocks of traditional education – schools, classrooms, teachers (as we understand the profession today), or even the curriculum, and even concepts like intelligence or ability”.

Men är svaret så enkelt att det bara är att koppla på forskning så löser sig allt? Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap noterar att ”Ett problem är att när politiker, lärare eller allmänheten tar till sig vad de tror är neurovetenskaplig kunskap blir det ofta fel. /…/ Hos allmänheten verkar det vara svårare att ta till sig kunskap än att sprida missuppfattningar, som att vi till exempel bara använder tio procent av vår hjärna, att män tänker med vänster hjärnhalva men kvinnor med båda hjärnhalvorna, och att kreativiteten sitter i höger hjärnhalva.” Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap, påpekar att debatten om mer forskning idag är alltför ytlig, och kanske till och med populistisk, och saknar en djupare förståelse för vilka diskussioner som måste förekomma dess förverkligande. ”En kritisk och reflekterande bedömning av vilken forskning som har relevans och hur den ska brukas i undervisningen är en annan principiell fråga. Vilken är huvudämnenas vetenskapliga bas? Vad är centralt och vad är mer perifert? Det är enkelt att säga att utbildningen ska knyta an till aktuell forskning. Men forskningen inom ett kunskapsområde är inte en och odelbar. Det finns tvärtom många och inte sällan motstridiga perspektiv och inriktningar. Hur handskas man med pluralismen?”

Och även där forskning förhållandevis entydigt pekar åt ett visst håll finns svårigheter. Författaren Daniel Pink som gått igenom flera decenniers forskning kring motivation finner att undersökning efter undersökning visar att belöningar underminerar en persons inre motivation för den belönade handlingen istället för tvärtom, vilket var avsikten. ”Detta är ett av de tydligaste forskningsresultaten inom samhällsvetenskapen – och dessutom ett av de mest ignorerade. Trots insatser från några framstående och hängivna vetenskapsmän med förmåga att popularisera ämnen /…/ envisas vi med att försöka motivera folk på det här sättet”. Detta gäller arbetslivet i minst lika stor utsträckning som skolan, även om det finns företag som börjat agera annorlunda med goda resultat.

Forskning är viktigt för skolans del. För samhället i stort är det till och med avgörande om vi skall ha någon nytta av att fortsätta tvinga in unga människor under cirka tolv år i en skattefinansierad sysselsättning. Jag tror att det avgörande här är att forskningen sker i dialog med de verksamma pedagogerna och börjar fokusera på de utmaningar som uppstår i klassrummen, att forskningen tar avstamp i klassrummet och att resultaten också sprids i klassrummen. Fin-forskning är säkert en fjäder i hatten i de rätta sammanhangen men i skolan gör de kanske begränsad nytta och för den enskilde elevens utveckling kanske inte alls. Forskning går inte att klacka in, den måste arbetas in, tålmodigt och i dialog med alla inblandade.

Trög verklig förändring

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, July 31, 2011 22:08:42

- Vi gjorde revolt mot en diktator och ett diktatoriskt system, men vi upptäckte att när diktatorn försvann fanns systemet fortfarande kvar.

Orden tillhör Missaoui Houria från den tunisika staden Sidi Bouzid och jag läste dem i ett reportage om Tunisien i dagens GP (2011-07-31). Det Missaoui konstaterar är tyvärr inte så ovanligt, och just idag är de särskilt aktuella. Jag tänker då på kampen om ekonomin i USA. Obama gick på val med löftet om förändring och det amerikanska folket gav honom mandatet att förändra. Men det räcker inte att byta ut mannen i toppen, inte heller att byta ut hela staben i Vita Huset – det är fortfarande alldeles för lite som byts ut. Strukturer finns kvar och i dessa många mäktiga män, mäktiga män som i första hand ser till sina egna och den egna gruppens intressen istället för folkets/nationens intressen. Eller kanske globala intressen…

Det är till ganska stor detta som de heroiska The Yes Men lyfter fram i sin andra film, The Yes Men Fix The World (från 2009). Vi kan byta ut och trixa med översta toppen på isberget hur mycket vi vill, isberget i sig finns ändå kvar. Å andra sidan kan vi också inse att det verkliga isberget, det som inte syns eller hörs men som finns under ytan och håller resten flytande, det är alla vi andra. Och som Yes Men säger i slutet av filmen, om en liten klicka kan åstadkomma så mycket kass i världen tänk då vad mycket gott alla vi andra kan åstadkomma om vi verkligen vill. Revolter måste med andra ord vara mer omfattande än störtade diktatorer eller utbytta presidenter, de verkliga revolterna sker i våra huvuden när vi väljer att själva agera i stort eller smått för att förbättra världen.

Den förlamande rädslan

allmäntPosted by Jonaz Björk Thu, June 09, 2011 22:24:11

Zappade en kväll på TVn och landade i Kunskapskanalen som precis drog igång ett avsnitt av Klädkod. Hur kul verkade det? Nå, landet för kvällen var Colombia och jag gav det ett par minuter på försök och fastnade sedan och lärde mig fantastiskt mycket. Bland annat visade det sig att knarkhandel och våld påtagligt påverkat landets mode. Bland annat har en ny sorts skottsäkert material uppfunnits, som till skillnad från tjocka och klumpiga kevlarhistorier funkar i vanliga kavajer, jackor och till och med linnen. En arm, ett ben eller skallen kan skjutas söner, men bålen kommer vara intakt. Smart, eller?

Rädslan för våldet leder alltså till att man uppfinner skydd, inte att man tar sig an våldet i sig. Vilket nog inte är rättvist beskrivet, men tänk om alla gick man ut huse och krävde våldsstopp? Hur skulle det då gå? Se vad som händer i arabvärlden idag när vanligt folk slutat att vara rädda.

Idag fanns ett stort uppslag i GP om hur översvämmad staden Göteborg skull bli om vattennivån i haven stiger med 2,5 meter. Det kan vem som helst räkna ut att det blir ett problem. Och rädslan för detta problem leder till lösningen att inte bygga mer i områden med risk för översvämning, vilket är ungefär detsamma som alla ytor några hundra meter från älven. Här finns det stora ”hål” i bebyggelsen som idag är grusplaner, parkeringar eller gamla lagerlokaler eller rivningshus. ”Låt bli att bygg där, det kan bli översvämmat”, är budskapet. Underförstått en total kapitulation för ett helt havererad miljö, som jag tror kommer innebära helt andra fasor för mänskligheten som helhet och art än vattenfyllda källare och butikslokaler.

Rädslan leder även här till en sorts acceptans snarare än insikten att nu jävlar får det vara nog, nu måste vi ta tag i det här en gång för alla. Modigt skulle vara att säga att vi bygger i dessa ”riskområden” och Göteborg tänker därför bli världens första storstad (nåja, största småstad) som är helt miljöneutral. Och vi föregår som gott exempel och visar på möjligheter kommer andra våga följa efter och risken för översvämningar minskar och än fler följer efter osv.

Just nu tycks ehec-epidemin klinga av. Här leder faktiskt rädslan till handling såsom bojkott av vissa grönsaker från vissa länder. När sedan just dessa grönsaker från dessa länder visat sig vara smittfria håller rädslan folk kvar med följden att stora mängder tjänlig mat helt enkelt måste kasseras. Trots matbrist i världen. Och dessutom är det ekonomiskt eländigt för de oskyldigt drabbade producenterna som förlorar inkomst. Visst utlovas viss ekonomisk kompensation, men den är inte tillräcklig och gräver dessutom hål i EUs ekonomi. Alla förlorar, och fortfarande inga spår efter smittkällan. Här är rädslan grundläggande, rädslan för giftig mat får oss att inte bara välja bort gurkan från just det fältet, utan alla grunkor från hela Europa och i värsta fall gurkor helt enkelt. Inga fler gurkor alls. Eller tomater. Eller groddar. Med konsekvensen att röster höjs att i framtiden skall man inte slå larm ifall dödliga smittor bryter ut förrän man till hundra procent vet källan. Rädslan för den ekonomiska förlusten är större än rädslan för förlust av människoliv.

Här är jag osäker på vilken handling som skulle vara att föredra. Givetvis måste man tidigt gå ut och varna människor vid fara. Men då måste människor också vara förnuftiga i sina åtgärder när de agerar utifrån informationen. Och att förebygga ekonomiska förluster får inte värderas högre än att förebygga mänskliga förluster. För om vi värderar pengar högre då är faktiskt den mänskliga förlusten dubbel eftersom vi dessutom förlorar vår mänsklighet.

Framtidens kompetenser

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, May 12, 2011 21:11:43

Samklang hade i dag förmånen att ingå i en panel när Rektorsakademien presenterade Framtidskompetenser i Göteborg idag. Det var en bra träff med mycket spännande tankar som delades.

Två av dem jag uppskattade mest var just detta huruvida denna kompetensdiskusion verkligen vinner på att förläggas till framtiden, eller om vi faktiskt bör börja våga att säga att kompetenserna behövs redan idag! Om vi fortsätter att tänka att vi pratar om framtiden kan vi lätt hamna i diskussionen om vad som faktiskt kommer att behövas i framtiden och eftersom det är omöjligt att veta kan vi fördröja all form av handling och istället hänge oss åt oändliga diskussioner. Helt klart ett fiffigt sätt att slippa börja agera.

Det andra jag uppskattade var insikten i att vi vuxna måste börja med oss själva innan vi kan börja prata om vad barnen och eleverna skall kunna eller göra. Hur skall jag kunna uppmuntra de ungas kreativitet om jag själv som pedagog inte känner mig så kreativ eller vet hur en man kan starta, underhålla och avsluta en kreativ process? Eller hur skall ju kunna uppmuntra mina pedagogers kreativitet om jag själv som rektor inte känner mig sp kreativ eller vet hur man kan starta, underhålla och avsluta en kreativ process?

Det börjar alltså hos mig, och det börjar nu. Idag är den första dagen på framtiden, och den första person jag verkligen måste känna och arbeta med att utveckla är jag själv. Med denna förståelse tror jag att initiativet med Framtidskompetenser verkligen kan komma att göra skillnad. Det är i alla fall vad jag hoppas!

Quick fix

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, January 28, 2011 18:06:41

Skolverket har undersökt ett antal olika mobbningsförebyggande program och konstaterar att de inte fungerar som avsett. Skandalöst är spontana reaktionen från Kamratposten medan Lärarförbundet fruktar för sömnlösa nätter framöver.

Personligen blir jag lite orolig över både Skolverkets fullständiga förkastande av programmen och över de oerhört starka reaktionerna. Samtidig erkänner jag redan här och nu att jag inte läst Skolverkets rapport utan att endast utgår från den korta texten på GP.se.

Det jag undrar är exakt vad Skolverket undersökt. Är det själva programmen som sådana, där det i vissa fall finns skapliga undersökningar och utvärderingar i kulisserna. Eller är det själva det faktum ifall det finns mobbning på en skola som säger sig arbeta efter ett eller flera av programmen som undersökts? Eller är det huruvida all personal på skolan är utbildade i programmen och aktivt arbetar efter dessa, inte bara när incidenter inträffar utan framförallt preventivt och med kontinuerliga uppföljningar och fortbildningar? Eller har man undersökt allt detta och sedan ställt alla de olika parametrarna mot varandra och kommit fram till att oavsett kombination så är programmen inte bara usla utan dessutom skadliga?

Varför jag blir fundersam är för då jag ibland tycker mig se tendensen i skolans värld att leta efter Lösningen, den där universalmetoden som snabbt fixar och lagar, helst en metod som det räcker att vi utbilda en eller två personer i som sedan får allt ansvar. För jag är inte säker på att den där superlösningen finns. Och om den skulle finnas så är frågan hur länge den kan fortsätta att vara superlösning när omvärlden utvecklas och förändras.

Risken med ett kategoriskt fördömmande är att vi i vanlig ordning väljer att slänga ut alltihop genom fönstret, även de erfarenheter och exempel som varit goda, och stämpla alltihop som fult och obegåvat och direkt skadligt. Ungefär som att påstå att all form av katederundervisning är fruktansvärt och totalt förödande istället för att titta på när det fungerar, i vilka sammanhang, med vilka pedagoger, för vilka elever. Istället blir katederundervisning bannlyst och projektarbete blir lösningen. Innebär det då att all personal i skolan utbildas i projektmetodik för att kunna handleda eleverna? Inte säkert, med resultatet att kritik snart framförs mot en flummig, regellös undervisning där eleverna får göra som de vill. Och då är det dags att bannlysa projektarbete och istället börja fundera på att restaurera katederundervisning. Frågan i sammanhanget borde då rimligen vara ifall allt bara kan vara svart eller vitt, antingen eller, rätt eller fel? Finns det verkligen inga skalor?

Att arbeta mobbingförebyggande är något helt annat än att köpa in ett program som några få får ansvar för medan övriga endast ytligt informeras. Att arbeta mobbingförebyggande är ett ständigt pågående arbete som måste göras varje dag, i varje möte med elever (och kollegor) hela tiden. Det går inte att göra en timme i veckan på tisdag förmiddag, eller att kollegorna Åke och Anna sköter den biten.

Naturligtvis skall man inte arbeta efter en modell som är direkt skadlig, och man kan verkligen ifrågasätta ifall man skall lägga tid och pengar på något som inte har någon effekt. Men man måste också fundera på ifall modellerna används så som avsett. Om jag är skogsarbetare som alltid använt yxa vid trädfällning och plötsligt får en motorsåg så kan det hända att jag sågar av mig ett ben eller lyckas fälla ett träd över en kamrat. Frågan är ifall detta då kan skyllas på motorsågen om den bevisligen fungerade i skogen på andra sidan sjön, eller om också mitt sätt att hantera den kan spelat in.

Mobbning är alltid fel och skall alltid förebyggas eller hanteras. Och kanske handlar det om ett så komplext problem att det inte finns någon mirakelmetod. Då måste man snarare se metoden som ett sätt att angripa ett problem snarare än något som eliminerar problemet. Trädet fälls inte bara för att jag lägger en motorsåg framför det. Det som måste tillföras är kunskap, vilja, engagemang, fingertoppskänsla och träning. Framförallt träningsinslaget - att göra och att lära av sina göranden - är nog det som i längden ger resultat, för i slutänden är det bara vi människor som kan göra skillnaden - verktygen, metoderna, programmen och modellerna är just inget annat är verktyg och helt värdelösa utan en kompetent persons händer.

Citerad

Jonaz in actionPosted by Jonaz Björk Fri, January 21, 2011 19:25:33

Ibland upptäcker man sig själv på nätet. Kul! I alla fall om det är i positiva sammanhang, och det är ju solklart att detta är ett sådant:

Med entreprenörskap på schemat

Det känns fantastiskt förmånligt att få vara med och arbeta i skolan i dessa spännande tider smiley

This is it

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, January 02, 2011 14:46:32

Ett nytt år! Nya utmaningar och nya möjligheter. Nya erfarenheter och nya segrar. Det känns som att 2011 är året då det gäller, året då det händer.

Det är märkligt, att stå med tårna i ett helt nytt år och plötsligt ha kommit till insikt att detta år förmodligen blir en vattendelare där det gäller att vara klok och välja rätt.

För egen del blir detta året som jag på något sätt har förberetts för hela livet. Det är nu det gäller, det är nu alla bitar skall falla på plats och förhoppningsvis ge den utdelning de borde ge. Det är nu jag som person verkligen kommer att få visa, och bevisa, mig och ta resultaten själv, såväl sunkiga som strålande. Det är i år jag på allvar kommer att leva entreprenörskapet i alla dess former.

Men 2011 är också året då det verkligen gäller för skolan. Det är nu vi verkligen kommer att få se ifall vårt arbete gett frukt, och hur vi kan fortsätta skapa fortsatt positiv utveckling. Vi har segrar att vinna, segrar som verkligen kommer att betyda något i längre perspektiv. Det är i år vi kommer att inleda arbetet med de stordåd framtida skalder kommer sjunga hjältesånger om! Kanske förblir vi anonyma som individer, men som idéströmning och handlingsbaserad filosofi kommer vi att förändra och erbjuda kloka öppningar där alla blir vinnare.

Det är spännande att inse hur många vi trots allt är. Vi befinner oss på olika ställen, i olika positioner och med olika omedelbara mål för ögonen, men vi vet att det är samma horisont vi alla kisar mot och att det nu börjar bli dags att stå upp tillsammans för att kanske inte vara en motkraft utan mer en klokkraft som knuffar i rätt riktning bland alla de kobbar och skär de närsynta tycks blivit fullständigt hypnotiserade av.

Det är nu det gäller. Det är en insikt som drabbar och som man känner sig ödmjuk inför. Det är sällan man verkligen kan göra skillnad, och när möjligheten väl bjuds måste det ske med ansvar och respekt. Det är så vi segrar, genom inkludering och breda perspektiv – allt annat är förödande. För oss alla.

Julklappstips? Nej tack!

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, December 25, 2010 14:28:06

Så var julen över. Igen. Den smyger sig på, är plötsligt där och just när man tycker sig ha kommit i stämning är den över. Svisch!

I år har jag drabbats av lite anti-känslor när det gäller julfirandet. Inte stämningsmässigt, det har varit underbart med all snö och kyla och jag minns att det var så här jularna var förr. (Huga, gagg-varning där, man börjar bli gammal). Inte heller vad gäller familjens julfirande finns något ytterligare att önska, allt har varit perfekt. Men ute i världen utanför hemmet (och i världen utanför mitt huvud) har jag fullständigt bombarderats av ett nytt hemskt ord: julklappstips.

Överallt har det presenterats julklappstips, och allt är julklappstips, från tandtråd och fullständigt meningslösa plastprylar till överdimensionerade hushållsapparater och säsongsbetonade kläder. När man under rubriken julklappstips dessutom hittar saker som butiker inte blivit av med tidigare under året lyser försäljningsdesperationen igenom totalt. Med skydd bakom ordet julklappstipset försöker handlare rädda tillbaka några slantar som annars tynar bort i högar av nerköp. Jag har upplevt det som att det är bakom julklappstipsen som man verkligen finner konsumtionsvansinnets verkliga ansikte. I fall man vågar ha ögonen tillräckligt öppna.

Jag har också sett folk, i förtvivlad jakt på något att köpa och ge bort, som faktiskt köper dessa dumheter som man annars, under normala omständigtheter, skulle låta bli. Effekten blir ju då att de meningslösa prylarna trots allt säljer varvid handlarna förmodligen fortsätter att köpa in onödigheter med följd att producenter kan fortsätta tillverka skräp.

Ur ett miljöperspektiv måste julen vara den värsta av mänskliga påhitt. Tyngda under tvånget att köpa och ge bort saker spenderas enorma summor på produkter som vi egentligen inte behöver. De flesta av oss har det så bra i våra liv att vi egentligen inte behöver så mycket ting för vår överlevnad, eller ens för ett bra liv. De allra flesta av oss har vad vi behöver, egentligen. Men konsumtionsmonstret har lurat oss att det vi alltid behöver är det senaste. Efter tillräckligt många lögner börjar vi bygga in behovet av det senaste i systemet och till slut har myten blivit sanning medan själva förvandlingen från möjlighet till behov varit nästintill omöjlig att urskilja.

Trots att vi vet att vi har vad vi behöver, trots att vi vet att vi måste minska vårt slitage på miljön, så fortsätter vi glatt att producera och konsumera och kassera. De långa perspektiven har minskat och nuet har blivit allt. Kanske är det lättare så. Samtidigt förvärrar det sakernas tillstånd. Vi vet att vi måste tänka om annars kommer det bli värre, men ingen vill vara först med att tänka om. Föreställningen är att den som säger stopp blir förlorare, omsprungen av alla andra.

Tänk följande bild: vi kör på en motorväg, och alla vill vi ligga först. Dels för att det är jobbigt med andra som skymmer, dels för att slippa koncentrera sig på övrig trafik, dels för att den som är först har fräckast utsikt över landskapet. Samtidigt har skyltar indikerat att vägen kommer att ta slut vid en ravinkant, men informationen har inte var it helt tydlig med var kanten finns. Valet finns alltså att bromsa in, sakta ner och fundera på om vägen skulle kunna vara annorlunda. Men hur skall den som är sist på vägen kunna påverka dess sträckning längre fram? Då gäller det att ta sig längst fram, samtidigt som man då hetsar tempot på övriga. Fast om man stannar missar man de resurser som finns längre fram på vägen som skulle kunna behövas för ett alternativ. Situationen blir ett dilemma alltså, en situation där enda chansen att klara sig är att tänka annorlunda trots att majoriteten väljer stupet. Även bland majoriteten finns det de som insett situationen men som ändå väljer den som kör snabbast när han dör vinner. Att vinsten då är meningslös är en så jobbig tanke att man helt enkelt väljer att inte tänka den.

Julklappstips är en sådan tanke. Istället för att se att ”oj vad mycket skräp och dumheter vi satsat pengar på här, vi får nog tänka annorlunda i framtiden” så använder man julens tvång att köpa saker till varandra. Med ordet ”tips” hintar man om att här finns lösningen för dem med dåligt samvete som kanske inte lyckats hitta något att köpa.

Nästa år skall jag med kamera dokumentera allt korkat som hamnar under julklappstips och kanske kan en sammanställning av det utgöra grunden för en sund diskussion om vad vi egentligen:

· anser att jordens resurser skall användas till,

· vad vi tycker motiverar ytterligare klimatpåverkan,

· samt inte minst vad vi vill lägga våra pengar på

Själva var vi medvetna i år, minskade vår julklappskonsumtion och skänkte dessutom hyfsade pengar till Unicef för att komma dem som kämpar för sin överlevnad till del. Det är väl egentligen till sådant pengarna borde gå vid jul.

Vad gäller presentköp till nära och kära kanske insikten om att man faktiskt kan ge bort något till dem som betyder något när som helst under året. Allt måste inte ske i slutet av året. Och tänk vad glad man skulle bli när man väl fick något av någon, närsomhelst under året, eftersom gåvan då verkligen skulle vara ett bevis på att givaren uppskattar mig. Det kan med andra ord vara läge att nu revidera hela ge och ha-kulturen. Kanske det hänger mer än vi vill inse på en sådan tankeförnyelse.

Åt vilket håll ligger framtiden?

skolaPosted by Jonaz Björk Wed, December 15, 2010 21:24:43

Så var det då dags igen att fullständigt förfasas över tillståndet i den svenska skolan. Nya PISA-resultatet visar på fortsatt vikande resultat för svenska elever, och trots att många pekar på att det med största sannolikhet döljer sig en lång rad faktorer bakom blir det endast ett fåtal perspektiv som lyfts och matas in i det kollektiva medvetandet. Ett av dessa är de fria arbetssätten i skolan.

Utbildningsministern tillät sig att fundera högt i samband med att han presenterade resultaten och menade att arbetsformerna borde diskuteras. Alla klarar inte de fria, elevaktiva arbetssätten och därför menar han att katederundervisning kan vara det bästa. Vilket är ett märkligt sätt att resonera. Om det finns några elever som inte klarar fria arbetsformer så skall inge ha det, annars är det orättvist. Men blir inte renodlad katederundervisning orättvist mot de elever som utvecklas när de får ta ansvar och själva organisera sitt lärande? Blir det inte orättvist mot de elever som kanske i framtiden skulle kunna vara en tillgång ifall de fick lov att träna sitt ledarskap och lära sig att ta ansvar och även konsekvenser av olika beslut? Varför är det alltid mer rättvist att vara orättvis mot vissa än mot andra.

Den viktigaste frågan är dock, anser jag, ifall man verkligen måste välja? Finns det bara antingen eller, finns det inget både och? En vän till mig menar att det är just i valen, antingen eller, i detaljerna man antingen tar till sig eller skjuter bort från sig som man verkligen blir en person. Personligen anser jag att det också är ett val att välja både och, och man även i det valen blir tydlig som person. Det är ingen helgardering eftersom både och sällan fungerar samtidigt, utan snarare att skapa sig möjligheten att kunna välja mellan två olika alternativ beroende på situation. Jag har inget emot katederundervisning, jag är övertygad om att den fyller en stor funktion, men inte som enda alternativ. Lika lite som jag tror att man alltid skall arbeta i projekt. Morötter må vara nyttiga, men visst är det trevligt att äta något annat också ibland?

Igår fick i alla fall utbildningsministern starkt stöd i Aftonbladet där Elisabeth Höglund fullständigt briljerar med sina djupa kunskaper i pedagogik och hur lärprocesser ser ut:

"Det krävs en revolution i skolan, en total reformering, en återgång till den tid när skolans viktigaste uppgift var att lära ut kunskaper till eleverna, inte lära dem att umgås socialt eller arbeta i grupp. Det krävs också en fundamental omvandling av lärarnas uppgift. Lärarna måste vara tillsammans med eleverna hela tiden för att stödja dem och för att se till att kunskapskraven upprätthålls. Många skolor är i dag förvaringsplatser för stökiga elever, som, om de ens går dit ser skolan som ett onödigt ont.

Det var inget fel på den gamla pluggskolan, som man så föraktfullt kallar den. Jag gick själv i den, jag älskade den och jag lärde mig massor. Det är heller inget fel på läxläsning. Eleverna måste få veta att de olästa läxorna kommer att förfölja dem resten av livet. Det är inget fel på disciplin i skolan. Det är lärarna som ska bestämma – inte eleverna. Det är inget fel på betyg i skolan. Jag hade själv alltid bra betyg. Det stärkte mitt självförtroende, jag som bara var en liten tjock tjej från arbetarklassen. Mina betyg visade att jag ändå var något och att jag kunde något. Det har hjälpt mig hela livet.

Framför allt är det inget fel på kunskap. Kunskap är ingen tung börda att bära. För det eleverna inte lär sig i skolan, det kommer de förmodligen aldrig att lära sig senare i livet heller. De halkar efter redan från början. Detta skadar deras egna utvecklingsmöjligheter – och det skadar Sverige och svensk konkurrenskraft."(hela texten här)

Jag gillar resonemanget, som så väl tangerar liknande tankar om barnaga ”jag fick stryk som barn och det har ju inte jag tagit skada av…”. Det är också spännande resonemangen att man kan lära ut kunskaper, liksom sända ut kunskap från en person rätt in i trettio andra personer som då plötsligt kan lika mycket. Jag imponeras också att självklarheten att ogjorda läxor skall förfölja individer resten av livet eftersom det är läxorna som definierar individen. Eller kan det helt enkelt vara så att om vi en gång för alla kan lura i det uppväxande släktet att jobbet definitivt inte tar slut när man lämnar sin arbetsplats så kan man utan problem längre fram pracka på dem obetalda övertidsuppgifter och spara pengar under förevändningen att ”det ungefär är som läxor, och gör du det inte kommer det att följa dig resten av livet”. Sedan vet jag inte riktigt vad det är värt att någon som hade bra betyg och inser att självförtroendet byggde på goda betyg försvara just desamma. Vilken syn har man då på någon som inte har bra betyg? Hur ser man på alla de unga som inte har fåt behörighet till gymnasiet till exempel? Eller hade lösningen varit någon som bestämde och sa ”sitt ner så skall jag lära ut kunskaperna du behöver om feodalsamhället för att bli en bra samhällsmedborgare och få bra självförtroende. För det gäller ju som sagt att passa på, det man inte lär sig i skolan lär man ju sig aldrig senare i livet heller.

Med det konstaterandet blir allt plötsligt tydligt. Det är självklart att hon ger uttryck dessa pinsamt föråldrade åsikter eftersom det var vad hon själv lärde sig i skolan. Allt som hänt sedan dess är ju omöjligt att lära sig, eftersom själva kunskapen uppstått efter den period då man kunde lära sig. Och tydligen är det sedan försent. Kanske för det inte finns någon som säger till en att nu skall man få ny kunskap sänd till sig. Hela resonemanget är galet eftersom man loopar kunskapen och hindrar nytt lärandet till förmån för en sorts överföring av det existerande och inget mer. Ren förvaltning. Och är det något jag inte tror att framtiden kräver av en välfungerande medborgare som väntas byta jobb otaliga gånger under sitt yrkesliv och som måste kunna orientera sig i informationsfloden så är det en förvaltande attityd och blicken fäst i backspegeln. Det som förvånar är att det oftast är de som verkligen tror att man kan bromsa sig ur uppförsbackarna som får höras i debatten. Vi andra sorteras bort.

Folkkär doldis

allmäntPosted by Jonaz Björk Sat, November 27, 2010 14:55:18

Egentligen borde jag väl inte bry mig om sådant jag egentligen inte bryr mig om, men när konstigheterna blir för många kan jag inte låta bli att reagera.

Förtillfället finns det möjlighet för den som vill att slösa bort tid i TV-soffan med att spana på föredettingar, eller personer i farozonen att bli just detta, när de tolkar varandras musik. Programet heter "Så mycket bättre" och det påstås att det är landets mest folkkära artister som medverkar. TV4 beskriver själva serien "Sju folkkära artister lever ihop under en vecka och bjuder på hyllningssånger under varandras egen dag - det är Så mycket bättre det." Visst är det en helt oförarglig serie men knappast att gänget är det mest folkkära som går att uppbåda.

Därför blir det lite knepigt att läsa i kvällspressen att serien nu gjort doldisen September till folkkär. (http://www.expressen.se/noje/1.2229997/tv-succen-har-gjort-september-folkkar) Då faller ju grejen, eller är kanske konceptet Sveriges mest folkkära artister och en doldis det som man skall slipa till för att sälja in ytterligare en säsong.

Visst är detta ett icke-problem. Det som jag stör mig på är att stora delar av underhållningsbranschen tycks gått över styr och att synen på oss tänkbara konsumenter är att vi alla är idioter. Det går att ljuga och skarva och låtsas, och komma undan med det. Jag undrar är vad som skall till för att man skall slippa allt hittepå som vräks över oss.

Nyhet?!?

skolaPosted by Jonaz Björk Mon, October 11, 2010 20:49:04

Läste på Skolvärldens hemsida nyheten att "senaste forskningen visar att meningsfullhet och bekräftelse är de viktigaste sakerna för att få motiverade elever".

Ehhhh, va? Är detta en nyhet? Är det inte möjligen så att det betraktas som nyhet bara för att det är akademien som säger det, för varje verksam pedagog är väl annars detta en självklarhet?

Å andra sidan, om det är en självklarhet för så många, hur kommer det sig då att inte alla skapar meningsfull undervisning, dvs undervisning som har bruksvärde för eleverna? Vilka hinder ligger i vägen för så många i skolan att göra det man vet är riktigt, med resultatet att eleverna är omotiverade och oinspirerade och pluggar för att de måste snarare än för livet?

Är det inte snart dags för en revolution i skolan där vi kan vända upp och ner på det invanda och pröva nya strukturer och upplägg i vilka det går att förverkliga allt kunnande?

Till dess är det oändligt viktigt att ta del av vad kollegor gör som lyckas och kopiera än det ena och än det andra och sedan kombinera till egna lösningar. Precis som det sägs i artikeln finns det ingen Metod med stort M som kommer att lösa allt för alla i alla lägen. Kanske är det när vi accepterar det faktum att vi arbetar i en miljö där det inte längre finns ett enda facit som vi äntligen kan få utlopp för vår egna motivation och utveckla både oss själva och skolan.

Läs artikeln här

Systemkrasch

skolaPosted by Jonaz Björk Thu, September 30, 2010 17:05:41

Trots ädla försök har Mora kommuns it-avdelning inte lyckats återskapa de filer som försvann vid en datorkrasch i juni. Alla filer som skapades mellan den 12 april och 12 juni är borta, meddelar Dalarnas Tidningar. Som följd kan en del elever tvingas göra om prov, eftersom betygsunderlag har försvunnit.

Denna lilla notis fanns i dagens GP (hela artikeln finns här) och naturligtvis kan man diskutera hur det här med datasäkerhet sköts, även på andra områden än spam- och virusskydd. Men jag tycker det verkar än intressantare att fundera på det här med det försvunna betygsunderlaget. Vad är det som fanns digitalt som inte pedagogerna har koll på?

Eventuellt kan elever drabbas av omprov. Varför då? Det finns ju inga krav på att elever skall göra prov överhuvudtaget, hur kan man då motivera att prov skall göras om? Borde inte pedagogerna ha rätt bara koll på sina elevers kunskaper och kompetenser, även om några prov försvunnit? Det kan väl inte vara så att betyg enbart sätt på proven, som många gånger bara stämmer av elevens förmåga att memorera och återge texter, formler och regler?

Naturligtvis kan det vara så att pedagogerna fört logg med helt annat material och att det är detta som försvunnit. Då skulle det vara kris ifall någon hemsk olycka inträffat och lärarens kunskaper inte längre går att tillgå eftersom det digitala materialet försvunnit. Men annars borde man väl ha en god uppfattning om var och hur eleven ligger till i förhållande till olika mål.

Man kan också fundera på vad som händer vid beskedet att en elev skall göra omprov ett halvår efter en avslutad kurs eller ett avslutat moment. Kommer eleven att behöva sätta sig och plugga in saker igen, eller är det bara att plocka fram de där efterfrågade kunskaperna som ligger lätt tillgängligt i de egna kunskapsbankerna? Om det bara är att plocka fram är väl omprov inget att orda om, och knappast ens nödvändigt eftersom kunskaperna är så lättillgängliga. Om eleven däremot tvingas sätta sig ner och börja plugga, då är ju frågan till vilken nytta omprovet är. För om man lärde sig för ett prov, istället för livet (och kan använda sig av kunskaperna ett halvår senare), där är det väl egentligen kunskaper provet mäter. Kunskap, eller bildning, lär ju vara det som är kvar när man glömt vad man lärt sig.

Så antingen har eleverna verkligen lärt sig varför ett omprov egentligen inte behövs och pedagogerna kan vara trygga i sig själva att det vet hur eleven ligger till. Eller så behövs verkligen ett omprov eftersom eleverna egentligen inte lärt sig något tidigare utan endast läser till proven och när dom är borta är även underlaget för bedömning borta. Naturligtvis vet pedagogerna vilket betyg elev egentligen skall ha men pressen från omvärlden, som de senaste åren bara pumpat ut budskapet att det endast är genom prov och omdömen som elevers kunskap kan synas eftersom det måste kunna mätas, gör att det är svårt att våga. Hur möter man ett ifrågasatt betyg som man satt på sin egen känsla, grundad i sin professionella kompetens, när omvärlden menar att allt som inte går att mäta med betyg och som man kan tävla med mellan skolor och länder, är flum?

Målet helgar medlen, men när målet är skevt får medlen andra effekter än vad de ursprungligen var avsedda för. Och i slutänden drabbar det den enskilde eleven och dennes syn på skolan kommer knappast att förbättras av det. Hur ser vägen förbi denna knut ut?

Framtiden är här

skolaPosted by Jonaz Björk Sun, September 26, 2010 21:29:40

Man kan utan svårighet argumentera för att det är i skolan som vi lägger grunden för vår framtid. Inom politisk filosofi har detta länge varit sant och ett tydligt exempel på hur man praktiskt utnyttjat skolan är till exempel att lära ut tillrättalagda versioner om det egna landets historia. Makteliten kan helt enkelt använda sig av skolan för att plantera eller justera vad som är sant. Detta är inget vi tillåter i ett demokratiskt land som Sverige, även om problematiken faktiskt finns också hos oss. Som exempel kan nämnas att när det kommer till avsnitt om arbetslivet talar läroböckerna fortfarande i första hand till eleverna som blivande anställd arbetskraft, och ytterst sällan som egna företagare. Man kan alltså påverka människors uppfattning om vad som är sant och vad som är möjligt genom att endast berätta viss information men inte allt. Det är inte att ljuga, men effekten kan i princip bli densamma.

I senaste valet kunde man på Folkpartiets valaffischer bland annat läsa en slogan som löd ”Framtiden börjar i skolan”. Med detta ville man åter igen lyfta vikten av att diskutera skolan som en av samhällets viktigaste arenor. Samtidigt är det mycket lätt att en sådan slogan inte blir mer än en slogan. Man håller med, och sedan är det bra med det.

Faktum är att framtiden inte börjar i skolan utan att framtiden redan finns i skolan, idag! De barn och ungdomar som vi redan idag möter i skolan är vår framtid. Ingen annanstans i samhället är framtiden redan här! Av den anledningen har i princip alla intresse av att skolan är så bra som möjligt. När detta intresse och engagemang sedan tar sig uttryck görs det i skenet av de egna erfarenhetsbaserade föreställningarna kring skolan, erfarenheter som många gånger ligger en bit tillbaka i tiden då både samhället och kraven på medborgarna såg annorlunda ut.

Man får nämligen inte glömma att i princip alla som vuxit upp i Sverige har en egen erfarenhet av skolan, och därför också föreställningar och åsikter om hur skolan skall vara organiserad och undervisning bedrivas. För oss som arbetar i skolan handlar det i stor utsträckning om att medvetet eller omedvetet antingen att efterstäva att likna de lärare vi tyckte om, eller vara annorlunda än dem vi inte gillade. En del av oss brinner för våra ämnen, andra brinner för att få arbeta med barn och ungdom, ytterligare andra av oss har efter andra yrkesbanor och erfarenheter mer eller mindre av en slump hamnat i skolan. Oavsett orsaken till att vi arbetar i skolan så speglas vårt yrkesutövande i stor utsträckning av hur vi själva upplevt den. Vi jämför med andra ord i första hand bakåt i tid.

Jämförelser bakåt i tid gäller i princip för alla. Man minns hur skolan var och jämför idag med igår, och gör därmed en tankevurpa och tror att det som fungerade igår också fungerar idag.

Samtidigt pågår samhällsutvecklingen i ett rasande tempo omkring oss, och kraven på de medborgare som skall ta över och utveckla samhället vidare är många gånger annorlunda idag än för bara tio – tjugo år sedan. För att möta detta måste man också titta framåt.

Nu är det givetvis så att ingen av oss kan säga särskilt mycket om framtiden. Faktum är att allt vi kan göra är att gissa och dra slutsatser baserade på tendenser och sannolikhetsberäkningar. Däremot står det oss fritt att ha visioner och mål att arbeta mot. En grundregel kan vara att titta på hur nuvarande situation ser ut. Fungerar den? Får vi det resultat vi önskar? Om svaren är ”ja” så vet vi att vi är på rätt väg och kan fortsätta att utveckla det vi redan gör bra. Däremot kan vi aldrig stanna upp och bara fortsätta att göra samma sak. I ett samhälle där rörelse och utveckling är normaltillståndet kommer den som stannar upp och bara vårdar eller förvaltar de facto att röra sig bakåt. Idag är själva rörelsen är status quo.

Sammantaget blir det paradoxalt nog så att skolan, där framtiden formas, jämförs med hur det var förr i tiden, inte med hur det skulle kunna vara i framtiden. I resten av samhället har man riktningen mot framtiden, inte mot historien. I alla fall inte med idéer om att verksamhetens ideal befinner sig femtio år bakåt i historien. Hur skulle det se ut ifall alla som nyttjar eller arbetar inom vården är misstänksamma mot det som är nytt och helst vill att vi gör som man gjorde när vi själva var små eller våra föräldrar var unga? Tänk om man var misstänksam mot allt nytt inom teknikutveckling, inom energi osv. Det skulle innebära tvärbroms i vår samhällsutveckling. Det finns säkert de som önskar det faktiskt vore så, men nu ser verkligheten annorlunda ut och skolan kan inte tvingas bli de utvecklingsfientligas sista utpost, oavsett var de själva är verksamm. Skolan borde tvärtom ligga i nyfikenhetens och utvecklingens framkant. Det är där de senaste pedagogiska rönen skall praktiseras, det är där de senaste datorerna och programmen skall prövas och används och det är där de nya prototyperna för inlärningsstöd finnas. Hela skolan skall andras framtid och optimism och med stöd i våra styrdokument kommer vi att lära våra uppväxande generationer att använda den senaste tekniken utifrån etiska, demokratiska och respektfulla värden.

För att möta denna utmaning måste vi våga erkänna att det ser ut på följande sätt:

Lärarna är utbildade i gårdagens samhälle, utbildar elever i dagens samhälle, som ska leva i framtidens samhälle.

Utifrån denna enkla mening, som är lånad av Thomas Fürth som är guru inom framtidsforskning, blir det tydligt att om kontinuerlig kompetensutveckling borde vara inbyggd i systemet så borde det vara för personal i skolan – där framtiden formas.

Halmstad

Jonaz in actionPosted by Jonaz Björk Sun, September 26, 2010 21:26:55

Om lite drygt en vecka har jag förmånen att få träffa en grupp nyfikna pedagoger i Halmstad. Tillsammans skall vi undersöka vår kommunikation och dela lite smarta tips för att göra den ännu bättre!

Programmet till Lärarförbundets höstseminarier 2010 hittar du här!

Hoppas vi ses smiley

Introduktion till FEL i skolan

Jonaz in actionPosted by Jonaz Björk Tue, September 14, 2010 16:51:51

FEL i skolan, vad är det? FEL är en förkortning av Företagsamt och Entreprenöriellt Lärande, fortfarande ett nytt område i skolan samtidigt som det innehåller många bekanta idéer och aspekter.

Den 16:e september händer det spännande saker just kring FEL i skolan på Allégården i Haga, Göteborg. Då kommer jag att Berätta lite kring entreprenörskap och företagsamhet i skolan på ett eftermiddagsseminarium, öppet för alla och till synnerligen lågt pris!

Fullständig inbjudan hittar du här!

Välkommen smileysmileysmiley

Skolan är en tävling

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, September 11, 2010 18:04:46

Vad är det med skolan och tävlandet? Varför är det så viktigt att tävla i skolan? Varför lyfts just tävlingsinslaget så tydligt när det handlar om situationen i skolan idag?

När jag själv gick i skolan upplevde jag att det faktiskt var en tävling. Någon var bäst och fick som belöning en femma i betyg. Sedan fick resten betyg i fallande ordning efter resultat. Visst kunde flera stycken vara bäst, eller i alla fall få femmor, men femmorna var begränsade och pallplatsen trång. Störst pallplats fanns vid betyget trea. Där befann sig medelmåttorna och den stora massan. Ingen stack ut åt något håll, utan allt var frid och fröjd. Sedan blev pallplatserna mindre igen ner man kom ännu längre ner där rebellerna, dom som hade jobbigt hemma eller de kriminella och farliga befann sig.

Nuvarande betygssystem införde en annan ordning, en ordning där pallplatsernas storlek var flexibel och där alla kunde få plats på den översta. Alla kunde plötsligt vara bäst, för till skillnad från det tidigare systemet där alla tävlade mot varandra handlade det nu istället mer om en individuell tävling man istället skulle förbättra den egna prestationen. Detta innebar att det inte längre blev kris ifall alla skulle ha alla rätt på ett prov eftersom alla då också kunde få högsta betyg.

I och med detta skulle man kunna påstå att tävlandet i traditionell mening upphörde i skolan. Istället ifördes ett sorts personligt mästerskap där alla skulle uppmuntras och stöttas i att ständigt förbättra sig eftersom det nu saknades en medelmåttornas pallplats. Tanken var fantastiskt, och uppenbarligen också alltför radikal och främmande för ett utbildningssystem där man utgår från att endast några få kan vara bäst.

Det som i teorin såg utmärkt ut kom i praktiken istället att bli något helt annat. Eftersom stora delar av lärarkåren inte tycktes kunna svälja den uppfattningen att alla skulle kunna bli bäst kom man istället, medvetet eller omedvetet, att välja ut betyget G som den nya trean. Alla borde kunna få en trea (som var medelvärde) och alla borde kunna få G. Denna påhittade koppling har sedan införandet av det målrelaterade betygssystemet 1994 påverkat många elever.

Det märks i första hand på inställning som en del pedagoger och läromedelförfattare har att låta eleverna välja vilket betyg de skall arbeta mot. Att betygssystemet egentligen skapade möjligheter och uppmuntrade till att låta alla arbeta mot MVG tycks många helt förbisett. Detta får mig att undra om det är detta missförstånd eller förbiseende som det för skolan så viktiga tävlingsmomentet försvann? Ledde möjligheten till att alla kan vara bäst till någon sorts handlingsförlamning? Var det så att det var själva konkurrensen eleverna emellan om de åtråvärda höga betygen som ledde till goda prestationer, och när denna försvann så försvann också motivet till att plugga hårt?

Om så är fallet innebär det att skolan inte för egen maskin vet hur man motiverar en ung människa att söka, ta till sig och utveckla kunskap och lärande utan en piska och morot. Skolan klarar alltså inte av att motivera människor att lära sig. Och inte heller tycks man vara intresserad av att själv lära sig det, man skyller istället på barnen och eleverna.

Det blir extra intressant om man ändrar perspektiv och tittar på de yrkesverksamma i skolan. Varför har man inte på 16 år lyckats bättre med att hitta nya sätt att inspirerar och motivera barnen och eleverna till lärande än vad man gjort? Kan det vara så att de själva är så totalt förslavade under tron att endast yttre faktorer kan leda till prestation att de inte ser något annat sätt? Det skulle ju innebära att det kanske finns de som arbetar i skolan inte primärt för att stötta de ungas utveckling utan för att man har så långt sommarlov. Det skulle kunna innebära att det finns de som arbetar i skolan som i första hand ser till egna behov istället för till elevernas.

Som en parentes kan man också fundera på vad anledningen är till att nuvarande betygssystem många gånger fortfarande benämns som "det nya betygssystemet". Man kan undra varför, det har över femton år på nacken. Vem skulle kalla en femton år gammal mobiltelefon för "den nya mobiltelefonen"? Är det så att man tänker sig att detta nya är fluga som snart dragit vidare och vi får lov att återgå till det gamla. Och medan vi väntar så kör vi lite som det gamla ändå, eftersom det är enklare.

Kanske är det i skenet av detta som vi håller på och får panik över att vi sjunker resultatmässigt i internationella kunskapstävlingar som i stor utsträckning i första hand mäter fakta. Vi måste bli bättre på att tävla. Mindre inflytande från eleverna, som inte vet sitt egna bästa eller förstår vikten av höga placeringar i olika undersökningar. Mer makt åt pedagogerna eftersom detta innebär ett visst återskapande av piska och morot.

Samtidigt tvivlar jag på att vi vinner på detta. Jag har många gånger hört att unga svenskar som pluggar eller arbetar utanför landets gränser utmärker sig positivt i sitt sätt att vara, ta initiativ, använda information och angripa olika problem. Där tror jag att vi har stora framtida vinster att hämta om vi vågar uppmärksamma och erkänna dessa bitar och arbeta med dem. Så som nuvarande läroplaner ger stöd för.

Kanske kommer det inte leda till att Sverige får Nobelpriset i större utsträckning i framtiden, men om de som är skickliga att titta i kristallkulan tolkar signalerna rätt så kommer framtidens Nobelpris att i hög utsträckning tillfalla asiatiska länder, inte Europa eller Amerika. Att i de sammanhangen ändå kunna fortsätta dela ut Nobelpris är då inte det sämsta. Det innebär ju att ett litet land som Sverige kanske inte drar hem medaljerna, men att ett litet land som Sverige kan vara med och uppmuntra och påverka forskningen i positiv riktning är verkligen inget att förakta. Tvärtom, oavsett hur tjusiga och kraftfulla instrument det finns i orkestern så är det ändå i den blygsamma dirigentpinnen det verkliga inflytandet finns.

Att tänka annorlunda

skolaPosted by Jonaz Björk Fri, August 27, 2010 10:48:35

Får man tjäna pengar på att driva en skola? Är det okej att driva en skola så att aktieägarna kan få utdelning? Spontant skulle jag svara ”nej fy sjutton, så får man inte göra” och därmed ansluta mig till den grupp som vill in och reglera.

Men så stannar jag upp och tänker ett varv till, och då blir min ståndpunkt betydligt mycket mer komplex. Först, skolan är det viktigaste vi har i samhället, tätt följt av vården. Dessa institutioner måste fungera och av den anledningen hjälps vi alla åt gemensamt att samla in pengar genom skatt för att verksamheten måste kunna garanteras. Ur det avseendet kan det upplevas bakvänt att kunna plocka ut vinster.

Samtidigt, hur kan man plocka ut vinst ur skolan? Den bild av skolan som kommuniceras ut på bred front är bilden av en verksamhet som mer eller mindre havererat. Jättelika klasser, utbrända lärare som hunsas av elever, en nedmonterad elevhälsa, bortplockade stödresurser och undermålig mat samt gammal utrustning i nedslitna lokaler. Hur kan man plocka ut vinster ur en sådan verksamhet? Eller ser den ut så därför att pengarna går direkt till aktieägarna?

Som jag ser det blandas flera bilder ihop. Den ovan extremt dystra beskrivningen gäller i första hand kommunal skola och aktiediskussionen gäller de fristående skolorna. Borde det då inte vara tvärtom egentligen, att friskolorna suger ut skattepengar på elevers och lärares bekostnad med de kommunala skolorna borde blomstra eftersom de är slutstation för pengarna? Men så är det inte, och av den anledningen tycker jag att man skall tänka sig för innan man går in och vidtar åtgärder. Det som först borde undersökas är ifall friskolorna faktiskt kan bedriva fullgod och kvalitativ verksamhet som uppfyller de krav som finns (vilket är just vad Skolinspektionen gör) och samtidigt gå med vinst. Hur bär dom sig åt? Vad är knepet? Finns det någon hemlighet här som bara friskolor känner till och som dom likt något hemligt ordenssällskap håller för sig själva?

Ett vanligt svar är att de bästa eleverna och de bästa pedagogerna söker sig till friskolor och resten blir kvar i de kommunala. Det har nog tidigare legat något i det svaret men idag finns det så många friskolor att det är orimligt att tro att det endast är någon sorts elit som studerar eller jobbar vid dessa. Även friskolor dras med problem som studietrötta elever, frånvaro, utbränd personal och brist på material.

Det som istället skiljer friskolorna från de kommunala skolorna är själva synen på skolan och synen på varför man är där. Friskolorna kommunicerar ut en vision och talar om framtida möjligheter medan kommunala skolor talar om skolplikt. Friskolorna peppar sin personal med utmaningar och uppmuntran att pröva nya lösningar för att stötta eleverna mot målen medan de kommunala skolorna peppar sin personal med diskussioner om vem som skall ansvara för vad när det inte finns pengar till att anställa mer personal som kan ta hand om sådant som är jobbigt. Friskolorna arbetar aktivt för att behålla sina elever och skapa ett gott rykte genom att erbjuda annorlunda lösningar, gärna med anknytning till det som intresserar eleverna. På de kommunala skolorna försöker personalen dölja besvikelsen för eleverna att behöva jobba på en skola som är snuvad på de studiemotiverade och bästa eleverna.

Okej, det här var lite grand karikatyrer men ibland måste man spetsa till det för att ha något att diskutera kring. Jag har naturligtvis massor av erfarenhet av fantastiska kommunala skolor där personalen brinner för sitt jobb och gör underverk, och visst finns det en och annan friskola där stämningen är god dag yxskaft, men min poäng är att generellt finns här två olika bilder av skolan där den fristående skolan representerar det som är bra och den kommunala det som är dåligt. Den kommunala skolan verkar många gånger vara på väg att krossas under den inlärda hjälplöshetens ok. Och i de fall pedagoger eller kanske hela skolor ändå försöker skaka av sig den finns det alltid kollegor, föräldrar, andra skolor, politiker eller andra som börjar reagera med ”nä, vänta nu, vad är det här för flum? Av kepsar, bort med mobiltelefoner och in med betyg från årskurs tre” istället för att säga ”vad intressant! Skall ni pröva lite nya grepp nu när det visar sig att det gamla sättet kanske inte är det mest effektiva längre?”.

Det är i det här läget det är intressant att studera friskolornas syn på sig själva, upplägg, studieresultat, kompetens- och förmågeutveckling hos både elever och personal och sedan fundera på hur framgångsfaktorerna kan tillämpas också på de kommunala skolorna. Först därefter, när ALLA som jobbar i skolan, oavsett huvudman, med glädje och förväntan går till jobbet och längtar efter mötet med barnen och eleverna, då kan man börja titta på eventuella vinster. För i det läget borde också de kommunala skolan ”gå med vinst” och då kanske regleringen blir sådan att minst 75% av vinsten i friskolorna måste återinvesteras i verksamheten medan hela vinsten går tillbaka i de kommunala. Tänk vilket lyft det skulle bli på alla sätt: hungriga lärare med tillgång till pengar för verkligt meningsfull kompetensutveckling, elevhälsa med goda resurser, olika stödpersoner, bra mat samt uppdaterat och relevant utbildningsmaterial i fräscha lokaler. Detta är inte en vision utan ett fullt genomförbart mål, och för att nå dit måste vi först skapa en attitydförändring i skolan innan vi bestämmer oss för att slå ihjäl de exempel av vilka vi kan dra lärdom.

Att fara och flyga

allmäntPosted by Jonaz Björk Sun, August 15, 2010 20:11:57

Det här med förhållningssätt är svårt. Ett förhållningssätt skulle kanske lite slarvigt kunna beskrivas som en viss uppsättning regler och värderingar, lite som ett samvete. Är förhållningssätt och samvete samma sak? Ingen aning, det var första gången den tanken for genom hjärnan så den får jag fundera på senare, just nu var det annat jag funderade på.

Om ett förhållningssätt är regler och värderingar så lever vi alla med förhållningssätt som mer eller mindre stämmer överrens. Fast det nog ytterst sällan vi funderar över vad vi har för förhållningssätt. Eller, det har nog varit så, idag tror jag att vi måste börja fundera över vilka regler och värderingar som styr oss i våra liv. Vad har vi egentligen för förhållningssätt, och ä vi nöjda med det? Och om vi inte är det, hur förändrar man det då? Går det? Och vad händer då med folk omkring oss, med jobbet, med våra intressen – med vårt liv som vi lever?

Vad som får mig att fundera är en händelse helt nyligen när jag en sväng till Stockholm för ett möte. Eftersom SJ går lite på halvfart just nu hamnade vi i en situation där avgångarna lämnade en del i övrigt att önska. Resultatet för min egna del blev att jag åkte tåg upp och flög ner. I vanliga fall åker jag alltid tåg, av miljöskäl. Man skulle kanske kunna säga att det finns framförallt värderingar här i kulisserna så tågåkning är ett förhållningssätt.

Samtidigt blev jag varse att flygbiljetten var hälften så dyr som tågbiljetten. Visst jämnar det ut sig lite med tåg till Arlanda och buss från Landvetter, men prisskillnaden var ändå tydlig. Även om det tidsmässigt i slutänden inte blir så stor skillnad (skillnaden till flygets fördel) så vet jag som luttrad tågresenär att man aldrig kan vara helt säker på att tågen verkligen kommer och går som de skall.

Sammantaget ledde detta till att jag plötsligt fann mig tänka ”det här med flyg kanske inte är så dumt”. Vilket egentligen helt går mot mina värderingar. Så vad som hände var att för ett ögonblick ställdes min egna bekvämlighet mot ett större ansvar, ett ansvar gentemot alla nu levande och alla framtida levande varelser. Eftersom jag rätt ofta reflekterar över mitt beteende och mina resonemang, för att avgöra huruvida jag faktiskt står för dem eller bara går på automatik, kunde jag upptäcka hur lätt det var att börja tänka annorlunda. Det skulle kunna ha lett till att jag så småningom blev stammis på flyget, eftersom man faktiskt måste sig själv i första rummet. Vilket man så klart måste, men det är inte detsamma som att desperat gripa varje möjlighet till extra bekvämlighet bara för att den finns.

Det är svårare att gå åt andra hållet. Mycket svårare. Det kräver en uppoffring, en medvetenhet – ofta både psykiskt och fysiskt – och det kräver uthållighet. Hur många har inte påbörjat kloka och sunda livsmönster men som snart återgått till det gamla eftersom ”belöningen” inte kommer i en handvändning? Och om belöningen dessutom består i en idé, då krävs det minsann rejält med övertygelse. Och ett väl grundat förhållningssätt.

Jag tänker alltså fortsätta att åka tåg, med alla förseningar, inställda avgångar, signalfel och andra störande element, även i fortsättningen eftersom jag är övertygad om att jag drar ett litet litet strå till stacken. Frågan är bara hur man påverkar andra till liknande beslut, när det enda man kan locka med är idén om att man kanske förbättrar sakernas tillstånd, eller i alla fall inte förvärrar dem?

Höjden av skicklighet...

allmäntPosted by Jonaz Björk Fri, July 30, 2010 16:10:08

...bevittnades igår då vi fick en fin uppvisning i den ädla konsten att backa med husvagn. Första försöket höll på att sluta inne i vårt tält, men när väl föraren fått klart för sig var tälten respektive vägen befann sig genomförde han en manöver man nästan ställde sig upp och spontanapplåderade.

Okej, det låter kanske inte så märkvärdigt, men den som besökt den helt kaotiska campingen i Lödderup, när den i princip är fullbelagd, förstår nog situation och kan föreställa sig vilken skicklighet som uppvisades.

Well done!

Sten sax påse

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Wed, July 21, 2010 09:25:34

Med ett plastgevär med pingisbollar fyllda med stark chilipeppar kan man få iväg elefanter från en majsåker. Babianer kan hållas borta med levande ormar. Mot lejon är vaktåsnor oslagbara – de är orädda och skränar, sparkas och bits, konstaterar FN:s jordbruksorgan FAO, som prövat olika metoder för att hålla djur och kultur åtskilda. (TT-AFP)

När jag först läste notisen tyckte jag att den var lite lustig och jämförde med Sverige där problemen i första hand handlar om mördarsniglar. Men av någon anledning har texten dröjt sig kvar och ju mer jag tänkt på den desto fler frågor har uppstått. Många frågor. Till exempel:

När, var och hur är metoderna prövade? I laboratorium? Knappast troligt när man prövar grejer på elefanter. Datasimulering? Ehhh, jag får känslan av att antalet faktorer och variabler som i så fall skulle behöva läggas in skulle få NASA’s simuleringar att framstå som taffliga. Eller har man legat på lur i ett dike intill en majsåker och väntat… och väntat… och väntat på att elefanterna skall dyka upp. Och när de väl dyker upp så börjar man testa olika saker. Tänk i så fall vad mycket grejer man måste ha med sig där i diket för visst måste man ha provat nästintill ett oändligt antal föremål och kombinationer för att till sist inse att det är kombinationen leksak – idrott – matlagning som vinner.

Beträffande babianerna funderar jag över ifall ormarna dök upp som alternativ före eller efter man hunnit fram till det tidigare så framgångrika leksak – idrott – matlagningskonceptet. Och när väl ormarna kom på tapeten, hur lyckas man dressera dem så att de patrullerar, eller slingrar sig, runt rätt majsfält? Har man då först byggt någon sorts ormfållor där myllrande mängder av ormar vrider sig likt den värsta av Indiana Jones mardrömmar? Och hur vet man då att det inte är själva fållan som skrämmer babianerna? Och hur håller man liv i alla dessa ormar som skall hålla apor borta? Och hur står det till med ormarnas giftighet, duger det med usla snokar eller måste det till reptiler som dryper av gift? Och vad gör man då i fall det skulle uppstå hål i fållan inåt fältet och majsfältet översvämmas av giftormar som på grund av den omgivande fållan inte kan ta sig ut? Då kanske man till och med skulle tycka att det vore avkopplande att jaga bort babianer jämfört med att rensa majsfältet på orm.

Men det jag tänker mest på är det här men lejonen och åsnorna. Har man i det fallet ens prövat leksak – idrott – matlagning? Eller gick man direkt på att ställa upp andra djur? Prövade man orm? Eller kanske babianer? Elefanterna var nog för stora men åsnor låg uppenbart nära till hands. Och innan man kom på åsnan, vad prövade man egentligen för djur? Är inte risken stor att om man placerade upp en rad olika djur runt det där fältet som alla föll offer för lejonen att lejonen uppfattade fältet som extra attraktivt och läckert eftersom det där varje dag serveras nya spännande rätter? Tydligen var då åsnorna lejonens övermän, men frågan är hur roligt det är att hantera ett djur som till och med skrämmer lejon? Vem vågar gå ut och skörda majs omgiven av djur som till och med får lejon att dra in svansen mellan benen?

Tänk vad lite man vet egentligen och vad mycket man kan lära sig. Tänk vad det här gänget vid FAO lärt sig vid det där majsfältet (prövade man också andra fält med andra grödor, eller är detta typiska "majslösningar"?) genom att hela tiden tänka nytt och tänka annorlunda. Det finns ju inga misslyckanden, bara feedback, vilket jag tror att FAO-gänget lätt skulle skriva under på.

Matematik für alle

skolaPosted by Jonaz Björk Mon, July 19, 2010 15:15:26

Ett av barnen fick ett brev från ett företag som erbjuder mattestöd för elever:

”Under fem halvdagar har du möjlighet att gå en sommarkurs där du lär dig hela nästa års matematik. Du får ett stort försprång, skolan blir lättare och du kan höja ditt betyg.”

Wow, vem skulle inte vilja hoppa på det? Ett års matematik på fem halvdagar (sammanlagt 20 timmar) för endast 1795 kronor!

Barnet var skeptiskt och undrade ”vad skall jag då göra på mattelektionerna?”. En mycket klok fråga. Vi vet redan, visa av erfarenhet, att den som ligger långt fram i de flesta fall straffas med extra stenciler på sådant hon/han redan behärskar medan resten av klassen skall komma ikapp.

Jag vet, jag skrev ”straffas”, för det är så jag ser det. Om någon lyckas lösa en uppgift som blir belöning oftast mer av samma sak. Av någon anledning är det vår syn på rättvisa. Gruppen ställs mot individen, och ifall den som löst uppgiften skulle få ledigt, få skapa egna uppgifter som intresserar eller utmanas med nya, svårare uppgifter som stimulerar fortsatt utveckling så är det orättvist gentemot resten av gruppen som kämpar och sliter.

Man skulle ju kunna se det som så att när väl en elev uppnått ett mål så sätter man den eleven i fortsatt arbete att utvecklas med svårare uppgifter, istället för att bromsa eleven med ännu mer av samma sak som redan behärskas. En höjdhoppare som nått 2 meter fortsätter ju inte att träna på 2 meter utan lägger ju då målet högre, på 2,01 meter. Eftersom man kan tro att en elev som har det enklare för sig i ett särskilt ämne också är mer självgående i detsamma frigörs mer tid åt de elever som behöver mer stöd.

Ett alternativ om man redan kan en kurs är ju att tenta av det, vilket i teorin skall vara möjligt men i praktiken desto svårare. Och eleven bara dyker upp på matteproven men skippar lektionerna är risken att det i bedömningen för betyg läggs in helt irrelevanta faktorer som huruvida eleven närvarat på lektionerna etc. Dessvärre smyger sig då och då ett dolt uppförandebetyg in i lärares bedömningar trots att det i den målrelaterade skolan är just målen som är i fokus.

Låt oss ändå säga att en elev går stödutbildningen, och sedan kan tenta av mattekursen, vad skall då hon/han göra med den tid som frigörs? Få stöd i ämnen där det inte går lika bra? Hur skall det stödet kunna frigöras? Vem skall stötta, och blir det på bekostnad av andra elevers tid då? Och är det inte lite orättvist att någon som är duktig i ett ämne skall få mer stöd i ett annat, det kan ju finnas fler som behöver det stödet men dom har ju matte då?

Men det finns mer att fundera kring ett sådant här erbjudande. Fem halvdagar räcker enligt företaget för att lära sig en hel mattekurs. Låter inte det lite ihåligt? Jag vet faktiskt inte, själv tycker jag inte att det låter orimligt. Förvisso finns det en del rena ”fakta” att lära sig utantill i matematik men framförallt handlar det om strategier och en viss logik. Det handlar om att kunna koda av en uppgift och välja lämpligast strategi för att lösa den. Målen en elev skall ha uppnått i slutet av årskurs nio ser ut enligt följande:

Eleven skall ha förvärvat sådana kunskaper i matematik som behövs för att kunna beskriva och hantera situationer samt lösa problem som vanligen förekommer i hem och samhälle och som behövs som grund för fortsatt utbildning.

Inom denna ram skall eleven

– ha utvecklat sin taluppfattning till att omfatta hela tal och rationella tal i bråk- och decimalform,

– ha goda färdigheter i och kunna använda överslagsräkning och räkning med naturliga tal och tal i decimalform samt procent och proportionalitet i huvudet, med hjälp av skriftliga räknemetoder och med tekniska hjälpmedel,

– kunna använda metoder, måttsystem och mätinstrument för att jämföra, uppskatta och bestämma längder, areor, volymer, vinklar, massor, tidpunkter och tidsskillnader,

– kunna avbilda och beskriva viktiga egenskaper hos vanliga geometriska objekt samt kunna tolka och använda ritningar och kartor,

– kunna tolka, sammanställa, analysera och värdera data i tabeller och diagram,

– kunna använda begreppet sannolikhet i enkla slumpsituationer,

– kunna tolka och använda enkla formler, lösa enkla ekvationer, samt kunna tolka och använda grafer till funktioner som beskriver verkliga förhållanden och händelser.

Det som bedöms i ämnet matematik är olika förmågor:
- Förmågan att använda, utveckla och uttrycka kunskaper i matematik,
-
Förmågan att följa, förstå och pröva matematiska resonemang,
-
Förmågan att reflektera över matematikens betydelse för kultur- och samhällsliv.

För det högsta betyget, MVG, ser kriterierna ut enligt följande:

Kriterier för betyget Mycket väl godkänt

Eleven formulerar och löser olika typer av problem samt jämför och värderar olika metoders för- och nackdelar.
Eleven visar säkerhet i sina beräkningar och sitt problemlösningsarbete samt väljer och anpassar räknemetoder och hjälpmedel till den aktuella problemsituationen.
Eleven utvecklar problemställningar och använder generella strategier vid uppgifternas planering och genomförande samt analyserar och redovisar strukturerat med korrekt matematiskt språk.
Eleven tar del av andras argument och framför utifrån dessa egna matematiskt grundade idéer.
Eleven reflekterar över matematikens betydelse för kultur- och samhällsliv.

Självfallet befinner sig olika elever på olika nivåer men att arbeta med målen ovan under fem fokuserade halvdagar (istället för 40 – 60 minuters lektioner utspridda lite då och då under en vecka) gör säkert skillnad.

Och leder till ett missförstånd som barnet gav uttryck för i sin undran över hur företaget arbetar då olika elever har arbetat med olika matteböcker i skolan. Då måste väl eleverna ha fått olika undervisning? Nej, så är det inte. I alla fall är inte tanken sådan. Målen som uttrycks är alltid minsta nivå, inte högsta nivå. Läromedlen skall alla vara skrivna så att eleverna får utveckla och träna de ovan definierade förmågorna. Som lägsta nivå. Uppåt finns inga begränsningar. Vilken skola som helst skulle rent teoretiskt kunna köra fem halvdagar matte och under dessa lära eleverna hela årskursens matematik och sedan ägna resterande året åt – nästa års matematik – problem och utmaningar formulerade av eleverna själva – att identifiera matematik i samhället och arbeta tillsammans med arbets- och föreningsliv med praktiskt matematik. Till exempel.

Istället är tendensen idag dessvärre att bromsa elever, eftersom det är så stökigt med 30 elever som befinner sig på olika ställen i böckerna och på olika nivåer med olika uppgifter. Vilket väl egentligen är tanken med en individbaserad skola?

Jag skulle vilja föreslå ett litet experiment nämligen att kommunen köper in dessa halvdagar till kommunens alla elever. Som jag ser det kommer alla att vinna:

1) Eleverna vinner då de kommer att nå målen i matematik. Eftersom detta sker under en kort och koncentrerad tid kan de ägna resten av läsåret att träna vidare sina förmågor i de övriga ämnena. Dessutom kan tiden som annars skulle lagts på matematik styras om till andra ämnen eller områden där mer stöd behövs.

2) Matematiklärarna, som enligt debatten inte bara är en bristvara utan dessutom har bristfälliga kunskaper, vinner i och med att agnarna sållas från vetet. Det är rimligt att behålla en mattelärare per skola som kan vara stöd för kollegor och elever under resten av läsåret i de matematiska sammanhang som lär dyka upp. Man kan anta att endast de bästa lärarna får anställning varvid mattelärarna blir högstatuslärare som disponerar sin tid efter de behov som finns.

3) Skolan vinner då matematiklärarna blir en resurs som kan gå in och stötta i annan undervisning där matematik finns närvarande. På så sätt blir matematik naturligt integrerat, och för eleverna användbart och därmed meningsfullt, i övriga ämnen. Dessutom frigörs tid då matematiklektionerna försvinner, tid som läggas på planering, elevstöd eller egen fortbildning.

4) Kommunen vinner då denna insats med största sannolikhet är billigare än att ha flera matematiklärare på varje skola. Och om det utlovade resultatet uteblir kran man alltid kräva pengarna tillbaka och anställa mattelärare.

5) Matematikföretagen vinner då får uppdrag. Samtidigt ökar kraven på fortsatt utvecklad metodik vilket eleverna vinner på med ytterligare förbättrade resultat.

6) Sverige vinner då de svenska matteresultaten kommer att förbättras i de internationella jämförelserna. Eftersom matematik också visar sig vara lukrativt kommer ämnet att bli än mer intressant att arbeta med varvid statusen höjs.

Det ser med andra ord som att alla vinner på försöket. Och i värsta fall, ifall inte matteföretaget håller vad det lovar kan ju kommunen kräva pengarna tillbaka och anställa matematiklärare igen, som väl vid det laget ändå blivit exklusiva lärare med ökad status som följd. Så friskt vågat!!!

Skratta... eller gråt

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sat, July 17, 2010 17:00:45

Internet är fullt av fantastiska, dedikerade människor som brinner för olika frågor. Eller som brinner mot olika företeelser. Jag tycker ofta är det väldigt roligt, och fascineras också ofta av den energi, ambition och helt seriösa ton dessa eldsjälar äger.

Det senaste jag snubblat över är gänget som avskyr typsnittet Comic Sans (http://bancomicsans.com). Personligen känner jag att om det existerar ett typsnitt jag inte gillar eller tycker är användbart så låter jag bli det. Skulle sedan någon annan använda det så är det deras val. Men vissa drar alltså igång en liten apparat, på skoj eller inte, med ambition att förbjuda typsnittet. Nytt bränsle är på ingång i och med nya typsnittet Comic Sans 2010 och man kan gissa att fontsoldaterna kommer att lägga en del tid och energi på detta.

Just detta att vem som helst kan tycka och tänka vad som helst och göra världen uppmärksam på det är ju underverket i Internet. Tänk vad många som via nätet fått utlopp för olika idéer som annars skulle hamnat i byrålådan eller aldrig ens lämnat hjärnans neuroner.

Å andra sidan kan jag bli lite sorgsen över att så många lägger hela sin själv i detaljer som faktiskt varken gör till eller från här i världen. Jag tror nämligen inte att världen varken blir bättre eller sämre av att Comic Sans raderas ut. Möjligen lite tråkigare eftersom det skulle innebära ett valbart alternativ mindre, och jag tror på mångfald. Tänk om dessa eldsjälar istället spann loss på sådant som verkligen spelar roll. Som att radera ut ekonomiska orättvisor, ojämställdhet och sjukdomar. Tänk att verkligen få göra skillnad, att verkligen få påverka och kunna berätta för barnbarnen att ”jag var minsann med och avskaffade sexhandeln, så nu är världen en bättre plats att leva på” snarare än ”jag var minsann med och avskaffade typsnittet Comic Sans, så nu är världen en bättre plats att leva på”.

Fast om det nu är typsnittet som är motorn för förändring skulle man kanske kunna tänka sig en kompromiss, och det skulle möjligen vara ”jag var minsann med och avskaffade sexhandeln, och när vi ändå höll på avskaffade vi typsnittet Comic Sans också så nu är världen verkligen en bättre plats att leva på”. Varför nöja sig med lite?

Syns det inte så finns det inte

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, July 14, 2010 16:18:12

Läste i GP igår om barnskor med hyfsad hög gifthalt i sulan. Ämnet heter dibutylftalat (DBP) och lär vara mjukgörare i plastprodukter, gärna leksaker. Gränsvärdet skall ligga på 0,1 % medan skorna innehöll hela 32 %! Ämnet kan påverka hormonbalansen i kroppen och leda till infertilitet. En kemist kommenterar nivån med att i industrin skulle en produkt med 32 % DBP vara märkt med dödskallesymbol.

Det jag då lite stillsamt undrar, lekman som jag är och helt utan kunskap om tillverkning av barnskor, är hur man lyckas pilla i massor av gift i en produkt som man väl ändå måste veta om är gift utan att bry sig? Någon måste ha designat skon, sitter hon/han och tänker ut vilka ingredienser som skall blandas för att bli en sko? Eller står det en kemist någonstanns med massor av gift över och tänker "ähh, vad 17, vi blir aldrig av med det här giftet - lika bra att köra ner det i barnskorna". Eller hur går det till?

Oavsett var skorna tillverkas så bör ju utbildningsnivån hos dem som sätter samman produkten vara hög, det kan ju knappast se ut som när svenske kocken lagar mat - i med allt sånt där, i med allt det här, och sedan rubbet av det där...vad det nu är.

Alltså måste det istället handla om samvete. Var finns samvetena? Eller är det så, att om man inte ser kunden så kan man heller aldrig bry sig om deras eventuella lidande. Det enda man ser är pengarna som kommer in, och pengarna förblindar, till och med så att de allra mest uppenbara fusken verkar möjliga att komma undan med. Som att blanda ut mjölkersättning med gift, "det är säkert ingen som märker, dessutom tjänar jag pengar på det så då är det okej".

Om det inte syns så finns det inte - gift i produkter där det inte hör hemma. Om inte den drabbade kunden är någon som syns (barn, det handlade om Hello Kitty- och Cars-skor, eller till mödrar med nyfödda) så finns inte heller offret. Än värre, om inte samvetet syns omkring mig (ett skrupelfritt samhälle där pengar i sig har ett egenvärde - ju mer man har desto bättre) så finns det inte heller och då behöver jag inte vara blödig och skapa mig onödiga hinder genom att fundera på konsekvenser.

Hur skall det gå för oss när det visar sig att det är just det som inte syns som verkligen finns och som kan komma att avgöra vårt öde?

Fotboll med hinder och möjligheter

entreprenörskapPosted by Jonaz Björk Sat, July 03, 2010 22:56:38

Det är VM i fotboll och jag har redan funnit mig sittandes framför åtskilliga matcher, och fler lär det bli. Det är något speciellt med de här stora evenemangen som tillåter alla, även oss som i vanliga fall har ett rätt svalt idrottsintresse, att engagera sig. Det är en sorts folkfest där idrotten förenar snarare än delar. I alla fall är det så för det mesta i dessa stora sammanhang, och det är väl så det är tänkt.

Trots detta finns det en spricka, och den tycks gå mellan det internationella fotbollsförbundet och resten av världen, och den handlar inte om vuvuzelor utan om domarnas arbete. Denna utsatta grupp gör en fantastiskt god insats, men när det inte fungerar så förlorar alla på det. Att man då ser sig om efter olika sorters lösningar är en självklarhet, och i vårt tekniska tidevarv erbjuds en rad möjligheter som stöd vid tveksamma situationer. Att då fotbollsförbundet motsätter sig dessa är högst märkligt och placerar fotbollsvärlden i ett konservativt fack som få borde känna stolthet att hamna i.

Att inte bara erkänna problem utan också att tänka ut olika lösningar och sedan börja pröva dessa för att hitta den bästa är grunden för entreprenörskap och utveckling. Att se problemet men inte göra några förändringar utan istället hoppas på att det blir bättre av sig självt är bra korkat. ”Sinnessjukdom har definierats som ’att göra samma sak på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat”. Fotboll tycks då ha en släng av sinnessjukdom, även om det nu verkar öppnats upp för visst nytänkande. Låt oss hoppas att det skett utveckling till nästa stora evenemang.

I övrigt uppskattar jag SVT som i pauserna och eftersnacket verkligen använder sig av den teknik som finns för att få en lekman som jag själv att förstå saker och ting lite bättre. Fast å andra sidan, att just kvällens match, där Spanien gick vidare efter ett antal adrenalinkickar och till slut tre stolpar, var helt tokig förstod jag helt själv.

Arbetsdelning

allmäntPosted by Jonaz Björk Tue, June 22, 2010 09:49:33

Varför är gycklare i så stor utsträckning män? Eller borde frågan snarare vara varför män i så stor utsträckning är gycklare? Läste en konsertrecension i GP häromdagen om The Sounds spelning på Metaltown. Recensenten avslutar med:
Kaxigast är när Maja Ivarsson beställer in en plywood-skiva för att täcka ett galler i scengolvet. ”Ingen har tydligen räknat med någon ska uppträda i sådana här”, säger hon och flashar sina stilettklackar. Det säger en del om könsfördelningen på scenen under de fyra dagarna på piren.

Ja, var är kvinnorna? Nu är detta en fråga som man kan ställa generellt, med nyfikenhet och utan anklagan, och i synnerhet i underhållningsbranschen. Visst finns det massor av kvinnliga musiker, skådespelare, komiker, programledare etc, men som jag uppfattar det är de ändå klart färre än männen.

Däremot är kvinnorna i majoritet i hela sektorer som exempelvis utbildning, vård och omsorg – sektorer som utgör samhällets själva stödstruktur utan vilket allt vi ser och tar för givet skulle falla. De utgör samhällets ryggrad och arbetar med framtiden (det är de som uppfostrar, rustar och utbildar de generationer som en dag skall ta över), nutiden (det är de som bokstavligen håller den aktiva arbets-, och därmed köpkraften, vid liv) och dåtiden (det är de som ger de falnande generationer som skapat och byggt det vi idag tar för givet ett värdigt avslut på livet).

Den enda vettiga slutsats man kan dra av detta är alltså att eftersom kvinnorna tilldelats den tuffa uppgiften att hålla samhället vid liv och garantera dess fortlevnad så behöver de också någon form av belöning, och vad kan väl då vara bättre än underhållning i alla dess former att koppla av till? Eftersom vi män inte riktigt lyckats slå oss in i de samhällsbärande sektorerna får vi helt enkelt ta skeden i vacker hand och göra vårt bästa för att stötta kvinnorna, och det gör vi då alltså genom att underhålla dem.

Visst finns det män som förirrat sig in i exempelvis förskolan, men det är så underligt att det krävs myndighetspapper som visar att dessa faktiskt kan få det förtroendet. Samtidigt finns det kvinnor som ställer sig på scen, men de lyckas sällan bli helt övertygande besatta av eld, rök, yttre rymden fantasier, fejkblod, militära attribut eller medeltida rustningar. Undantagen behövs alltså för att de bekräftar regeln.

Det enda som är lite märkligt i sammanhanget är hur det ekonomiska systemet belönar de olika insatserna när den som arbetar samhällets fortlevnad ofta har låg status och kanske tjänar en bråkdel av det som den dyrkade och beundrade underhållaren får i arvode. Fast det kanske inte är så konstig, de är ju formulerade av män. Så kan det alltså gå när man låter gycklarna formulera de ekonomiska spelreglerna.

Into the night

allmäntPosted by Jonaz Björk Wed, June 16, 2010 22:58:38

Det finns så mycket döda ytor i den här stan, döda ytor med makalöst bra läge. Varför inte utnyttja dem och göra något åt bostadsbristen?

Och när dessa funderingar vindlar sig fram längs möjligheternas snåriga stigar minns jag plötsligt några röster kring området vid Gullbergsvass. En enorm yta, mitt i city, där det pratades om att massor av lägenheter skulle byggas. Vilket lät utmärkt!

Sedan kom invändningarna, nämligen att området ligger förhållandevis lågt varför det vore olämpligt för bostäder vid eventuell höjning av havsnivån...

Ehhh.... hur tänker man då? Stora delar av stan ligger på den höjden, vad händer med dessa då? Skall de rivas? Eller flyttas (som man gör i Kiruna)? Eller skall staden säkras mot vattenhöjning, och borde man inte då kunna bygga nytt? Eller är det bara otur för dom som bor på ytor som i framtiden kommer att översvämmas?

Vore det inte bättre om man sa "Vi vet att detta område ligger i riskzonen, men vi bygger ändå. I och med det kommer vi som stad nu aktivt, alltid och på alla områden agera miljömedvetet så att inte denna investering ställs under vatten i framtiden." Det vore något det.

Men nej, vi lägger väl lite järnväg och nya bilvägar där istället. Det är ju inte bara vattensäkra konstruktioner, det är dessutom snyggt och väl utnyttjade stora centrala ytor. Det bådar inte gott när våra förtroendevalda hellre med en uppgiven axelryckning kallt räknar med världens undergång istället för att stå rakryggade och lova att ta strid.

*suck*

Lycka - hela tiden eller bara ibland

skolaPosted by Jonaz Björk Sat, June 12, 2010 08:00:49

Varför måste allt i skolan vara ett ämne? Varför kan/får/vill vi inte arbeta med helheter?

I senaste numret av Skolvärlden lyfts lyckoforskning och vinsten av att få in lyckoperspektivet i skolan. En av de både rösterna som uttalar sig om detta funderar över ifall det är möjligt att ha lycka som ett nytt skolämne, en fundering som känns rätt märklig.

Tänk att ha ett schema på vilket det står ”lycka” eller ”lyckokunskap” 40 – 60 minuter i veckan. Hur skulle det påverka eleverna? Kommentarer som ”På nästa lektion skall vi vara lyckliga” eller ”Men jag kan ju inte vara lycklig på tisdagar i slöjden, lycka har vi ju på torsdagar” känns inte helt avlägsna i sådant sammanhang. Och lite kan man ju dra paralleller till det faktum att livskunskap kan finnas på schemat. Självkännedom, värderingar och tankar om livet i stort är hänvisat till en begränsad tid under veckan, avskilt från andra ämnen.

Istället borde väl varje lektion utöver det aktuella ämnet också vara en lektion i livskunskap. Ämnet skall ju kunna användas praktiskt i livet, annars kan man ju undra varför ämnet alls skall läsas. På samma sätt borde väl lycka finnas i alla ämnen, alla lektioner. Vad är annars alternativet, att vara olycklig på lektionerna? En fråga som faktiskt inte enbart kan låta tokrolig utan som faktiskt är högst relevant för många elever.

Så varför kan inte lycka och livskunskap få genomsyra allt som görs i skolan? Och lägg gärna till hälsotankar och genusperspektiv, och fundera alltid över ifall inte ämnet kan kryddas med sång, dans och drama. Och kan man vara mer rörlig? Och lägga mer undervisning utanför klassrummet och skolan? Och använda sig av livet som kunskapskälla som alternativ till läroböcker?

Kanske skulle man kunna arbeta mer med helheter och sätta in dessa i de sammanhang som utgör elevernas verklighet och på så sätt göra skolarbetet med meningsfullt? Vad har man att förlora, mer än att det ur betygssynpunkt blir svårare att bedöma den lilla begränsade skärvan som kan sägas utgöra ett specifikt ämne. Men eftersom vi som vuxna inte är så noga med att dela upp och renodla varenda sak vi gör som ett specifikt ämne kanske vi inte heller måste tvinga på våra elever ett onaturligt sätt att betrakta världen.

Så in med lyckan i skolan, och låt den bli synlig och användbar för eleverna varje dag, i varje ämne, under varje lektion. Det tror jag alla vinner på.

Jag skriver, alltså tänker jag!?

allmäntPosted by Jonaz Björk Thu, June 10, 2010 20:49:57

Att skriva är ett sätt att få syn på sina egna tankar. Och om man får syn på de egna tankarna kommer man också snart få syn på var tankar och resonemang kommer till korta. Var det inte Nalle Puh som sa att en bra idé inte alla gånger är så bra när den väl lämnar huvudet? Genom att skriva är det så mycket lättare att få syn på dessa skevheter.

Men självklart fungerar också samtalet utmärkt för att avslöja resonemang som inte håller eller upptäcka helt nya spännande tankar. Med rätt samtalspartner anser jag att samtalet är vida överlägset skrivandet eftersom ett papper och en penna är långt ifrån lika dynamisk och utmanande som en samtalskompis.

Ändå kan just skrivandet i vissa fall vara det enda rätt. Som när ämnet kan upplevas som lite känsligt eller hemligt, eller för att sätta de där första orden på en känsla, vilka man sedan kan prata med en medmänniska om.

Att hänga ut sina tankar på nätet så här är ett sorts mellanting. Jag skriver och formulerar tankar och idéer utan feedback från någon annan. Å andra sidan, efter att texterna blivit publicerade är de tillgängliga för alla och kan granskas och kommenteras vilket i sin tur kan leda till att de utvecklas, omvärderas eller helt enkelt faller.

Vi får väl se hur det kommer att fungera.